Känner mig så värdelös

[Purple Qequmi]

Kan inget för jag mår dåligt, ska det stå.

Det är ju inte så lätt när man inte direkt har någon utstakad dröm heller! Finns tex inget yrke som lockar mig tillräckligt mycket för att jag ska finna motivation! Finns ju massor śom ser lockańde ut på håll, men vägen dit är för jobbig!

Jag tror nästan att de som lyckas ær de som vet vad de vill? Mår man dåligt och dessutom inte vet vad man vill så verkar man körd…

Hej

 

jag känner igen mig så mycket. Jag har haft psykisk ohälsa sen tidiga tonår, jag mådde dåligt redan som barn.

jag fick diagnoserna add och atypisk autism vid 34.

jag har alltid hade många drömmar om vad jag vill göra och hur mitt liv skulle se ut. Den har inte varit överkomlig utan mer bara en utbildning och jobba heltid som lärare, ha man och tre barn, testat bo i Stockholm ett tag för jag älskar Stockholm.

När jag gick på gymnasiet tänkte jag att jag är ju normal det är bara gymnasiemiljön som det är fel på, jag tänkte att jag efter gymnasiet skulle jag få vänner, pojkvän och jobb, när jag börjar plugga på högskolan med mer mogna människor och det som intresserar mig så kommer det bli bra.

Men alla försök till jobb har misslyckats  liksom lärarutbildningen. Jag har inga vänner och gråter i smyg varje dag över det liksom att jag är singel och inte har barn. Börjar bli för gammal för att kunna få barn.

känner mig misslyckad och det är den första tanken som slår mig varje morgon när jag vaknar.

Set känns som att ingen förstår mig. Förutom ni här som säkert förstår hur jag känner och en facebookgrupp som jag är med i med andra med npf diagnoser.

Men överallt möter jag bara människor med hurtiga kommentarer om att man är bra som man är och att man ska vara nöjd med livet, vara positiv och tacksam. Man får inte säga vad som gör ont.

jag mår inte dåligt över ” perfekta liv på Instagram” som många bara verkar drar en en slutsats direkt och verkar tro så fort jag  säger att jag mår dåligt  (jag tror inte på att instagram är verkligheten) jag mår dåligt över att vara så långt ifrån allt vad dom är och har och de flesta människorna jag möter. Visst möter jag människor med psykisk ohälsa som mår dåligt och tycker alt känns hopplöst men det är lite fullt att pratas om, det ska helst sopas undan och vara skamligt. Många vill/ vågar inte prata om det pg av andras oförstående och kunskap som bara leder till att man känner sig ännu mer misslyckad. Så de är bättre att vara tysta.

sen finns det ju dom som är sjukskriva men accepterar det som de är och nöjda med livet och mår ändå rätt hyfsat.

Men jag mår inte hyfsat, jag storgråter, skriker, slår och ligger i fosterställning.

Vården tycker att jag ta mediciner och vila.

jag har förklarat så många gånger att jag mår inte bra av att vila.
jag vill göra saker, känna mening, känna mig normal och lyckas med saker.

Att bara känna att man inte bara är svagt psykfall med återfall på återfall med ångest och depressioner.

Det finns inte mycket för oss som mår dåligt och lite förståelse för hur viktigt det är med meningsfullhet och att känna att man får lyckas med bara några av de saker som anses normalt i livet.

andra kommer säkert med invändningar om vad som är ”normal” bla bla bla.

Det som mår riktigt dåligt och är på botten förstår.

 

 

 

 

