Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 377 totalt)
0
  • Efter att ha genomgått en tyngre tid i livet där jag i perioder självmedicinerat kraftigt med alkohol, fick jag tillslut nog, insåg att även om jag i perioder gör det bra så trillar jag oftast dit igen. Senaste tre månaderna har varit extra tuffa med en enorm stress, så jag bestämde mig för att knata till läkaren och be om hjälp. Levervärdena var ju sådär så jag fick utskrivet venlafaxin (haft sedan tidigare men som många slutar jag när jag mår bra) samt amimelazin. Dagen efter mådde jag så fruktansvärt bra, jag sov så underbart bra, på morgonen var all stress, ångest och oro som bortblåst, det var det första som verkligen fungerat, och det fortsatte vara bra. Men nej, jag hade bestämt mig, så en vecka senare åkte jag tillbaka till läkaren, jag sa att allt var så bra och att jag var så glad över att något äntligen fungerade, och inte bara lite, allt var verkligen fantastiskt för första gången på 5 år, men jag ville fortfarande ha antabus, för jag förutspår att det kommer dagar när det kommer vara tuffare, eller att jag blir frestad, jag ville ha något som hjälpte mig att säga nej. Nu har jag tagit antabus i en vecka, och jag vill sluta.. inte på grund av att jag vill dricka alkohol, utan för att det började med utslag i ansiktet, jag känner mig ful och smutsig när jag ser mig i spegeln, jag sover sämre, vaknar mycket och drömmer mycket, inga bra drömmar, inga mardrömmar, bara drömmar som gör mig nedstämd.. Amimelazinen som fungerade så bra fungerar inte alls längre. Sen började bröstet värka, svårt att definiera, är det hjärtat? Är det bröstmusklerna? Jag vet inte.. det bara värker.. och jag är trött, hela tiden. Allt som var så bra blev plötsligt dåligt igen. Jag skulle inte säga att jag halkat tillbaka till stress, oro och ångest, det är bara inte bra längre, utslagen gör att jag blir osäker på mig själv, och jag vill bara inte längre. Så nu vill jag sluta, min läkare säger att jag ska ge det mer tid.. men jag vill bara tillbaka till hur det kändes innan antabus, när allt var bra, när jag inte behövde dricka alkohol för att dämpa ångesten, oron och stressen. När amimelazin gjorde underverk, nu är den överflödig och ger inte någon effekt längre. Jag fick ju åtminstone en fantastisk vecka. Det är väl nåt, om man ska försöka se det positivt.

    Utslag i ansiktet, på bröstet, på ryggen m.m. fick jag också när jag tog Antabus.

    Antabus tar också hårt på levern, på kroppen..

    Kan inte din läkare gå med på att du bara tar Amimelazin? Om du säger att du mådde så bra på den och så dåligt på Antabus?

    Vad är Amimelazin för medicin? Har aldrig hört talas om den (har också alkoholproblem).

    som svar på: Vill inte ha sympati
    Trådstartaren

    Min bild av terapeuter är att de ofta kan vara lite avstängda och även kan spela lite teater när de visar medkänsla för sina patienter. Tror de är så pass luttrade att när de empatiska känslorna ibland förväntas så uttrycker de sympati med tårar i ögonen, men inte alltid genuint. Haft någon terapeut som jag upplevde var ärlig och reagerade sk. normalt och det minns jag som att jag tyckte var lite jobbigt eftersom det blev så verkligt då, att man faktiskt har något att vara ledsen över. Tänker att det är litegrann som när man håller på att börja gråta men inte vill det, när då någon frågar uppriktigt hur man mår så brister man ju många gånger. Det kanske alltså kan vara ett försvar att man inte riktigt vill känna efter? Man vill inte ha sympati för man mår redan så dåligt och har mycket känslor inom en som man vill hålla ifrån sig? Testar man att säga något fruktansvärt man är med om till sina kompisar tycker jag man får en mer naturlig respons än med en terapeut, det tycker jag är väldigt tydligt många gånger.

