Hem > Forum > Skam > Känner mig så värdelös

Känner mig så värdelös

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Jag lägger detta inlägg under ”Skam” eftersom det känns som att det handlar om det..

    Diagnosticerad med ADHD och Aspergers, levt på sjukersättning i många år. Hade några vanliga jobb innan jag fick diagnoserna, men aldrig särskilt länge. Känns dock bra att veta att jag haft ”riktiga” jobb med lön.

    Mår väl ganska okej i dagsläget jämfört med tidigare år. Har kämpat och fått en aning självkänsla och självkärlek. En sak som jag dock gråter förtvivlat över emellanåt är det faktum att jag ofta känner mig så ”värdelös” jämfört med många andra. För mig är det viktigt att iallafall ha något att ”visa upp”, att vara stolt över. Och jag har behov av det för att må bra! Känna att jag lyckas med saker som räknas!  Jag är otroligt stolt över min son, och har sådan glädje i mötena med honom. Han är min raka motsats; glad, positiv, ger aldrig upp, ser möjligheter istället för hinder… Samtidigt känner jag skam och misslyckande för att jag inte tagit hand om honom pga att jag inte hade psyket och fysiken att klara sömnbristen när han var spädbarn. Han har därför bott i familjehem i stort sett hela hans liv. Hans pappa är inte mycket att räkna med heller då det gäller nerver!  Jag tog hela ansvaret själv och hade blivit en spillra om jag inte lämnat honom till Soc frivilligt. (Sonen mår jättebra där han är! 😉👍)

    Inte heller har jag fullföljt gymnasiet (hoppade av efter 2:an pga psykisk ohälsa och extrem trötthet)  eller någon annan av de utbildningar som jag försökt mig på efter det. Har inte motivationen och uthålligheten som krävs för att uthärda när något blir jobbigt eller tråkigt. Och inget är ju roligt och lätt för  jämnan! Har dessutom en jävulsk trötthet i perioder.

    Har försökt ta körkort 2 gånger, och jag tror fan inte att jag är skapt för bilkörning även om det är en dröm att ha körkort och bil. Det är själva körningen jag har svårt med, och jag har enormt svårt att ta kritik (från körlärare i detta fall) vilket är det största skälet till att jag inte fullföljt.. Jag blir liksom helt förstörd av att bli tillrättavisad, få höra att jag gör fel osv! Det gäller inom alla områden i livet och gör så att jag inte orkat eller vågat saker jag velat.

    Det känns som att jag har misslyckats med i princip allt jag företagit mig, åtminstone då det gäller att komma någonstans i samhället. Och det gör att jag har svårt att känna riktig glädje! Hjälper NADA att få höra av andra att jag inte är värdelös, att man inte ska jämföra sig med andra osv!  HUR ska man INTE jämföra sig själv med andra??! Det ligger väl i människans natur att göra det, eller har jag fel? Plus att det är få bra, vettiga och normala män som vill ha en kvinna som inte gör nåt på dagarna och inte har ”nåt att komma med” (?) Min uppfattning..

    En kontaktperson jag hade en gång, som jag grät inför och berättade hur värdelös och misslyckad jag kände mig, sade: ”Men X, du är ju inte värdelös, du är ju en helt underbar människa!”. Men det är ju inte alls på det sättet jag menar! Man kan vara en underbar människa men ändå vara värdelös statusmässigt i samhället! Det jag behöver är att få LYCKAS! Att åstadkomma något jag har nytta av, nåt som räknas! Det är viktigt för min egen del, och det är viktigt för att jag ska kunna må bättre och få  självkänsla och självförtroende! Men hur många möjligheter till att lyckas har man med mina diagnoser, ingen erfarenhet av arbetslivet, inget körkort, lever på sjukersättning, kraschar psykiskt och orkesmässigt emellanåt osv..?

