Hem > Forum > Diskriminering > Har jag några rättigheter, eller??

Har jag några rättigheter, eller??

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej, jag är ny här på forumet.

    Är 30++ och diagnostiserad med Asperger och ADHD. Hela livet har jag känt mig så fruktansvärt illa och orättvist behandlad av andra människor i väldigt många olika sammanhang.  Jag är en extremt högkänslig individ som lätt blir sårad och kränkt. Känns som att jag varit psykiskt misshandlad av allt & alla ända sedan barnsben. Jag har ALLTID sagt ifrån och stått upp för mig själv, dock kanske lite väl i överkant, även då jag haft alla emot mig. Har uppfattats som aggressiv och många gånger blivit kallad sjuk, störd etc.

    Anledningen till att jag nu skriver här är för att jag nyligen insett att jag faktiskt blivit mobbad och trakasserad av andra, trots att det alltid är jag som ansetts vara ”problemet”. Grejen är att folk inte respekterar mig för den jag är! Säger jag nej så respekteras det inte, vill jag inte diskutera något så blir andra som tokiga.. Folk provocerar helt enkelt mig tills det brister för mig och jag blir rasande och bara skriker. Efteråt hemma så gråter jag och undrar vad det är som gör att jag alltid hamnar i såna situationer.

    Svårt att veta hur jag ska tackla detta eftersom det är olika personer och sammanhang varje gång… Men, jag upplever mig mobbad och trakasserad av andra!! Och det är INTE OKEJ, jag har rätt att få vara mig själv och ta plats precis som alla andra, jag har rätt att säga vad jag tycker och säga till om nånting är fel..utan att bli skriken på eller behandlad som skit!

    Det har hänt att någon kommit fram till mig och sagt något som jag tycker är jättekränkande och sårande, och jag har alltid haft svårt att visa sårbarhet och har därför istället visat ilska. Personen ifråga har då glott som om jag är ett UFO och sagt: ”Men du är ju sjuk!!” Eller så har hon börjat skrika tillbaka.

    Vid flera situationer har jag inte ens fått uttrycka en allmän eller personlig åsikt utan att nån eller några börjat tjafsa. Jag har sagt att jag inte vill tjafsa vidare, varpå de verkar ta illa upp och de bara fortsätter och fortsätter..! Till slut blir jag ju förbannad! Går jag därifrån så gapas det haranger efter mig, eller så ”är jag sjuk” , eller ”omogen” eller ”löjlig” som går.

    Aldrig när jag vill vara ifred så respekteras det! Nej det bestämmer tydligen  inte jag, andra bestämmer tydligen över mig?!  Varför är det tillåtet att behandla mig hur som helst utan att någon reagerar,?? Medan minsta lilla fel jag gör så får jag minsann veta att jag lever!!  När någon sårar mig så är jag och mina känslor problemet, inte att folk sårar mig till höger och vänster! Jag tillåts inte säga ifrån, då blir andra förbannade och jag är en bråkstake, knäpp, sjuk osv!

    Men hur FAN ska jag bete mig då??! Förlåt att jag finns, ungefär. Vad jag än säger och gör så är det ju fel enligt folk..

    Även av vården och myndigheter känner jag mig ofta orättvist behandlad. Det känns som jag inte har nåt att säga till om, jag får bara skit även när det är nån annan som gjort fel! Det känns som att jag inte har samma rättigheter som alla andra! Jag blir så fruktansvärt ledsen och förbannad, och har börjat tycka så illa om människor överlag; att människor är elaka och illasinnade. Vågar inte ta kontakt med folk längre, och vågar inte säga till om jag inte fått nåt jag betalat för tex, för jag orkar inte bli illa behandlad mer.

    Psykiatrin är och har alltid varit helt ointresserade av att hjälpa mig! Det gör mig också ledsen och arg, och även andra har reagerat över att jag inte fått någon hjälp på alla år. Det enda jag får är mediciner mot mina starka känslor, och jag blir om jag har tur placerad i kö till KBT. Det känns inte som de är intresserade för 5 öre, och allt som händer är pga mina diagnoser enligt dem.

    Ända sen jag var liten har jag fått höra hur jävla dålig jag är. Jag hade istället behövt förståelse, att bli tagen på allvar och att få höra saker som är bra med mig!