    Ja så kan det vara, för att de tror att vi vill ha det. Ska träffa min terapeut den 9/8 och ska då påpeka att jag INTE vill ha nån sympati eller medkänsla, jag vill bara att hon ska vara fokuserad på att hitta lösningar för mig!

    som svar på: Vill inte ha sympati
    Trådstartaren

    Tycker det är jobbigt när andra visar medömkan kring sådant de egentligen inte har någon aning om. Var på en resa en gång ensam och minns hur en kille i baren som jag pratade med berättade långt och länge om hur synd det var om mig som reste själv mm. Nu ska man kanske komma ihåg att brist på ressugna kompisar var inte problemet övh utan jag ville just inte resa med folk jag kände för behövde vara i fred. Men det var hur som helst något med hans tonfall och sätt han gjorde det på som inte alls kändes hjärtligt och empatiskt utan snarare att han lite passivt aggressivt placerade mig i ett fack. Fick förklara för honom tillslut att jag hade lärt känna massor med människor på den här resan och faktiskt bokstavligen aldrig varit lyckligare som just då. Minns att han dagen efter bad om ursäkt för sitt beteende. Så jag tänker litegrann att det också kan användas som ett nedtryckande eller härskarteknik när någon så ”djupt beklagar sig” över något i ens liv? Att motparten har behov av att vara överlägsen? Det kan finnas stråk av något föraktfullt i det hela? Att uttala sig så känslomässigt kring någons annas liv eller delar av livet som man givetvis inte har en susning om mer än på ytan, kanske, kan verkligen bli gränslöst och landa helt fel. Min pappa kan vara så att han mer än gärna vill gegga runt i andras olycka och sedan avsluta resonemang med att det ju är himlans tur att han själv inte har just det problemet. Haha. Så empatistört.

    Okej. Men tror du verkligen att kuratorer, psykologer, kontaktpersoner m.fl säger så för att vara överlägsna eller föraktfulla? Flera av dem har haft tårar i ögonen när de sagt det till mig och verkat väldigt medkännande.

    Trådstartaren

    Ja det menar jag. Människor ser inte livet objektivt. Dom filtrerar bort det dom inte tycker om eller håller med om angående hur den här verkligheten fungerar. Men sanningen är att kroppen du sitter i är som ett fängelse du vandrar runt i. Du har egentligen ingen kontroll eller fri vilja. Livet och den här verkligheten piskar dig varje dag oavsett du ser det eller ej. Det enda fria val man egentligen har är att välja att inte vara kvar. Men man kan inte vara kvar i den här verkligheten och samtidigt vara fri.

    Det låter som att du är vaken/upplyst? (spirituellt sett). Jag är det och önskar nästan att jag inte vaknat, att jag fick vara kvar i ovetandet.. Ja jag vet att livet piskar en varje dag! Känns ju så orättvist, mot alla som inte har en aning!

    Trådstartaren

    Jag har autism och känner som dig. Och det är helt och hållet logiskt att känna så om man ser livet som det är. Men det varken vill eller kan människor göra. Så därför förstår dom inte varför dom känner som dom gör.

    Menar du att det är vi som ser livet som det faktiskt är, och att andra inte kan eller vill se livet som det är? Det håller jag med om isåfall! Folk överlag verkar vara så nöjda och belåtna med saker som de är, och det har jag så svårt att förstå! Jag tycker de verkar leva i en bubbla, i en helt annan värld.

    Trådstartaren

    Jag upplever sådana frågor nästan som ett hot. Om jag hade mått bra inbillar jag mig att jag hade kunnat svara det. Nu blir det så att jag svarar på något fysiskt, att jag är trött, förkyld eller har ont i huvudet. Sen hoppas jag att jag dör innan det kommer en följdfråga, men jag dör så sällan att det hittills inte har hänt mer än nästan, och aldrig mitt i ett samtal.

