Purple Qequmi
Skapade svar
-
Hej fina Purple Qequmi! Jo jag känner igen mig i nästan allt det som du skriver, tror jag. Det är kanske just det där med avstånd som jag inte riktigt kan relatera till eventuellt. Hur som helst just att bli oerhört knepig och konstig när man väl insett att man har jättestarka känslor för någon har jag också förlorat mycket på. Lidit av. Har hänt att personer frågat om jag är full pga. betett mig så osäkert. Någon gång snubblade jag. Andra gånger har jag otäckt nog blivit på gränsen till dryg och otrevlig, som en kompensation för att inte visa hur intresserad jag egentligen är. Det är hemskt. Skapar ju givetvis mycket förvirring hos motparten. Har även växt i min ”sexuella roll” eller vad tusan man kan kalla det för ju äldre jag blivit. Detta har jag märkt innebär att istället för att gilla någon på avstånd så har jag blivit sådär nästan översexuell precis bredvid denna människa jag åtrår. Det blir liksom inte heller riktigt bra. Menar att jag dras in i en sensuell stämning på ett sätt jag absolut inte gjorde för bara ett par år sedan. Tror detta har lett till att jag omöjligt kan titta vissa killar jag är intresserad av i ögonen, eftersom det blir sån otrolig spänning. Hade faktiskt sjukt nog det här problemet med en tidigare psykolog som jag upplevde som så sexig. Det värsta var att ett av våra ”teman” i terapin var just detta med anknytning, inte ”spåra ur” när man blir intresserad av någon osv. Psykologen frågade alltså mig om killar jag gillat och relationer jag haft samtidigt som jag var sådär oerhört knepig och svår eftersom jag fått känslor för just honom. Var då tvungen att gå hem och maila, avsluta terapin omedelbart. Förklarade givetvis inte varför. Kände mig olycklig också eftersom det var just honom som jag ville ha. Herregud. Han var en fantastisk fin person. Och hade gudomliga ögon. Nu kanske det jag skriver handlade mer om sexuell åtrå ser jag. Ville mest bara skriva lite ärligt att jag också har problem med att gilla någon och att det kan mynna ut i lite alla möjliga konstellationer.
Hej, tack för ditt svar! Med “avstånd” menar jag att man inte varit ihop, haft sex eller hånglat eller nåt i den stilen. Överallt står bara om folk som är olyckligt kära i sina ex eller folk de dejtat. När jag var liten och ung fanns varken internet, sociala medier eller dejtingsidor! Jag har gått och blivit kär så länge jag kan minnas! Och jag har en sån personlighet som snarare “springer och gömmer sig” än “går efter det jag viłl ha”. Har dessutom Aspergers och därmed lite svårt att läsa av vad andra tycker och vill ibland.
Jag har delat detta med kompisar, som tyvärr inte kunde relatera till mina erfarenheter. De har verkat bry sig och velat hjälpa, men stått helt handfallna och inte vetat vad de ska säga eftersom de inte kunde relatera till det! Är detta verkligen så ovanligt?! Får man bara bli kär i de man haft nåt ihop med, eller har en chans att få något ihop med, eller vad är det frågan om?!? Det är ju som böldpest, ingen vill kännas vid det!! Eller är det bara jag som är så missanpassad, som blir kär i såna jag aldrig kommer i närheten av?? Verkligen kanonbra för sjäłvfötrroendet! 🙏👊👍
Och nej jag är inte ytlig och går bara på yta! Som en killkompis sa: “Du känner väl av deras själ!”. Ja, det är ju precis det jag känner att jag gör! Det finns miljoner snygga killar… Att man fastnar just för en, betyder ju något!
Kan inget för jag mår dåligt, ska det stå.
Det är ju inte så lätt när man inte direkt har någon utstakad dröm heller! Finns tex inget yrke som lockar mig tillräckligt mycket för att jag ska finna motivation! Finns ju massor śom ser lockańde ut på håll, men vägen dit är för jobbig!
Jag tror nästan att de som lyckas ær de som vet vad de vill? Mår man dåligt och dessutom inte vet vad man vill så verkar man körd…
Grejen är att när jag mår psykiskt dåligt så orkar jag INGENTING, kommer ingenstans, allt är bara jättekämpigt och tungt och jag bryter ihop för minsta lilla… Men det finns ju hur många som helst som mår asdåligt psykiskt och ändå orkar och kan.. De lyckas med saker.. trots att de mår dåligt! Det är det jag inte fattar..! HUR orkar de?? HUR klarar de av allt?? Varför är det så olika? Man har ju svårt att känna nån sympati för dem..! Sjælv har jag noll fysisk kraft när jag mår dåligt psykiskt, kroppen väger BLY, jag får vara glad om jag kommer upp ur sängen…Det blir bara en ond cirkel! Jag kan inget för jag mård och jag mår sämre när jag inte kan nåt.. Vet inte ens vart jag ska börja.. vill “allt” men samtidigt ingenting.
