[Purple Qequmi]

Indigo Himofa skrev:

Visst försöker man ha ett ”hopp” att situationen skall kunna bli bättre, men ser inte riktigt hur det skulle gälla mitt liv. Lider av ångest, oro och smärta ca 18-20 timmar per dygn, och får ofta tanken om detta är livet… Ska det vara så här? Vad är då meningen med att fortsätta kämpa🤔 Visst skall man leva för sina barn och tänka på dem, men önskar det kunde finnas något värde i lvet för mig själv också😔 Det gör så ont att se människor som lever sitt liv med nöjen, kärlek, resor, kramar och närhet. Själv skall man stå utanför och betrakta och drömma.

Beklagar att du har det så; och jag kan känna igen mig till viss del.

Hur gammal är du? Hur har du hamnat i din nuvarande situation?

Slutligen: jag tror/tycker inte man ska utesluta att det kan komma att ändras, även om det är en så kallad omöjlighet! Ingenting är omöjligt! ♥️

Dumt att man inte kan skicka personliga meddelanden på detta forum! Vart ungefär bor du?  Kram, ta hand om dig💜

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Hej! Kom att tänka på en psykolog som berättade om att han haft patienter med ekonomiska problem och som därför sökte hjälp pga. ångestproblematiken det resulterade i. Och där psykologen berättade att det då hade varit mer hjälpsamt om patienten fick hjälp med pengar istället för hjälp med samtal. Tänker att det låter som att det är liknande för dig att du vill ha en sysselsättning? Du vill inte ha samtalsterapi i den bemärkelsen att prata om mående mm. eftersom det inte tar dig framåt eller ger dig en konkret lösning i din situation? Tycker du verkar ha ett enormt driv och som borde kanaliseras rätt i arbetslivet. Tror inte man behöver vara totalt talangfull för att göra något och känna att det är tillfredsställande eller ger credd av omgivningen? Tror om det klickar med sitt innersta väsen eller hur jag ska uttrycka det, så har man hittat rätt? Vad gör du – frivilligt och tycker är kul – när du har tid över och inga måsten i övrigt? Det har jag hört kan vara något man ska spinna vidare på.

Det är ju just det där ja.. den frågan: “Vad tycker du är kul?” Alla har ställt den som jag har tagit upp detta problem med. Och jag ba: “Ööh.. jaa jag vet inte… Jag älskar hundar…”

Alltså grejen är att jag har massor av olika små sysslor för mig när jag har ledig tid och kopplar av.. inget som jag spontant nämner!

Tack för ditt fina omdöme om att jag har starkt driv som är en tillgång i arbetslivet om det kanaliseras rätt! 😀 Men om jag vetat vad som varit min grej hade jag säkert jobbat med det redan!

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Hej igen Purple Qequmi! Förstår att du inte pallar med att öppna upp dig i tid och otid om ditt inre för olika människor – när du gjort det i flera, flera år låter det som? Det är ju något gränslöst och plågsamt att behöva göra det och sedan besvikelsen det kan innebära att man ändå inte blev förstådd? Jag förstår dig till hundra procent att du fått nog. Tror det är friskt att tänka/känna så! Att värna om sin integritet. Tänker även att just reduceras till massa negativa grejer som att vara patient, eller sitt dåliga mående är ju också sånt som kan vara väldigt provocerande. Du är ju tusen saker mer än detta! Kanske är det det friska i dig som behöver synliggöras allt mer? Låter ju som det när du beskrev hur terapeuten pratat om det som varit motsatta. Kanske mår du dåligt pga. att du tvingas vara i sammanhang/förhålla dig till miljöer där du oftast reduceras till det där ”sjuka”? Orkar du säga om du mått bättre i situationer där dina styrkor tagits tillvara på och du känt dig som vilken annan människa som helst? Det lät så fint när du beskrev hur du kunnat vara dig själv, bjuda på dig själv och hur andra omfamnat det! <3 Skickar massa kramar om du vill ha

Tack för många fina och träffande ord!

Ja, jag har tänkt ibland att jag känner mig “skändad” som tvingats öppna mig för sååå sjukt många olika människor under så många år, utan att bli hjälpt! Har visst hänt att jag fått förståelse av vissa emellanåt, men alltså; jag blir inte hel och “botad” av förståelse och omtanke! Det är väl säkert därför jag inte vill ha det och blir irrirerad på de som visar det…för att det inte hjälper mig!