    Visst har jag talanger, men det finns verkligen ingenting jag brinner för att göra tillräckligt gärna för att ta risken och satsa allt! Inte i nuläget iallafall.  Och att ”gå hemma och ruttna” resten av livet ser jag inte som ett alternativ. Daglig verksamhet och sånt har jag provat på massor förr om åren, och jag mår nästan bara sämre av det! Man blir inte sedd som man är utan bara som en liten hjälplös skit som inte kan eller fattar nånting..så nej tack. Dessutom har de flesta på mindre orter koll på vilka som går på dessa verksamheter, och jag vill verkligen inte att alla ska veta att jag är på ett sånt ställe! Plus att det alltid blir sååå tydligt för mig hur långt ifrån alla mina drömmar och mål jag är, varje gång jag påbörjar en sysselsättning av nåt slag. Tycker att allt som jag provat på känts skit tråkigt, meningslöst, deprimerande och jobbigt.. Jag vill ha en trevlig och -för mig -vettig sysselsättning, och att den ska ha en plan för hur jag kommer vidare sedan! Känns hopplöst att vara i denna situation och jag blir inte yngre..!

     

    Känner igen mycket av de känslor du beskriver. Man minns det man upplevt som misslyckanden så tydligt, och värderar sig själv utifrån det…

    Sedan blir man så van att misslyckas, att man undviker att ens försöka. Rädslan för ett nytt misslyckande blir för stor. Har kämpat ett par år nu och är på gång att påbörja både sysselsättning och träff med kontaktperson. Men samtidigt lever jag som i min egen lilla bubbla, samtidigt pågår världen utanför men den är liksom inte tillgänglig för mig…  Världen tillhör de lyckade, de som kan ta sin plats… 🤔😒

    Jag känner så väl igen mig i det du berättar. Jag har adhd (utan hyperaktivitet) och fick min diagnos som vuxen. Jag har heller aldrig lyckats få en fast anställning med en riktig lön utan bara olika praktikplatser via AF och sommarvikariat. Körkort har jag aldrig haft råd att ta. Jag har också varit fruktansvärt trött och nedstämd i perioder och inte orkat vara mamma till min son. Han har bott på heltid hos sina pappa och träffat mig då jag mått lite bättre. Jag känner mig fruktansvärt värdelös som inte har lyckats leva upp till samhällets och omgivningens förväntningar på mig. Jag har fruktansvärda skamkänslor och isolerar mig hemma i perioder då jag inte ens klarar att ta mig utan för dörren för att gå ut med soppåsen för jag från vidrig ångest. Det är en klen tröst men jag vill att du ska veta att du inte är ensam om att känna som du gör. Styrkekram

    Trådstartaren

    Känner igen mycket av de känslor du beskriver. Man minns det man upplevt som misslyckanden så tydligt, och värderar sig själv utifrån det… Sedan blir man så van att misslyckas, att man undviker att ens försöka. Rädslan för ett nytt misslyckande blir för stor. Har kämpat ett par år nu och är på gång att påbörja både sysselsättning och träff med kontaktperson. Men samtidigt lever jag som i min egen lilla bubbla, samtidigt pågår världen utanför men den är liksom inte tillgänglig för mig… Världen tillhör de lyckade, de som kan ta sin plats… 🤔😒

    Tack för ditt svar! 💖 Jag gillar verkligen ditt uttryck som du avslutar med; ”Världen tillhör de lyckade, de som kan ta sin plats..”  Och Jo visst stämmer det! 😥 Jag har lagt ned sociala medier för nåt år sen, och jag undviker TV och tidningar-även dagstidningar- så gott jag kan sen några månader. Orkar inte se & höra om alla lyckade människor med karriärer, som är de enda som existerar i media! Alla misslyckade, fattiga, sjuka, människor som lever i misär och har dåliga liv..man glömmer bort att de finns eftersom de inte syns! Är så less på att bli bombarderad med reklampelare, löpsedlar (lite svårt att inte se dem;), alla Tv-program där lyckade artister visas upp och hyllas, så less på idrottsstjärnor, entreprenörer, att läsa om hur sjukt mycket pengar Kenza tjänar…  Fan, det gör så ont! Så orättvist! Jag är en smart tjej, jag har så mycket att ge till samhället och världen. Men ingen har velat ge mig chansen att visa vad jag kan!