Kom att tänka på att när jag berättat för lite mer “łyckade” personer att jag känner såhär, så har de svarat: “Men så känner många, även de du ser som lyckade”, “Jag har lyckats, men jag var inte lycklig för det”, “Jag kände mig värdelös när jag var som mest lyckad” osv… Tror aldrig att de kan förstå! Hur det är att inte ha någonting som ses som “lyckat” av samhället. Inte ens ett jobb..! Fin lägenhet har jag.. hund.. ett barn jag inte har hand om.. Men jobb, bil, lyckade relationer med lyckade män… Att kunna prestera! Ha något att visa upp.. Jag gråter för jag är så misslyckad! Och jämför mig med andra, både kvinnor och män.
Finns det verkligen ingen som känner igen sig i det att bli olyckligt kär på avstånd?
Ja, så fruktansvärt jobbigt när andra inte ger en den respekten att ta till sig ett nej! Det får en att känna sig lite värdelös, typ som om man inte var värd att tas på allvar! Men man får inte lägga skulden på sig själv för andras beteende! Men har man inte världens bästa självförtroende och självkänsla är det lätt hänt att man undrar om det är fel på en själv..
Hur har det gått, Pink Mideva?
Hej, Vilken fin vän du verkar vara! Hade varit överlycklig om jag haft en vän som du och som snappat upp om måendet. Och hade nog blivit lite blowned away om personen sedan velat tagit upp det ytterligare. Känt att herregud här har vi ju en person som faktiskt ser och bryr sig om mig! Wow. Tänker att det kan variera hur en person vill att man pratar om det hela beroende på personlighetstyp kanske? Har lite svårt att se att precis alla med psykisk ohälsa vill bli bemötta på likadant vis. Om den här personen är ganska verbal generellt och har lätt för att kommunicera om det mesta mellan himmel och jord tror jag inte du behöver vara så rädd för att linda in det allt för mycket eller känna en allt för stor ängslan att ta upp det – vid rätt tillfälle, förstås. Så länge det görs med omtanke, värme, empati, tryggt och med noga utvalda ord så det inte känns gränslöst eller obehagligt, tror jag nog det ska gå hur bra som helst och kan fördjupa er relation betydligt! Värme
Jag har mest väldigt dåliga erfarenheter av folk som bryr sig, tyvärr. Folk som rent ut sagt tvingat sig på mig även efter jag sagt ifrån, såna som pressat mig och blivit passivt aggressiva och inte respekterat mina gränser.
Så utifrån min personliga erfarenhet säger jag spontant att man ska vara jäkligt lyhörd, respektera om personen inte vill prata om det och aldrig tvinga sig på! Var och en har ansvar för sitt eget liv, och det är HEMSKT när andra tror att man inte kan ta det ansvaret för sig själv utan att de måste “rädda en”! Trots att jag gång på gång sagt; “jag vill vara ifred!”
Min ekonomi är inte den bästa just nu . är kortidspermitterad och har försökt förklara för min kompis att jag inte har möjlighet att låna ut pengar men hjälper inte.jag har blivit utskälld för att jag sagt nej funderar på att bryta kontakten helt.känns tråkigt men jag mår inte så bra psykist just nu och jag får inte någon förståelse bara skit .. är bara min väns behov hela tiden
Jag har haft såna “vänner”.. Som lånat pengar, sedan låtsats som ingenting, och när jag påmint om att jag vill ha tillbaka dem har jag fått en utskällning och blivit kallad snål. Jag blev alltså kallad snål för att jag ville ha igen MINA pengar!! Och fått höra: “Men vadå, DU har ju pengar, jag har inte ett öre!”
Man blir så ledsen, och det handlar inte om pengarna! Det handlar om att s.k. vänner tycker att jag förtjänar att bli lurad och blåst! Att jag inte är värd mer än så.. Jag har själv varit fattig och på svältgränsen, men aldrig att jag själv skulle blivit förbannad på att någon sade nej den elfte-miljonte gången jag velat låna, eller skällt ut den som vill ha tillbaka dem!
