Purple Qequmi
Skapade svar
-
Varför blir du arg? Känns opassande att du kallar folk här inne för förlorare.
Det är väl inte konstigt att jag blir arg när någon försöker hjälpa andra och blir anmäld som tack!
Det är ju liksom inte droger det handlar om eller så, utan helt lagliga naturliga oljor!!!
Vad är det för bitter och tragisk förlorare som anmält hens inlägg?! Någon som inte vill att folk ska må bra!!
Ingen som har något svar eller någon tanke??
Ja det har jag. Tack för din omtanke
Vad säger de om rösterna då? Bra att du fått sömntabletter, men får det slut på rösterna? Jag har läst en del om röster och hur envisa och luriga de kan vara; de kanske lämnar dig ifred på nätterna men börjar komma till dig på dagarna istället. Först kan de prata snällt, för att sedan bli mer och mer aggressiva och hotfulla. Jag vill inte skrämma dig, du förtjänar en god natts sömn varje natt och ett bra liv på dagarna, men tycker det är konstigt att psykiatrin inte tar det här med rösterna på större allvar.
Känner mig så less på att alltid känna mig ensam, oviktig, ful, tråkig, överflödigt. Helt enkelt bara onödigt på jorden. Har inget att komma med för någon. Vill inte dö men vill fan inte ha det såhär hela livet heller. Vill inte ha mitt liv, vill ha ett annat. Känner bara att det aldrig spelar någon roll hur mycket man än försöker… Känner mig aldrig värt att få samma effort tillbaka. Det suger bara. Hela tiden känns allt bara tungt. Vill också bara få leva och mår bra. Har hållt på i några år nu och vet inte hur jag ska ta mig ur det här
Jag känner igen mig. Känner mig absolut inte ful, tråkig och oviktig, jag är nöjd med hur jag ser ut och med min personlighet,men känner mig jätte-värdelös utåt sett pga att jag är 40+ och har varken utbildning, erfarenhet, jobb, körkort eller något annat som gör att man enligt mig är lyckad. Alltid får jag höra: “Du ÄR inte värdelös, du är en jättefin människa!” och: “Status och materiell standard är inte viktigt” Men JO, för MIG är det det!! Jag vill ha något att visa upp, inte för andras skull utan för min egen! Jag vill ha någonting som varar. Har rest och upplevt väldigt mycket i min ungdom, har varit på kändisfester, varit modell både i vågade underkläder och helt naken.. Känns som jag varit med om helgrymma saker men jag vill ha något jag kan plocka fram och visa upp.. tex en snygg bil har man ju kvar och kan använda.. en upplevelse eller ett minne man inte ta fram och använda på det sättet..! Allt är bara minnen och nostalgi… Finns inget som jag har som jag kan ta fram och titta på och visa upp.
Jag har varit fruktansvärt ensam mestadelen av mitt liv. Jag var en väldigt ensam tonåring som fick tjata mig in på fester, och tjata på vänner (??) att få följa med på det de gjorde. Känner mig ofta ensam än idag men samtidigt vill jag vara själv och inte umgås med folk.. Jag orkar inte med vänskapsrelationer som innebär uppoffringar och krav.. Vill ha vänner som jag kan träffa spontant och inte behöva planera dagar i förväg att träffas! Och jag måste kunna avboka eller tacka nej utan att någon blir sur eller besviken! Varför kan det inte vara som när jag var barn; man gick till den man ville umgås med och ringde på.. Ingen som behövde boka en träff i förväg, eller planera vad som skulle göras..!
Jag känner mycket sorg och ilska över hur jobbigt livet varit och hur andra har betett sig. Jag vill ha ett annat liv jag också, ett mindre smärtsamt och komplicerat liv. Är less, arg, bitter, hatisk, upprorisk, mot både människor och livet. Tycker att livet har behandlat mig illa och vill hämnas på folk och på livet.. Inte har jag fått någon hjälp av psykiatrin heller, trots att jag haft kontakt med dem sedan tonåren! Jag känner verkligen igen mig i att det aldrig blir bra/bättre hur man än försöker. Alltid nya problem/bekymmer att tampas med! När ska man få njuta av livet?!
Jag har sagt det till kommunen och fick rådet att göra en ny genomförandeplan för boendet. Jag kommer att ringa biståndshandläggaren igen till veckan. Gällande psykiatrin så väntar jag på psykologbehandling men det är långa köer. Får försöka höra av mig till psykiatrin igen och höra vad de kan hjälpa mig med.
Hur har det gått? Jag vet att man ibland får banka sig blodig för att få den hjälp och stöd man behöver!
Hm. Förlåt om det missförstås i tråden. Ingen kan bekräfta vad du känner. Det är bara du som kan berätta och vi är här och lyssnar på dig. Jag tror dig och jag tror tyvärr inte att du är ensam om att bli illa behandlad på grund av ditt mående. Det ska du inte behöva acceptera. Du kan berätta mer här om du känner dig trygg med det. Dessa människor som är elaka. Kan du på något sätt ta avstånd från dom? Eller minska kommunikationen så du inte blir utsatt?