Folk verkar tro att en diagnos eller en förklaring till varför det är som det är, är nåt slags botemedel?! Ser överallt på nätet hur både professionella och privatpersoner ger andra rådet att gå och utreda om de har den & den diagnosen.. Suck! Vet inte hur det är för andra, men för mig är det liksom då som själva jobbet börjar! Det räcker inte med att man vet anledningen till något; jag behöver ju hjälp att förändra också!!

Blir de flesta andra människor verkligen hjälpta av att enbart gå och prata med någon??  Tyvärr så har jag inte blivit hjälpt av det, även då jag haft bra samtalskontakter. Jag känner att jag behöver något mer konkret; exakt vad vet jag inte, men vet att det är lönlöst att bara prata!

Som svar på din fråga: Det är nog tvärtom; att när jag mått bra har jag blivit bra behandlad och blivit sedd som vem som helst m.m! Fast för att må bra behöver jag ha det bra omkring mig,  och göra saker som jag tycker är intressant och kul! Jo du har rätt i att jag mått dåligt av att vara för mycket i sådana sammanhang! Därför jag nu undviker dem så gott det går! Har flyttat långt bort till ett ställe jag trivs på och där ingen vet nåt om mig. Ska göra ett försök att få bättre hjälp här, och jag tänker inte tolerera att bli bemött och behandlad som förr! Är dock lite rädd för att söka hjälp efter alla tidigare svek m.m. Jag har ju blivit så bränd av andra människor, så jag är väldigt rädd om mig nu!

Tack för att du ser MIG, och inte tar upp diagnosen i tid och otid! Det är jävligt provocerande när folk hela tiden nämner diagnosen och det de hört & sett om den, och tror att “såhär och såhär är det när man har Asperger..”

🙂💟

[Purple Qequmi]

Blue Fivala skrev:

jag ber om ursäkt jag menade absolut inte att du ska bli ledsen eller upprörd över det jag har sagt. Jag ville bara hjälpa dig❤️

Förstår att de flesta vill det..och inte menar nåt illa, både IRL och på nätet! Jag vet inte varför jag ändå blir kränkt, trots att jag vet det! Är väl så less på att vara “hon som jämt mår dåligt”, less på att saker aldrig ordnar sig, less på att vara patient, klient etc, och att “tvingas” öppna mig om privata saker som jag mår dåligt över…

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Vad konstigt att psykiatrin inte frågat något om trauman. Förstår faktiskt inte riktigt hur samtal utan att kartlägga det tidigt kan gå till och bli så fruktbart ärligt talat. Är hur som helst inte förvånad eftersom den frågan inom sjukvården inte brukade ställas till mig heller. Som svar på hur man vet ifall man varit med om ett trauma är en del av poängen med att ha en psykolog att man just beskriver en situation som man själv upplevt som fruktansvärd och sedan får denne avgöra hur allvarligt det är och vad det kan betecknas som? Ordet trauma betyder skada. Ett psykiskt trauma är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar så mycket stress och överväldigande känslor att de blir svåra att hantera. Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner. Källa: https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/fa-hjalp/kris-och-trauma/trauma#:~:text=Ordet%20trauma%20betyder%20skada.%20Ett%20psykiskt%20trauma%20%C3%A4r,h%C3%A4ndelser%20kan%20framkalla%20b%C3%A5de%20fysiska%20och%20psykiska%20reaktioner.

Näe, inget som jag minns. Kan ju hända saker under ens första år som man inte minns eftersom man då varit för liten för att man ska kunna komma ihåg!

[Purple Qequmi]

Känns lite kränkande att du tror att jag aldrig provat att prata med närstående. Och att du tror att jag blir hjälpt av att “prata ut”! Det har aldrig gett mig något, jag har pratat hur mycket som helst med alla möjliga! Du snöar in på min diagnos och tar mig inte på allvar! Jag har gjort klart här i tråden att jag inte fått ut något av att öppna mig, ta emot omtanke mm.

[Purple Qequmi]

Purple Qequmi skrev:

Nej, jag har ju skrivit att jag inte blir hjälpt av att prata med andra, av omtanke osv!

Känns lite kränkande att du tror att jag bara behöver “prata ut”! Jag har provat det tusen gånger förut, och jag blir inte klokare av det!

 

[Purple Qequmi]

Blue Fivala skrev:

Hoppas verkligen du anmälde dem. Det är inte okej att säga kränkande saker om folk! Speciellt inte i tjänsten de ska ju ändå representera ett företag!❤️ Kan tänka mig att boendestöd inte är så särskilt roligt, alla vill ju ha en plats för sig själv liksom. Och ja det du beskriver med ensamhet att du trivs bra med det tror jag främst beror på din diagnos. Har du en nära vän eller föräldrar som du litar på? Kan kännas skönt att prata ut med dem om saker. Prova med det❤️

Nej, jag har ju skrivit att jag inte blir hjälpt av att prata med andra, av omtanke osv!