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Hej jag känner igen mig så mycket. Jag har haft psykisk ohälsa sen tidiga tonår, jag mådde dåligt redan som barn. jag fick diagnoserna add och atypisk autism vid 34. jag har alltid hade många drömmar om vad jag vill göra och hur mitt liv skulle se ut. Den har inte varit överkomlig utan mer bara en utbildning och jobba heltid som lärare, ha man och tre barn, testat bo i Stockholm ett tag för jag älskar Stockholm. När jag gick på gymnasiet tänkte jag att jag är ju normal det är bara gymnasiemiljön som det är fel på, jag tänkte att jag efter gymnasiet skulle jag få vänner, pojkvän och jobb, när jag börjar plugga på högskolan med mer mogna människor och det som intresserar mig så kommer det bli bra. Men alla försök till jobb har misslyckats liksom lärarutbildningen. Jag har inga vänner och gråter i smyg varje dag över det liksom att jag är singel och inte har barn. Börjar bli för gammal för att kunna få barn. känner mig misslyckad och det är den första tanken som slår mig varje morgon när jag vaknar. Set känns som att ingen förstår mig. Förutom ni här som säkert förstår hur jag känner och en facebookgrupp som jag är med i med andra med npf diagnoser. Men överallt möter jag bara människor med hurtiga kommentarer om att man är bra som man är och att man ska vara nöjd med livet, vara positiv och tacksam. Man får inte säga vad som gör ont. jag mår inte dåligt över ” perfekta liv på Instagram” som många bara verkar drar en en slutsats direkt och verkar tro så fort jag säger att jag mår dåligt (jag tror inte på att instagram är verkligheten) jag mår dåligt över att vara så långt ifrån allt vad dom är och har och de flesta människorna jag möter. Visst möter jag människor med psykisk ohälsa som mår dåligt och tycker alt känns hopplöst men det är lite fullt att pratas om, det ska helst sopas undan och vara skamligt. Många vill/ vågar inte prata om det pg av andras oförstående och kunskap som bara leder till att man känner sig ännu mer misslyckad. Så de är bättre att vara tysta. sen finns det ju dom som är sjukskriva men accepterar det som de är och nöjda med livet och mår ändå rätt hyfsat. Men jag mår inte hyfsat, jag storgråter, skriker, slår och ligger i fosterställning. Vården tycker att jag ta mediciner och vila. jag har förklarat så många gånger att jag mår inte bra av att vila. jag vill göra saker, känna mening, känna mig normal och lyckas med saker. Att bara känna att man inte bara är svagt psykfall med återfall på återfall med ångest och depressioner. Det finns inte mycket för oss som mår dåligt och lite förståelse för hur viktigt det är med meningsfullhet och att känna att man får lyckas med bara några av de saker som anses normalt i livet. andra kommer säkert med invändningar om vad som är ”normal” bla bla bla. Det som mår riktigt dåligt och är på botten förstår.

Tack för ditt inlägg! Jag har läst och tagit till mig, och jag kommer att skriva ett svar till dig här inom kort!

❤️❤️❤️

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Hej jag känner igen mig så mycket. Jag har haft psykisk ohälsa sen tidiga tonår, jag mådde dåligt redan som barn. jag fick diagnoserna add och atypisk autism vid 34. jag har alltid hade många drömmar om vad jag vill göra och hur mitt liv skulle se ut. Den har inte varit överkomlig utan mer bara en utbildning och jobba heltid som lärare, ha man och tre barn, testat bo i Stockholm ett tag för jag älskar Stockholm. När jag gick på gymnasiet tänkte jag att jag är ju normal det är bara gymnasiemiljön som det är fel på, jag tänkte att jag efter gymnasiet skulle jag få vänner, pojkvän och jobb, när jag börjar plugga på högskolan med mer mogna människor och det som intresserar mig så kommer det bli bra. Men alla försök till jobb har misslyckats liksom lärarutbildningen. Jag har inga vänner och gråter i smyg varje dag över det liksom att jag är singel och inte har barn. Börjar bli för gammal för att kunna få barn. känner mig misslyckad och det är den första tanken som slår mig varje morgon när jag vaknar. Set känns som att ingen förstår mig. Förutom ni här som säkert förstår hur jag känner och en facebookgrupp som jag är med i med andra med npf diagnoser. Men överallt möter jag bara människor med hurtiga kommentarer om att man är bra som man är och att man ska vara nöjd med livet, vara positiv och tacksam. Man får inte säga vad som gör ont. jag mår inte dåligt över ” perfekta liv på Instagram” som många bara verkar drar en en slutsats direkt och verkar tro så fort jag säger att jag mår dåligt (jag tror inte på att instagram är verkligheten) jag mår dåligt över att vara så långt ifrån allt vad dom är och har och de flesta människorna jag möter. Visst möter jag människor med psykisk ohälsa som mår dåligt och tycker alt känns hopplöst men det är lite fullt att pratas om, det ska helst sopas undan och vara skamligt. Många vill/ vågar inte prata om det pg av andras oförstående och kunskap som bara leder till att man känner sig ännu mer misslyckad. Så de är bättre att vara tysta. sen finns det ju dom som är sjukskriva men accepterar det som de är och nöjda med livet och mår ändå rätt hyfsat. Men jag mår inte hyfsat, jag storgråter, skriker, slår och ligger i fosterställning. Vården tycker att jag ta mediciner och vila. jag har förklarat så många gånger att jag mår inte bra av att vila. jag vill göra saker, känna mening, känna mig normal och lyckas med saker. Att bara känna att man inte bara är svagt psykfall med återfall på återfall med ångest och depressioner. Det finns inte mycket för oss som mår dåligt och lite förståelse för hur viktigt det är med meningsfullhet och att känna att man får lyckas med bara några av de saker som anses normalt i livet. andra kommer säkert med invändningar om vad som är ”normal” bla bla bla. Det som mår riktigt dåligt och är på botten förstår.