    Nu sitter jag här själv, på en ny ort där jag knappt känner någon och knappt vågar prata med någon eftersom de kan missförstå mig och börja göra mig illa! De alltså, inte jag. Jag skulle aldrig göra mig själv illa! Det gör andra redan så bra! Har ett fåtal vänner jag litar på. Men har aldrig fått någon riktig professionell hjälp. Jag skulle behöva PTSD-behandling efter all förnedring jag fått utstå. Men jag är rädd att söka hjälp på nya orten, för tänk om jag blir mobbad av psykiatrin och får höra att det är fel på mig, att jag inte tar eget ansvar osv!  Jag har blivit väldigt illa bemött av psykiatrin i min hemstad, det var innan jag fick diagnoserna.  Psykiatrin i staden jag nyss flyttat ifrån fokuserar bara på dem, och några svar på mina frågor får jag knappt heller. Jag behöver hjälp att stärka mitt självförtroende, att förstå mina och andras rättigheter i sociala sammanhang, våga lita på andra, stå upp för mig själv och bli bemött med respekt och hänsyn! Jag förtjänar inte att bli mobbad och trakasserad!

    Jag måste väl för fan också ha rättigheter som alla andra?!? Ska jag känna mig otrygg varje gång jag lämnar mitt hem, för att jag då riskerar att bli psykiskt misshandlad och nedbruten?! Fattar inte hur folk kan tycka de har rätt att vara så elaka, förstår de inte hur illa de gör mig??

     

    Jag har atypisk autism och kan hålla med om mycket som sägs här. Jag blev diagnoserad när jag var 16 och det var liksom slutet på vuxenlivet innan det ens börjat. Jag var arbetslös i fyra år för att ja är autistisk, blev retad under loppet av hela min skolgång för att jag är autistisk och varken myndigheter eller tjänstemän behagar handskas med mig som att jag liksom samexisterar med alla andra. Såvitt jag vet gäller inte samma regler för NPF-personer som för alla andra eftersom vårt förstånd alltid ska vara under diskussion, vilket liksom säger mer om de som ställer diagnoserna än om oss egentligen.

    Trådstartaren

    Jag har atypisk autism och kan hålla med om mycket som sägs här. Jag blev diagnoserad när jag var 16 och det var liksom slutet på vuxenlivet innan det ens börjat. Jag var arbetslös i fyra år för att ja är autistisk, blev retad under loppet av hela min skolgång för att jag är autistisk och varken myndigheter eller tjänstemän behagar handskas med mig som att jag liksom samexisterar med alla andra. Såvitt jag vet gäller inte samma regler för NPF-personer som för alla andra eftersom vårt förstånd alltid ska vara under diskussion, vilket liksom säger mer om de som ställer diagnoserna än om oss egentligen.

    Tack för svaret, och du har nog mycket rätt i det du säger. Vet inte om det syftar på riktigt samma sak som jag skrev i trådstarten  dock. Att påverka dem som sätter diagnoser och diagnoskriterier är kanske svårt.. Jag tog ju däremot upp problem med att man upplever sig mobbad och illa behandlad av medmänniskor i olika situationer- och mobbning är ingenting som får förekomma och det gäller samma för alla! Helt oacceptabelt att känna sig konstant utsatt för mobbning och trakasserier!  Min fråga var väl snarare vad jag kan göra, vem som kan hjälpa mig så det blir ett slut på det, osv..

    Tror på att kanske ta med sig någon när du träffar t ex myndigheter så du får vittnen och på andra sätt kan känna att du har någon som kan hjälpa dig ifall du blir dåligt behandlad? Finns det möjligheter till det alternativet och att det kan göra att du känner dig tryggare? Även när det gäller generellt att röra sig i miljöer du har dåliga erfarenheter av att försöka dokumentera på olika sätt vad som sker? T ex spela in samtal så du har bevis på vad som har sagts, när det har sagts, osv. Detta kan du senare använda ifall du vill göra en anmälan!

    Trådstartaren

    Tror på att kanske ta med sig någon när du träffar t ex myndigheter så du får vittnen och på andra sätt kan känna att du har någon som kan hjälpa dig ifall du blir dåligt behandlad? Finns det möjligheter till det alternativet och att det kan göra att du känner dig tryggare? Även när det gäller generellt att röra sig i miljöer du har dåliga erfarenheter av att försöka dokumentera på olika sätt vad som sker? T ex spela in samtal så du har bevis på vad som har sagts, när det har sagts, osv. Detta kan du senare använda ifall du vill göra en anmälan!

    Har inte kontakt med några speciella myndigheter för tillfället, men jag kommer se till att ha med mig ett ”vittne” om det blir aktuellt igen, för att försäkra mig om att jag inte blir illa behandlad eller överkörd, samt att jag får det jag har rätt till! 😉👍

    Då det gäller övriga miljöer: allmän elakhet och vidrighet går nog inte att anmäla! Hade det varit samma person vid upprepade tillfällen så hade man kunnat anmäla det. Men det har ju varit olika personer varje gång! Jag har faktiskt funderat på att spela in min vardag, just för att kunna bevisa att jag blir illa behandlad av folk. Kanske lägga ut det på Youtube och få lite reaktioner och upprättelse…

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.