[Purple Qequmi]

Hur vet man om något man varit med om är ett “trauma” eller inte??

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Då stryker vi det från listan! Har du varit med om olika trauman? Det är ganska vanligt att må dåligt i vuxen ålder om man inte fått hjälp med att bearbeta dessa? <3 Kan ju resultera i tex depression, nedstämdhet, dissociation och annat! Att det liksom ligger och puttrar på i bakgrunden? Kram

Vet faktiskt inte! Och psykiatrin har inte verkat så intresserade av att ta reda på det heller.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Förstår exakt vad du menar med att inte orka fullfölja något pga. att man mår för dåligt. Varit precis likadant för mig. Blir lite haltande och som en självuppfyllande profetia att det fortgår år efter år. Känner du dig ensam? Får du bekräftelse och kärlek i vardagen? Någon som bryr sig om just dig och kommer t ex med en varm kopp te för att visa omtanke? Lagar en middag? Har du någon att prata med om kvällarna? Tänker att vissa mänskliga behov kan inte psykologerna ”fixa” genom ord utan det kan behövas människor i sin vardag som ger en det som man (”alla”) kan behöva för att må helt bra? Kanske det psykologerna ska lägga stor vikt är just att få dina känslomässiga behov tillfredsställda? Att du ska känna dig sedd och få fungerande relationer (har du det redan?) som kan ge dig allt det där som du behöver? Eller har jag fel och är helt ute och cyklar nu? Värme

Nej jag KÄNNER mig inte ensam, trots att jag ÄR det! Tror inte att det är där problemet ligger för mig, men tack för du tog upp detta, det var tänkvärt! Tycker att ensamheten är skön numera, lugn och tyst tillvaro, efter att ha bott med en man som aldrig slutade prata och som ville ha min uppmärksamhet 24/7.

Låter ju logiskt att man mår bättre av kärlek och omtanke! Men min erfarenhet är att det inte hjälper mig. Dessutom har det alltid varit “fel” människor som kommit till mig och brytt sig och visat omtanke.. Jag har stor erfarenhet av olycklig kärlek, och det är väl en stor anledning till varför jag mår dåligt! Att inte få vara med den man vill..

 

[Purple Qequmi]

Ja du har tolkat det rätt. 🙂

Jag hade kontakt med psykiatrin i flera år pga ångest och depression, innan jag fick göra en stor utredning som visade Aspergers och ADD. Samtalsterapi och mediciner hjälpte inte mycket! De tog inte min depression och ångest på allvar, utan satt mest och talade om hur jag skulle tänka och bete mig.  De sa ofta kränkande saker som jag blev arg och ledsen över, och det fokuserades mest på mitt “udda och hänsynslösa beteende”, istället för att försöka ta reda på vad som var orsaken till att jag mådde som jag gjorde och reagerade som jag gjorde.

Någon ångestdiagnos har jag inte. Allt beror på min Asperger och ADD enligt psykiatrin. Och vad skulle det göra för skillnad att få en sån diagnos? Jag hatar ju mediciner, som sagt! Och jag är URLESS på att träffa vårdpersonal och andra professionella! Att prata har aldrig hjälpt mig, jag vill ha en förändring!

Har alltid varit ganska tillbakadragen, inte vetat vad jag ska prata med folk om, skör, nervös och känslig för sånt som andra säger till mig. Ofta tyckt att folk är elaka och att folk tror att de känner mig fast de inte gör det. Jätteofta får jag höra missuppfattningar om mig, behöver inte vara negativt ens, men frustrerande att inte bli sedd som jag är!

I perioder när jag mått bra däremot, pratar jag mycket, skojar, tar för mig socialt och visar verkligen vem jag är. Och jag blir i de perioderna VÄLDIGT uppskattad och omtyckt av alla i min omgivning.

Vet inte om det stämmer in på mig att jag behöver mänsklig kontakt för att må bra.. Jag har iallafall bara mått sämre av boendestödjare, personal på daglig verksamhet mm! I dagsläget känns det som att människor får mig att må sämre bara! Vänner har det varit både-och med, visst har jag mått bra av de vänner som varit någorlunda stabila och lyhörda mm.. Men inget som tar bort det psykiskt dåliga måendet!