    Som ett hot, ja! Tack för att du satte ord på det jag känner! Varför tror du att folk frågar på det sättet fastän de vet att det inte är bra?

    Trådstartaren

    Det är väldigt vanligt att vi har depressioner med de diagnoserna. Själv har jag bara Asperger. Jag tror du är deprimerad.

    Ja jag är deprimerad! Haft kontakt med psykiatrin och haft olika LSS-insatser men det känns som att det är något helt annat jag behöver, för dessa insatser har inte hjälpt mig att må bättre.

    som svar på: Självmord

    tack, jag tycker om en person jättemycket, det är så jobbigt hela tiden, jag oroar mig över allt hela tiden men jag har ingen rätt att göra det, för vi är inte tillsammans.

    Jag är i samma situation och jag har varit det flera gånger under livet, gällande olika personer. Dessutom har jag varit så ledsen för att jag varit avundsjuk på deras liv, jämfört mig med dem och känt mig värdelös.

    Oro för att de ska träffa någon som de blir kära i, oro för vad de känt och tyckt om mig, oro hela tiden för vad de gör och med vem… Jag förstår att det känns som du vill dö, för det är bland det mest nerbrytande man kan uppleva!

    Är det något sånt som du också känner och upplever?

    Trådstartaren

    Jag kan relatera. Tycker jag blir mer och mer anti människor ju äldre jag blir (30+), och drömmen är att flytta ut i en liten stuga i skogen där det inte finns några grannar. Nu vet jag inte riktigt varför du hatar människor men i mitt fall handlar det mycket om tidigare erfarenheter och det faktum att vi människor håller på att förstöra den här planeten. Tycker de flesta bara matar sitt ego och tänker på sig själva utan en tanke på djur och natur, och allt numera handlar om status, yta och konsumtion.

    För mig handlar det mest om att folk varit så vidriga mot mig tidigare i livet. Att folk är snälla nu spelar ingen roll, skadan är redan skedd!

    Plus att jag inte fattar hur folk tänker och resonerar.

    Trådstartaren

    Yes det är abstinens. Concerta ger samma abstinenssymptom som amfetamin// före detta tjackpundare

    Ok, tack för svar! Du vet möjligtvis inte någon grym förbannelse som man kan utföra så att de drabbas på lika grymt sätt själva i sina liv? 😉😁 Tyvärr tror jag inte så mycket på Karma, även om jag hoppas att det straffar sig att ställa till det för andra!

    Trådstartaren

    Är den här tråden fortfarande aktiv? Jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Jag har egentligen inget att må så dåligt över men ändå så gör jag det. Det är som att jag aldrig kan bli nöjd. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte dö men jag vill inte leva. Såhär. Jag vill bara må bra och vara glad åtminstone den största delen av tiden men det är som livet är täckt med en mörk slöja.

    Hej, jag har visst missat ditt svar här, men nu såg jag det. Tyvärr är det mer regel än undantag att här på plattformen för trådar ut i princip efter några dagar och blir liggande orörda därefter. Ibland väcks nån tråd till liv igen, vilket du nu gör. 🙂

    Det är ju helt orimligt att man ska behöva må så pass dåligt utan att ha en aning om varför!! Det verkar ju dessutom vanligt! Kan det vara så att vi som mår så helt enkelt har behov av mer än vad ett normalt vardagsliv innebär? Många är nöjda med det, men mår man skit ”utan anledning” så kanske man ska känna efter vad man saknar. Och då vara helt ärlig mot sig själv och inte ta hänsyn till om det är rimligt och realistiskt eller inte! Man kanske bara behöver mer skratt, mer äventyr, spänning, glädje, än vad de flesta mediokra människor nöjer sig med??

    Trådstartaren

    Det håller jag med om! Vet själv inte vad jag ska göra mer. Önskar jag visste!

    💞💞💞

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 377 totalt)
0