    Vad är det för sysselsättning du har på gång? Jag håller tummarna för dig! 👍😃

    Jaa det är ju en ond cirkel med misslyckanden, och jag har satt det i system undermedvetet vad det verkar. Rädd för att återigen misslyckas eller inte räcka till åt andra, har jag omedvetet skapat en överlevnads-strategi som går ut på att hitta fel med det jag då sysslar med, för att få avsluta det med gott samvete. Slipper därmed riskera att förlora det senare!

    Styrkekram tillbaks!

    Trådstartaren

    Jag känner så väl igen mig i det du berättar. Jag har adhd (utan hyperaktivitet) och fick min diagnos som vuxen. Jag har heller aldrig lyckats få en fast anställning med en riktig lön utan bara olika praktikplatser via AF och sommarvikariat. Körkort har jag aldrig haft råd att ta. Jag har också varit fruktansvärt trött och nedstämd i perioder och inte orkat vara mamma till min son. Han har bott på heltid hos sina pappa och träffat mig då jag mått lite bättre. Jag känner mig fruktansvärt värdelös som inte har lyckats leva upp till samhällets och omgivningens förväntningar på mig. Jag har fruktansvärda skamkänslor och isolerar mig hemma i perioder då jag inte ens klarar att ta mig utan för dörren för att gå ut med soppåsen för jag från vidrig ångest. Det är en klen tröst men jag vill att du ska veta att du inte är ensam om att känna som du gör. Styrkekram

    Tack för ditt svar! 💜 Att få veta att det finns fler som känner samma sak som en själv, och att få skriva och dela sina känslor och tankar kring det, att få sina känslor och upplevelser bekräftade… Jo, det ÄR faktiskt en jättefin tröst! Ni är så fina båda två! 😉🥰

    som jag brukar säga om allt annat som är jobbigt och smärtsamt: att få tröst löser inga problem! Jag är så besviken på psykiatrin för deras totala brist på handlingskraft! Jag har försökt förklara för dem att jag suttit i tillräckligt många år och pratat.. jag behöver inte någon att prata med, inte nån som bara lyssnar, jag har inget behov av att få bekräftelse och förståelse och sånt skit..!  Det jag behöver är en jävla LÖSNING för i helvete; har de inte fattat det efter alla dessa år?! Att prata och nån som lyssnar och bekräftar – löser inga problem i verkliga livet! Har svårt att förstå dem som blir hjälpta av enbart det; vilken jävla  saga lever de i?? Försvinner deras bekymmer likt ett trollslag bara någon ser och hör dem, eller haha..? Som en förbannelse?

    Nämen allvarligt..: vet någon hur man kan göra för att känna sig mer lyckad? Volontärarbete  ges ofta som tips, men det är det ju inte alls tal om för många i våran situation. Risken att misslyckas med det också finns ju.. Att utsätta sig för risken för misslyckande för att komma över misslyckanden..hmm.  Måste ju finnas sätt att må bättre- som inte innebär en massa risker plus en jädrans massa förberedelser?? Hur ska man orka..? I våran situation!?

    Styrkekram tillbaks till dig! 💖

     

     

    Trådstartaren

    Har ju hoppet om att det finns ”något” för mig i framtiden, och att det känns bra att leva mm. Jag kräver inte att livet ska vara perfekt, bara att det nån gång ska få kännas som att ”båten är i hamn”. Istället för storm och höga vågor jämt och ständigt!

    Tänker samtidigt att om detta är as good as it gets, och jag inte har nåt speciellt mer att vänta från livet… Fy fasen så onödigt! Blir tårögd av tanken.. Så mycket lidande för ingenting?!

    ÄR NI FLER SOM HAR DEN KÄNSLAN?

    Hej!

    Kom att tänka på en psykolog som berättade om att han haft patienter med ekonomiska problem och som därför sökte hjälp pga. ångestproblematiken det resulterade i. Och där psykologen berättade att det då hade varit mer hjälpsamt om patienten fick hjälp med pengar istället för hjälp med samtal. Tänker att det låter som att det är liknande för dig att du vill ha en sysselsättning? Du vill inte ha samtalsterapi i den bemärkelsen att prata om mående mm. eftersom det inte tar dig framåt eller ger dig en konkret lösning i din situation?

