Hem > Forum > Hopplöshet > När man inte vet varför man mår dåligt
När man inte vet varför man mår dåligt
-
Har mått dåligt större delen av livet. Har bra dagar också, men det kommer dagar när jag bara ligger och gråter för att jag mår dåligt. Vet inte ens varför jag mår dåligt, kan inte sätta fingret på det! Har aldrig orkat fullfölja något pga att jag mår dåligt, och jag mår även dåligt över att åren går och jag inte kommer någonstans eller åstadkommer något! Man känner sig värdelös som inte “har nåt att komma med”!
Är förtidspensionerad pga Aspergers och ADD. Daglig verksamhet och boendestöd gör inte att min depression blir bättre, det är inte sånt jag behöver! Psykiatrin har ju svårt att hjälpa mig när jag inte vet vad det är jag mår så dåligt över!
Mediciner hatar jag! Det är INGEN LÖSNING! Det är bara att lägga locket på, löser verkligen ingenting!
När jag har fått förtroende för en samtalskontskt och det känns som att vi börjar komma nånvsrr, då slutar hen! Det slår aldrig fel!
Allt jag vill är att må bra, men hur ska det gå till när jag inte vet varför jag mår dåligt?!
Är 40 år, har alltid ansetts vara en snygg tjej, får fortfarande höra det. Folk förstår inte hur jag kan må dåligt. Mitt yttre stämmer inte med mitt inre! Alltid fått höra att jag borde vara gladare, ta för mig mer och njuta mer av livet.
Hej, vad bra att du pratar ut om det. Det är inte alla som vågar det❤️ Du skrev att du är förtidspensionerad för att du har asperger syndrom har jag tolkat det rätt? Min syster har asperger syndrom och hon visar samma symptom som du, vilket ka. Tyda att ångest och asperger kan ha en tydlig koppling till varandra. Har du utrett dig hos en läkare för att fastställa en eventuell ångest sjukdom?
Har dock inget belägg på kopplingen. Men många med aspberger har problem med det sociala och har många säregna drag och intressen och en stark vilja att vilja utföra dem. Och den där starka viljan krockar lätt med ensamheten. Vilket gör att man saknar mänsklig kontakt, och som vi alla vet måste vi ha kontakt med människor för att må bra. Stämmer det in på dig? ( alla är ju givetvis olika även fast man har en diagnos)
Avregistrerad användareFörstår exakt vad du menar med att inte orka fullfölja något pga. att man mår för dåligt. Varit precis likadant för mig. Blir lite haltande och som en självuppfyllande profetia att det fortgår år efter år.
Känner du dig ensam? Får du bekräftelse och kärlek i vardagen? Någon som bryr sig om just dig och kommer t ex med en varm kopp te för att visa omtanke? Lagar en middag? Har du någon att prata med om kvällarna? Tänker att vissa mänskliga behov kan inte psykologerna “fixa” genom ord utan det kan behövas människor i sin vardag som ger en det som man (“alla”) kan behöva för att må helt bra?
Kanske det psykologerna ska lägga stor vikt är just att få dina känslomässiga behov tillfredsställda? Att du ska känna dig sedd och få fungerande relationer (har du det redan?) som kan ge dig allt det där som du behöver? Eller har jag fel och är helt ute och cyklar nu?
Värme
Purple Qequmi TrådstartarenJa du har tolkat det rätt. 🙂
Jag hade kontakt med psykiatrin i flera år pga ångest och depression, innan jag fick göra en stor utredning som visade Aspergers och ADD. Samtalsterapi och mediciner hjälpte inte mycket! De tog inte min depression och ångest på allvar, utan satt mest och talade om hur jag skulle tänka och bete mig. De sa ofta kränkande saker som jag blev arg och ledsen över, och det fokuserades mest på mitt “udda och hänsynslösa beteende”, istället för att försöka ta reda på vad som var orsaken till att jag mådde som jag gjorde och reagerade som jag gjorde.
Någon ångestdiagnos har jag inte. Allt beror på min Asperger och ADD enligt psykiatrin. Och vad skulle det göra för skillnad att få en sån diagnos? Jag hatar ju mediciner, som sagt! Och jag är URLESS på att träffa vårdpersonal och andra professionella! Att prata har aldrig hjälpt mig, jag vill ha en förändring!
Har alltid varit ganska tillbakadragen, inte vetat vad jag ska prata med folk om, skör, nervös och känslig för sånt som andra säger till mig. Ofta tyckt att folk är elaka och att folk tror att de känner mig fast de inte gör det. Jätteofta får jag höra missuppfattningar om mig, behöver inte vara negativt ens, men frustrerande att inte bli sedd som jag är!
I perioder när jag mått bra däremot, pratar jag mycket, skojar, tar för mig socialt och visar verkligen vem jag är. Och jag blir i de perioderna VÄLDIGT uppskattad och omtyckt av alla i min omgivning.