Hej igen!

Ja det är ett evigt tjat om att Instagram och andra sociala medier får folk att må så dåligt! Men hallå- folk mådde dåligt innan sånt fanns!! Folk har väl jämfört sig med varandra genom alla tidsåldrar?! Och säkert mått dåligt över det! I skolan jämförde man sig med de andra tjejerna i klassen tex.

Visserligen har jag gjort och upplevt “häftiga” grejer i livet, som få andra gjort och upplevt. Men det är inga meriter jag lever på nu, eller ens tänker på. Det är ju förr om åren och det skulle bara bli patetiskt om jag “lyfte fram dem”.  Jag vill ju bli sedd som lyckad och cool, men inte framstå som skrytsam och uppblåst.. Jag vill uppfattas som empatisk och ödmjuk (inte alltid jag lyckas efterleva det dock, eftersom jag är så lättkränkt😏)

Har du inget häftigt minne du kan återskapa för dig själv och le lite åt? Någon gång då du känt dig lite extra cool och lyckad/privilegiad?

Psykiatrin borde ta dina känslor på allvar, sluta tjata om vila, och försöka hjälpa dig med att hitta på något som får dig att känna dig mer łyckad och gladare!! Vad säger de mer förutom att du ska vila och ta mediciner?

Jag antar att du provat på daglig verksamhet? 😏 Det är ingen höjdare! Enligt mig. Dels tvingas man ihop med folk som är närmast “förståndshandikappade” (fastän de har samma diagnoser som en själv.. VERKLIGEN skitbra för självförtroendet-NOT!) och dels behandlas man som ett barn av viss okunnig personal där! Man vill ha något att göra på dagarna, men inte bli utnyttjad som gratis arbetskraft! På andra verksamheter som jag varit på har det tvärtom knappt funnits något alls att göra och då är det inte motiverande att ta sig upp på morgonen och åka dit. Det var bara en tanke.. finns väldigt många olika verksamheter och vissa är bättre än andra. Finns ju en och annan på såna ställen som är mer som du & jag också, högfungerande, och det är ju en chans till vänskap tänker jag.

Det är så synd att man inte kan skicka privata meddelanden till varandra här på Mind, för då hade man kunnat få vänner här!

Jag stör mig också på hurtiga kommentarer om att man ska vara tacksam m.m. Jag stör mig även på överpositiva människor som aldrig verkar ha en dålig dag, tycker att allt är så kul jämt och aldrig kan se något problem i någonting! Jag orkar inte med dem särskilt länge. Man hör ofta att negativa och nedstämda människor är så jobbiga, men jag tycker att såna som jämt är glada är jobbigare! De gör mig faktiskt nedstämd!

Jag mår också väldigt dåligt av att inte ha en titel eller dylikt. Svårt när jag tex är igång och dejtar och får frågor om vad jag jobbar som… JA, vad fasen svarar man liksom?! Jag vill inte bli bortvald bara för att jag har diagnoser och är förtidspensionär, men jag vill inte ljuga heller!

 

[Purple Qequmi]

Tillägg från trådstartaren:

Finns det någon som vet något sätt att sluta tycka och känna att yttre framgång i livet är viktigt? Jag vill inte jämföra mig med andra men jag gör ändå det! Vill känna mig lyckad som jag är, och vara nöjd & glad med allt jag har och kan; jag är så less på att må dåligt över att jag inte lyckats ute i världen!

Jag har nog alltid drömt om att bli väldigt framgångsrik.. Men det har ju inte blivit så, och jag måste acceptera det, lära mig tycka om mig själv ändå, känna att jag är lika värdefull oavsett!  Hur kommer man dit?

