Hem > Forum > Hopplöshet > När man inte vet varför man mår dåligt

När man inte vet varför man mår dåligt

Visar 7 inlägg - 13 till 19 (av 19 totalt)
18
  • Trådstartaren

    Nej, jag har ju skrivit att jag inte blir hjälpt av att prata med andra, av omtanke osv!

    Känns lite kränkande att du tror att jag bara behöver ”prata ut”! Jag har provat det tusen gånger förut, och jag blir inte klokare av det!

     

    Trådstartaren

    Känns lite kränkande att du tror att jag aldrig provat att prata med närstående. Och att du tror att jag blir hjälpt av att ”prata ut”! Det har aldrig gett mig något, jag har pratat hur mycket som helst med alla möjliga! Du snöar in på min diagnos och tar mig inte på allvar! Jag har gjort klart här i tråden att jag inte fått ut något av att öppna mig, ta emot omtanke mm.

    Trådstartaren

    Vad konstigt att psykiatrin inte frågat något om trauman. Förstår faktiskt inte riktigt hur samtal utan att kartlägga det tidigt kan gå till och bli så fruktbart ärligt talat. Är hur som helst inte förvånad eftersom den frågan inom sjukvården inte brukade ställas till mig heller. Som svar på hur man vet ifall man varit med om ett trauma är en del av poängen med att ha en psykolog att man just beskriver en situation som man själv upplevt som fruktansvärd och sedan får denne avgöra hur allvarligt det är och vad det kan betecknas som? Ordet trauma betyder skada. Ett psykiskt trauma är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar så mycket stress och överväldigande känslor att de blir svåra att hantera. Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner. Källa: https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/fa-hjalp/kris-och-trauma/trauma#:~:text=Ordet%20trauma%20betyder%20skada.%20Ett%20psykiskt%20trauma%20%C3%A4r,h%C3%A4ndelser%20kan%20framkalla%20b%C3%A5de%20fysiska%20och%20psykiska%20reaktioner.

    Näe, inget som jag minns. Kan ju hända saker under ens första år som man inte minns eftersom man då varit för liten för att man ska kunna komma ihåg!

    Avatar

    jag ber om ursäkt jag menade absolut inte att du ska bli ledsen eller upprörd över det jag har sagt. Jag ville bara hjälpa dig❤️

    Trådstartaren

    jag ber om ursäkt jag menade absolut inte att du ska bli ledsen eller upprörd över det jag har sagt. Jag ville bara hjälpa dig❤️

    Förstår att de flesta vill det..och inte menar nåt illa, både IRL och på nätet! Jag vet inte varför jag ändå blir kränkt, trots att jag vet det! Är väl så less på att vara ”hon som jämt mår dåligt”, less på att saker aldrig ordnar sig, less på att vara patient, klient etc, och att ”tvingas” öppna mig om privata saker som jag mår dåligt över…

    Hej igen Purple Qequmi!

    Förstår att du inte pallar med att öppna upp dig i tid och otid om ditt inre för olika människor – när du gjort det i flera, flera år låter det som? Det är ju något gränslöst och plågsamt att behöva göra det och sedan besvikelsen det kan innebära att man ändå inte blev förstådd? Jag förstår dig till hundra procent att du fått nog. Tror det är friskt att tänka/känna så! Att värna om sin integritet.

    Tänker även att just reduceras till massa negativa grejer som att vara patient, eller sitt dåliga mående är ju också sånt som kan vara väldigt provocerande. Du är ju tusen saker mer än detta! Kanske är det det friska i dig som behöver synliggöras allt mer? Låter ju som det när du beskrev hur terapeuten pratat om det som varit motsatta. Kanske mår du dåligt pga. att du tvingas vara i sammanhang/förhålla dig till miljöer där du oftast reduceras till det där ”sjuka”?

    Orkar du säga om du mått bättre i situationer där dina styrkor tagits tillvara på och du känt dig som vilken annan människa som helst? Det lät så fint när du beskrev hur du kunnat vara dig själv, bjuda på dig själv och hur andra omfamnat det! <3

    Skickar massa kramar om du vill ha

    Trådstartaren

    Hej igen Purple Qequmi! Förstår att du inte pallar med att öppna upp dig i tid och otid om ditt inre för olika människor – när du gjort det i flera, flera år låter det som? Det är ju något gränslöst och plågsamt att behöva göra det och sedan besvikelsen det kan innebära att man ändå inte blev förstådd? Jag förstår dig till hundra procent att du fått nog. Tror det är friskt att tänka/känna så! Att värna om sin integritet. Tänker även att just reduceras till massa negativa grejer som att vara patient, eller sitt dåliga mående är ju också sånt som kan vara väldigt provocerande. Du är ju tusen saker mer än detta! Kanske är det det friska i dig som behöver synliggöras allt mer? Låter ju som det när du beskrev hur terapeuten pratat om det som varit motsatta. Kanske mår du dåligt pga. att du tvingas vara i sammanhang/förhålla dig till miljöer där du oftast reduceras till det där ”sjuka”? Orkar du säga om du mått bättre i situationer där dina styrkor tagits tillvara på och du känt dig som vilken annan människa som helst? Det lät så fint när du beskrev hur du kunnat vara dig själv, bjuda på dig själv och hur andra omfamnat det! <3 Skickar massa kramar om du vill ha

    Tack för många fina och träffande ord!

    Ja, jag har tänkt ibland att jag känner mig ”skändad” som tvingats öppna mig för sååå sjukt många olika människor under så många år, utan att bli hjälpt! Har visst hänt att jag fått förståelse av vissa emellanåt, men alltså; jag blir inte hel och ”botad” av förståelse och omtanke! Det är väl säkert därför jag inte vill ha det och blir irrirerad på de som visar det…för att det inte hjälper mig!

    Folk verkar tro att en diagnos eller en förklaring till varför det är som det är, är nåt slags botemedel?! Ser överallt på nätet hur både professionella och privatpersoner ger andra rådet att gå och utreda om de har den & den diagnosen.. Suck! Vet inte hur det är för andra, men för mig är det liksom då som själva jobbet börjar! Det räcker inte med att man vet anledningen till något; jag behöver ju hjälp att förändra också!!

    Blir de flesta andra människor verkligen hjälpta av att enbart gå och prata med någon??  Tyvärr så har jag inte blivit hjälpt av det, även då jag haft bra samtalskontakter. Jag känner att jag behöver något mer konkret; exakt vad vet jag inte, men vet att det är lönlöst att bara prata!

    Som svar på din fråga: Det är nog tvärtom; att när jag mått bra har jag blivit bra behandlad och blivit sedd som vem som helst m.m! Fast för att må bra behöver jag ha det bra omkring mig,  och göra saker som jag tycker är intressant och kul! Jo du har rätt i att jag mått dåligt av att vara för mycket i sådana sammanhang! Därför jag nu undviker dem så gott det går! Har flyttat långt bort till ett ställe jag trivs på och där ingen vet nåt om mig. Ska göra ett försök att få bättre hjälp här, och jag tänker inte tolerera att bli bemött och behandlad som förr! Är dock lite rädd för att söka hjälp efter alla tidigare svek m.m. Jag har ju blivit så bränd av andra människor, så jag är väldigt rädd om mig nu!

    Tack för att du ser MIG, och inte tar upp diagnosen i tid och otid! Det är jävligt provocerande när folk hela tiden nämner diagnosen och det de hört & sett om den, och tror att ”såhär och såhär är det när man har Asperger..”

    🙂💟

Visar 7 inlägg - 13 till 19 (av 19 totalt)
18

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.