Tack, ingen fara, vad gullig du är! 🙂
De som är/har varit elaka, är antingen folk på nätet (främlingar!) eller gamla hjärnspöken från förr! Alltså, min hjärna tror att det är NU det händer, men det var FÖRUT!! Jag har tagit avstånd från dem! Det hände med olika personer oberoende av varandra, alltså inte samma personer som satte det i system! Av någon anledning har min hjärna fastnat i dessa tankar och minnen och jag kommer på mig själv regelbundet med att gå och bråka med folk i mitt huvud och jag inser inte alltid att allt detta hände förr om åren och inte nu! Förlåt om det låter förvirrande! Är det c-ptsd jag är drabbad av då?? Vad jag förstår behöver inte PTSD handla om rädsla, ångest och skräck, utan kan lika gärna vara ilska eller smärtsamma upplevelser som man ältar om och om igen?? Har jag rätt i det?
C-ptsd uppkommer i dysfunktionella miljöer. Det kan t.ex. vara missbrukande föräldrar som upprepar ett visst beteende som senare i livet triggar en när man upplever liknande situationer. Vi kan inte styra hur andra är eller uppfattar oss. Känns det fel så kan vi bara se inåt, till oss själva.. Jag blir ofta bemött med tystnad. Folk vet inte vad dom ska säga. Men det är hur jag uttrycker mig som styr det. Försöker träna på ett mjukare bemötande.
Jag förstår vad du menar med att vi inte kan styra hur andra beter sig, men ingen ska väl behöva acceptera att bli elakt bemött av andra!?
Alla ni som svarat här pratar bara om att andra tar avstånd ifrån en och bemöter en med tystnad..!? Men jag skriver ju om och om igen att det handlar om att andra attackerar mig (verbalt) och agerar hånfullt eller elakt!! Jag önskar att ni kunde bekräfta att jag känner så och att det också förekommer ibland! Eller är det bara mig som folk är så pass elaka mot???
Exakt. Det finns något som heter kognitiv empati och affektiv empati. Kognitiv empati är mer avancerad, och innebär att man kan se världen utifrån någon annans blick och ta dennes perspektiv. Samt reglerar och anpassar sig efter det specifika sammanhanget. Den här förmågan är nödvändig för att kunna besvara och förstå en person på ett adekvat sätt. Det resulterar ofta i en djupare förståelse, mindre fördomar och är motsatsen ofta till att bli upprörd över någons agerande, eller mående. Affektiv empati handlar om att känna av andras känslor. Den affekt, ungefär känsla, som den du möter känner, t.ex. frustration eller ilska, speglas i din egen hjärna, du känner frustration och ilska, för att förstå den andres känslor. Men det kan också ofta resultera i att man värjer sig emot något smärtsamt som någon annan upplever då det blir för stark reaktion inom en. Man tar då oftare istället avstånd och blir passiv. När man exempelvis, som på det här forumet, hänvisar eller ger tips om att söka sig till en professionell innebär det ofta tänker jag att personen använder sig av affektiv empati. Man vill inte förstå, inte söka sig närmare den personen, utan man vill att någon annan ska göra det jobbet.
Okej tack för förklaringen! Jag själv har väldigt dålig kognitiv empati men desto större affektiv empati. Jag har lätt för att känna empati och sympati för folk som har det svårt, men hamnar ofta i storgräl då jag upplever andra som elaka, korkade eller empatilösa.
Du menar att med affektiv empati kan det resultera i att man vänder ilskan och frustrationen EMOT den man speglar, istället för att stötta och visa förståelse för denne?
Jo jag vet; spelar ingen roll vart eller till vem man vänder sig, alla hänvisar till någon annan!
Jag har inte kunnat sova sen i torsdags. Jag hör röster, dom väcker mig på natten. Dom säger elaka saker till mig och vill att jag ska ta livet av mig. Jag är helt utmattad. Jag har haft det så här sen jag var barn. Finns det någon annan som haft det så här?
Har du kontakt med psykiatrin?
Förstår att du har ont och jag förstår att du är rädd. Om du inte kan prata med din kille om dina innersta tankar och hemligheter så föreslår jag att du gör det med någon annan. Det finns anonyma chattar med psykologer eller andra medmänniskor på nätet där du kan få stöd. Den bästa medicinen mot den här sortens smärta är att prata om det. Bearbeta det om och om igen tills du inte är rädd för det längre. Det kommer göra ont tills det slutar göra ont.. Den bittra sanningen är att det bara är du som kan göra jobbet. Men du kommer också komma ut på andra sidan med erfarenheter som kan göra dig till en person som du vill vara och kan vara stolt över. Var inte rädd och skäms inte över misstag. Det är inte meningen att vi ska flyta fram genom livet utan smärta och skavanker. Vi växer inte utan dom! Du klarar det här. Men prata med någon. Berätta allt. Riv av plåstret hos någon du känner dig trygg med. Fler misstag kommer ske och då vill du ha den här erfarenheten bakom dig utan en massa frågetecken. Jag tror på dig. Lycka till!
Men grejen är ju den att psykologer och andra har anmälningsskyldighet och tystnadsplikten gäller inte om det handlar om t ex ett brott som kan ge fängelse, att någon annan eller man själv riskerar att fara illa m.m.! Jag vet inte vad TS har gjort, men med sådan kraftig ångest som hon har så verkar det vara något väldigt allvarligt!
TS, du är helt anonym här, har du lust att berätta vad det handlar om? Ingen dömer dig här!