Vet inte om det stämmer in på mig att jag behöver mänsklig kontakt för att må bra.. Jag har iallafall bara mått sämre av boendestödjare, personal på daglig verksamhet mm! I dagsläget känns det som att människor får mig att må sämre bara! Vänner har det varit både-och med, visst har jag mått bra av de vänner som varit någorlunda stabila och lyhörda mm.. Men inget som tar bort det psykiskt dåliga måendet!
Avregistrerad användareDå stryker vi det från listan! Har du varit med om olika trauman? Det är ganska vanligt att må dåligt i vuxen ålder om man inte fått hjälp med att bearbeta dessa? <3 Kan ju resultera i tex depression, nedstämdhet, dissociation och annat! Att det liksom ligger och puttrar på i bakgrunden?
Kram
Purple Qequmi TrådstartarenFörstår exakt vad du menar med att inte orka fullfölja något pga. att man mår för dåligt. Varit precis likadant för mig. Blir lite haltande och som en självuppfyllande profetia att det fortgår år efter år. Känner du dig ensam? Får du bekräftelse och kärlek i vardagen? Någon som bryr sig om just dig och kommer t ex med en varm kopp te för att visa omtanke? Lagar en middag? Har du någon att prata med om kvällarna? Tänker att vissa mänskliga behov kan inte psykologerna ”fixa” genom ord utan det kan behövas människor i sin vardag som ger en det som man (”alla”) kan behöva för att må helt bra? Kanske det psykologerna ska lägga stor vikt är just att få dina känslomässiga behov tillfredsställda? Att du ska känna dig sedd och få fungerande relationer (har du det redan?) som kan ge dig allt det där som du behöver? Eller har jag fel och är helt ute och cyklar nu? Värme
Nej jag KÄNNER mig inte ensam, trots att jag ÄR det! Tror inte att det är där problemet ligger för mig, men tack för du tog upp detta, det var tänkvärt! Tycker att ensamheten är skön numera, lugn och tyst tillvaro, efter att ha bott med en man som aldrig slutade prata och som ville ha min uppmärksamhet 24/7.
Låter ju logiskt att man mår bättre av kärlek och omtanke! Men min erfarenhet är att det inte hjälper mig. Dessutom har det alltid varit “fel” människor som kommit till mig och brytt sig och visat omtanke.. Jag har stor erfarenhet av olycklig kärlek, och det är väl en stor anledning till varför jag mår dåligt! Att inte få vara med den man vill..
Purple Qequmi TrådstartarenDå stryker vi det från listan! Har du varit med om olika trauman? Det är ganska vanligt att må dåligt i vuxen ålder om man inte fått hjälp med att bearbeta dessa? <3 Kan ju resultera i tex depression, nedstämdhet, dissociation och annat! Att det liksom ligger och puttrar på i bakgrunden? Kram
Vet faktiskt inte! Och psykiatrin har inte verkat så intresserade av att ta reda på det heller.
Purple Qequmi TrådstartarenHur vet man om något man varit med om är ett “trauma” eller inte??
Hoppas verkligen du anmälde dem. Det är inte okej att säga kränkande saker om folk! Speciellt inte i tjänsten de ska ju ändå representera ett företag!❤️ Kan tänka mig att boendestöd inte är så särskilt roligt, alla vill ju ha en plats för sig själv liksom. Och ja det du beskriver med ensamhet att du trivs bra med det tror jag främst beror på din diagnos. Har du en nära vän eller föräldrar som du litar på? Kan kännas skönt att prata ut med dem om saker. Prova med det❤️
Avregistrerad användareVad konstigt att psykiatrin inte frågat något om trauman. Förstår faktiskt inte riktigt hur samtal utan att kartlägga det tidigt kan gå till och bli så fruktbart ärligt talat. Är hur som helst inte förvånad eftersom den frågan inom sjukvården inte brukade ställas till mig heller. Som svar på hur man vet ifall man varit med om ett trauma är en del av poängen med att ha en psykolog att man just beskriver en situation som man själv upplevt som fruktansvärd och sedan får denne avgöra hur allvarligt det är och vad det kan betecknas som?
Ordet trauma betyder skada. Ett psykiskt trauma är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar så mycket stress och överväldigande känslor att de blir svåra att hantera. Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner.
Purple Qequmi TrådstartarenHoppas verkligen du anmälde dem. Det är inte okej att säga kränkande saker om folk! Speciellt inte i tjänsten de ska ju ändå representera ett företag!❤️ Kan tänka mig att boendestöd inte är så särskilt roligt, alla vill ju ha en plats för sig själv liksom. Och ja det du beskriver med ensamhet att du trivs bra med det tror jag främst beror på din diagnos. Har du en nära vän eller föräldrar som du litar på? Kan kännas skönt att prata ut med dem om saker. Prova med det❤️
Nej, jag har ju skrivit att jag inte blir hjälpt av att prata med andra, av omtanke osv!
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.