Hej alla,
Har kommit till ett vägskäl i livet och behöver ta ett beslut men klarar inte av det, otroligt rädd att ta fel beslut och att såra människor men som det är nu är jag allvarligt rädd för att få stroke eller liknande, sover inte och vaknar varje morgon, har en halv sekund jag mår normalt och sedan kommer den brinnande känslan i nacken, huvudet, bröstet och strålar ut i armarna, en stress och ångest över att jag behöver ta tag i samtalet jag inte klarar av att ta.
Jag är gift med J, vi har varit tillsammans i snart 30 år, har tre barn ihop, 17-12 år. Vi har bott utomlands de senaste 25 åren och han har jobbat extremt mycket, jag har varit ensam med barn, hus, skola, vardagen både fysiskt och mentalt, han har varit frånvarande även när han var fysiskt där och jag har känt mig ensam och oälskad om även bra att ha, det var ju praktiskt att ha mig där så kunde han resa när och hur han ville, jag var ju alltid där och tog hand om hus och barn. För två år sedan gick jag på knäna och tog barna och flyttade hem till Sverige, han stannade kvar så vi separerade alltså. Sedan jag har bott hemma har jag träffat någon ny som har gett mig allt jag behöver – närhet, passion, trygghet och skratt och han älskar mig totalt och fullständigt. För några månader sedan flyttade min man hem och han vill försöka igen och jag har blivit kluven. Den nya kärleken har inte varit helt officiell ännu, han har varit här och ätit middag och hjälpt mig med mitt renoveringshus en del och har träffat barna många gånger, men även om vi har ett fullt förhållande har det inte varit helt officiellt för barna ännu, och inte för min separerade man. Han vet om att den nya finns, men inte att det är så allvarligt som det faktiskt är.
Problemet nu är att min man verkligen vill försöka igen och tycker att jag kastar bort en andra chans och min nya kärlek vill inget annat än att starta ett fullt förhållande med mig. Jag vill vara med min nya man för han får mig att må så fantastiskt bra, jag blir glad och positiv bara av att vara med honom och vi älskar varandra och han är engagerad och fantastisk med mina barn, men jag slits av tanken på att jag ‘bör’ stanna med familjen och försöka sy ihop det med min man för barnas och familjens skull. Jag älskar ff min man, han är en bra människa, det är inget fel så, men passionen är borta och även om vardagslivet med honom skulle vara helt OK så är tanken på att vara intim med honom svår att förlika sig med, framför allt eftersom mitt sexliv med min nya man är helt fantastiskt, något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Min nya man har nu gett mig ett ultimatum att jag måste bestämma hur jag vill ha det eftersom han tycker det är så jobbigt att det inte är officiellt och att vi skall behöva smyga, vi har träffats ganska länge nu men jag har haft svårt att säga till min man att jag har en ny och därmed klippa banden helt med honom eftersom det blir så definitivt och jag är rädd att jag kommer ångra mig eller vilken påverkan det kommer ha på barnen.
Det blev ett långt inlägg nu, vet inte om någon orkar läsa 🙂 men jag mår så makalöst dåligt av detta så jag behövde skriva av mig lite.
Kram