Hade en bekant, eller vad man ska kalla henne, som kunde telefonterra mig i timmar om lån, och alltid fick jag tjata för att få tillbaks det jag lånat ut. Och utstå en massa haranger som ville ha tillbaka.. Det kom sedan fram att hon är heroinist och blev helt desperat när hon behövde drogen..! Men hon var nog bitchig ändå i största allmänhet, med eller utan ett beroende! Kan det vara så att din vän har ett beroende av något slag? Behöver ju inte vara så tunga grejer som heroin, finns ju allt möjligt man kan vara beroende av. Denna bekant/vän hade ett högstatusjobb och var väldigt vältalig och så, även om hon inte riktigt var “normal”, så det var så svårt att misstänka något sånt!
Iallafall, hon tog musten ur mig, jag orkade inte och bytte till slut nummer.
PS. Och usch vad jag får dåligt samvete för att jag inte mediterar! Trots att jag VET hur bra det är för mig, hur mycket bättre jag mår av det osv. Vet inte om det är pga min ångest och kroniska depression, eller pga min Asperger och ADD, som jag inte kommer igång med sånt jag vill!
Det är viktigt att lyssna på vad det inre förmedlar. Tvång har aldrig varit någon bra nyckel till motivation. Viljan måste också finnas för att kunna nå resultat. ”Att göra det man måste är att göra det man vill”…(Mikael Rickfors- Vingar för pengarna) Kanske det är så det är tänkt från början. Att vi ska skapa våra liv utifrån vår egen vilja, personlighet, tillgång och känsla. Det resulterar eventuellt i människor som älskar sig själva, sina dagar och sitt liv. Hela människor som älskar sig själva och använder sina dagar till sådant de är ämnade för blir självklart nöjdare med sina liv, är mindre stressade, älskar andra mer öppenhjärtat, har mer överseende med andras olikheter och får mer energi. En och samma mall passar inte för alla människor. Det finns även dom som behöver ensamhet och distans i livet för att hämta kraft och sen ta nya tag till bland annat motion och att socialisera sig. 🙋♀️ Jag tror dock att man måste vara försiktig, inte stagnera och stanna där för evigt. Men jag tror även viljan kommer tillbaka per automatik, när man fått den tid man behöver till återhämtning. Vi människor behöver även ”ha tråkigt” för att uppskatta det man annars tycker är roligt eller har någon positiv effekt i ens liv. ⭐️
Tack för ditt fina svar! ❤️ Klockrent!! 👍👍 Jag har haft en sjuhelvetes “resa” de senaste 7 åren, även mycket fina positiva saker som hänt, men även mycket sorg och smärta. Jag är rätt slutkörd själsligt, fysiskt och mentalt med andra ord! Nu när jag äntligen “landat” där jag ska bo och börja om från början, nu kommer denna ångest! Allting “borde” vara bra, jag älskar mitt nya hem, min nya stad och att äntligen få vara själv och slippa mitt ex… Men det är väl normalt att en ångestreaktion kan komma efteråt, antar jag? Blir lite ensamt, visst, men som förtidspensionär är man ju van vid ensamhet och tristess!
Har jättemycket att fixa i mitt nya hem, åh som jag sett fram emot det! Men jag kommer inte igång pga ångesten! Svårt att orka att ens ta sig upp ur sängen! Även fast jag tycker jag är “duktig” som gör det ändå och gör en del saker!
Jag är egentligen en väldigt social person, som älskar att vara i centrum och med i gemenskapen, men när jag mår psykiskt dåligt får jag dessutom social fobi. Ser till att åtminstone ta mig ut varje dag trots att det är jättejobbigt!
Jag har stark integritet och vill inte att andra ska veta hur jag mår. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill ha bekräftelse och beundran och att andra ska tro att jag har ett skitbra liv. Så jag kämpar med fasaden trots att jag har känslan av att folk ser och märker när jag mår dåligt! Jag har jättesvårt att dölja mina känslor, men jag försöker!
Under livets gång har jag ibland mått så dåligt att det brustit för mig, för att känslorna blivit så starka. Och jag blir så himla daddad med då av omgivningen, jag blir den där svaga som behöver hjälp.. Det blir så överdrivet; jag blir behandlad som en liten flicka!
Önskar att andra kunde öppna sig för mig om hur de verkligen mår och känner, då skulle jag också ha lättare för det, och må bättre! Men det är nästan aldrig nån som öppnar sig spontant. Och då vill jag inte vara öppen heller.