    Tycker du verkar ha ett enormt driv och som borde kanaliseras rätt i arbetslivet. Tror inte man behöver vara totalt talangfull för att göra något och känna att det är tillfredsställande eller ger credd av omgivningen? Tror om det klickar med sitt innersta väsen eller hur jag ska uttrycka det, så har man hittat rätt?

    Vad gör du  – frivilligt och tycker är kul – när du har tid över och inga måsten i övrigt? Det har jag hört kan vara något man ska spinna vidare på.

    Visst försöker man ha ett ”hopp” att situationen skall kunna bli bättre, men ser inte riktigt hur det skulle gälla mitt liv. Lider av ångest, oro och smärta ca 18-20 timmar per dygn, och får ofta tanken om detta är livet…  Ska det vara så här? Vad är då meningen med att fortsätta kämpa🤔 Visst skall man leva för sina barn och tänka på dem, men önskar det kunde finnas något värde i lvet för mig själv också😔

    Det gör så ont att se människor som lever sitt liv med nöjen, kärlek, resor, kramar och närhet. Själv skall man stå utanför och betrakta och drömma.

    Trådstartaren

    Hej! Kom att tänka på en psykolog som berättade om att han haft patienter med ekonomiska problem och som därför sökte hjälp pga. ångestproblematiken det resulterade i. Och där psykologen berättade att det då hade varit mer hjälpsamt om patienten fick hjälp med pengar istället för hjälp med samtal. Tänker att det låter som att det är liknande för dig att du vill ha en sysselsättning? Du vill inte ha samtalsterapi i den bemärkelsen att prata om mående mm. eftersom det inte tar dig framåt eller ger dig en konkret lösning i din situation? Tycker du verkar ha ett enormt driv och som borde kanaliseras rätt i arbetslivet. Tror inte man behöver vara totalt talangfull för att göra något och känna att det är tillfredsställande eller ger credd av omgivningen? Tror om det klickar med sitt innersta väsen eller hur jag ska uttrycka det, så har man hittat rätt? Vad gör du – frivilligt och tycker är kul – när du har tid över och inga måsten i övrigt? Det har jag hört kan vara något man ska spinna vidare på.

    Det är ju just det där ja.. den frågan: ”Vad tycker du är kul?” Alla har ställt den som jag har tagit upp detta problem med. Och jag ba: ”Ööh.. jaa jag vet inte… Jag älskar hundar…”

    Alltså grejen är att jag har massor av olika små sysslor för mig när jag har ledig tid och kopplar av.. inget som jag spontant nämner!

    Tack för ditt fina omdöme om att jag har starkt driv som är en tillgång i arbetslivet om det kanaliseras rätt! 😀 Men om jag vetat vad som varit min grej hade jag säkert jobbat med det redan!

    Trådstartaren

    Visst försöker man ha ett ”hopp” att situationen skall kunna bli bättre, men ser inte riktigt hur det skulle gälla mitt liv. Lider av ångest, oro och smärta ca 18-20 timmar per dygn, och får ofta tanken om detta är livet… Ska det vara så här? Vad är då meningen med att fortsätta kämpa🤔 Visst skall man leva för sina barn och tänka på dem, men önskar det kunde finnas något värde i lvet för mig själv också😔 Det gör så ont att se människor som lever sitt liv med nöjen, kärlek, resor, kramar och närhet. Själv skall man stå utanför och betrakta och drömma.

    Beklagar att du har det så; och jag kan känna igen mig till viss del.

    Hur gammal är du? Hur har du hamnat i din nuvarande situation?

    Slutligen: jag tror/tycker inte man ska utesluta att det kan komma att ändras, även om det är en så kallad omöjlighet! Ingenting är omöjligt! ♥️

    Dumt att man inte kan skicka personliga meddelanden på detta forum! Vart ungefär bor du?  Kram, ta hand om dig💜

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.