[Blue Vajeno]

Purple Qequmi skrev:

Tillägg från trådstartaren: Finns det någon som vet något sätt att sluta tycka och känna att yttre framgång i livet är viktigt? Jag vill inte jämföra mig med andra men jag gör ändå det! Vill känna mig lyckad som jag är, och vara nöjd & glad med allt jag har och kan; jag är så less på att må dåligt över att jag inte lyckats ute i världen! Jag har nog alltid drömt om att bli väldigt framgångsrik.. Men det har ju inte blivit så, och jag måste acceptera det, lära mig tycka om mig själv ändå, känna att jag är lika värdefull oavsett! Hur kommer man dit?

Hejsan Purple Qequmi!

Jag vill först säga att jag inte riktigt har ett svar på din fråga, även om jag vill det, då jag ställer den här frågan till mig själv ganska ofta, så om någon annan har ett exakt svar på frågan vore det givetvis väldigt bra för oss båda, men jag tror att svaret är lite svårt att ge ut i ord.
Men du är givetvis värdefull och du förtjänar att vara lycklig precis som alla andra människor, du är inget undantag!
Många drömmer också om att bli framgångsrik, jag skulle tro att nästan alla har i alla fall tänkt tanken på hur det vore om de var kända eller väldigt rika, och det är inget fel med att ha mål för det kan ge en ett driv till att vilja utvecklas och fortsätta förbättra sin närvaro, felet är ju då att du får inte glömma att tycka om den du är just här och nu också.

En teknik som jag har hört är att du kan bara sitta med dig själv med en spegel framför dig, och bara titta på dig. Försök att se personen framför dig som när du tittar på alla andra människor, försöka se vem det är som du tittar på. Du kan lägga märkte till små detaljer, du kommer förmodligen att hitta saker som du inte gillar, men om du låter det bara vara och sitt med dig en stund, och gör det lite varje dag så kan du snart se att personen framför dig kanske inte är så farlig, du kanske hittar lite små saker här och där som inte är till perfektion men betyder det att personen framför dig inte förtjänar att bli älskad och omtyckt?
Det är en människa precis som alla andra, en person som har svagheter och styrkor exakt som alla andra människor har.
Om du är villig att hjälpa dina medmänniskor i gott och ont, varför förtjänar då inte den människan du ser i spegeln din hjälp & kärlek? varför måste den personen vara ett undantag?

Som sagt så var det här bara en teknik som jag hörde av en annan person, jag är själv ingen expert på ämnet med tanke på att jag lider av depression, har ADD, koncentrationssvårigheter etc. etc.. men det kanske är något du kan prova på i vart fall, du förtjänar både andras kärlek men också framför allt din egen! <3

[Purple Qequmi]

Tack för svaret ❣️

Mål brukar inte fungera, eftersom jag kraschar då och då och känner att allt är meningslöst eftersom jag ändå är 41 år och inte har kommit längre.. Fast..så kände jag iochförsig när jag var 18-20 också..! Lider av depression som jag inte vet vad det beror på; har aldrig fått någon nämnvärd hjälp av psyk eller andra instanser. För att jag ska orka kämpa mot mål så måste jag må hyfsat bra! Och det blir en ond cirkel, då det faktum att jag inte kämpar mot något specifikt mål också får mig att må dåligt!

Ang. att sitta framför en spegel: kan du utveckla lite? Vad exakt är det man ska titta efter? För i spegeln ser man ju bara själva utseendet, eller? Och det är inte utseende jag har komplex och mår dåligt över; jag skiter mer eller mindre i det! Det är snarare att jag inte är framgångsrik och lyckad som får mig att må piss!

Ang. att hjälpa sina medmänniskor och förtjäna kärlek för det: jag förstår hur du menar, och Jo klart jag försöker ge mig själv kärlek och göra det bästa för mig själv! Jag tycker ganska bra om den jag är som person, men denna värld där bara det man GÖR och åstadkommer räknas får mig att känna att jag har misslyckats..!

[Purple Qequmi]

PS. Vill bara tillägga att det här EJ handlar om att andra ska tycka om mig mer! Det är JAG som är såhär hård och har såna hårda krav och förväntningar på mig själv! Skiter i andra! Jag vill bara tycka bättre om mig själv, oavsett jag lyckas eller inte. Det handlar om vad JAG tycker och hur jag ser på mig själv!