Över 30 och ensam + pandemi

Efter en separation och flera flyttar har jag inte så många vänner kvar. Och de få jag har träffar jag typ inte nu iom corona, vilket gör att ensamheten blir ännu tydligare. Har jobbat på distans sen mars och pratar digitalt med kollegor varje dag. Det hjälper att ha en rutin och höras över videosamtal med kollegorna,  men ibland känns det faktiskt värre eftersom de flesta verkar leva på som vanligt, träffa kompisar,  gå på fester och ha barnkalas. I jul kommer de fira med sin närmsta familj. De bryr sig inte om gamla farmor inte kan vara med, de kan i alla fall fira med sina partners och barn. Jag som bor ensam, är barnlös och har släkten långt borta vet inte hur min jul kommer att se ut. Är vanligtvis positiv men just nu känns allt bedrövligt och jag känner mig fruktansvärt ensam. Ledsen över hur livet blev och vill bara att allt ska bli som vanligt så jag hinner ikapp.

Hej!
Ensamhet är aldrig en härlig känsla, jag empatiserar väldigt mycket med dig. Covid har verkligen ställt till det, och det är en oerhört jobbig tid att finnas i. Och visst håller jag med dig att det är frustrerande att se så många leva livet som vanligt, när en själv isolerar sig själv så gott det går.

Hur länge sedan separerade du från din partner? Har du lyckats navigera genom sorgen, gett dig själv rum och tid att hela?

De vänner som du har, finns det möjlighet att ha träffar och häng via skype eller discord? Det är inte alls samma sak som att träffas fysiskt, men det fyller ju luckan av umgänge lite grann iallafall!

Ta hand om dig. <3

Förstår att det här är oerhört tungt och att den där känslan av att gemensamt vara med om en stor kris, leva under krigsliknande former, liksom uteblir när så många lever på som vanligt. Kan säga att jag också känner av denna orättvisa ganska så mycket.

Vill också att du ska få komma ikapp och att det här är över, gärna redan imorgon! Tur att vaccinering börjar inom ett par veckor runt om i världen och att det är tecken på att vi går åt rätt håll – snart är vi ute i ljuset igen – sakta men säkert!

Hade precis som du planer på att just det här året skulle bli då man liksom tog igen det där alla andra i sin ålder hunnit med. Jag är 36, barnlös, singel, avskyr mitt boende, fåtal vänner, och har fått tagit ett jobb nu under pandemin som är långt under min kompetens.

Stor kram!

Över 30. Ingen partner, inga barn. Rätt många av oss här på forumet. Fira jul tillsammans?

Just att det känns värre när man ser att andra lever precis som vanligt och deras liv ser så perfekt ut får även mig att må sämre.

 

Samma här. Va redan rätt ensam innan pandemin började och nu är de knappt nån som vågar träffas. Mådde dåligt innan pga av min pappa som gick bort, blev dumpad och sen fick vi veta att mamma har cancer och vet inte hur länge hon finns kvar…
Ensamheten tar livet av mig snart.

@Blue Tymequ

Så mycket under kort period. Du blir aldrig “riktigt” ensam. Folk skapar nya kontakter varje dag över nätet. Vi finns här för att stötta varandra genom tuffa perioder.

Anonym skrev:

Samma här. Va redan rätt ensam innan pandemin började och nu är de knappt nån som vågar träffas. Mådde dåligt innan pga av min pappa som gick bort, blev dumpad och sen fick vi veta att mamma har cancer och vet inte hur länge hon finns kvar… Ensamheten tar livet av mig snart.

Fina du, vill ge dig en stor bamsekram! Gud så fruktansvärt och omänskligt tungt och även på så kort tid. Ledsen! Gör ont i mig å dina vägnar. Alla tankar till dig!!! ❤️

Tack så mycket för era fina ord ❤️ Försöker att hitta fotfästet igen.

Är själv barnlös 50 år kvinna.. Min man är 74 år och lider av bla hjärtsvikt. Jag har svår ångest med  bla adhd diagnos och kämpar dagligen med  min ångest. Är rädd för allt, att vara ensam, att min man ska dö… Har ingen kontakt med mina gamla vänner, är fd elitidrottare inom lagsport, men pga bla min barnlöshet hamnade jag utanför alla vänners barnträffar med kalas odyl.. Min mor lider av alzheimer och bor på särskilt boende, min far bor 100 mil söderut har 3 halvsyster en 1 år äldre samt 2 st 18 år yngre. Tyvärr utspridda i landet. Ensamhet är verkligen tärande. Saknar nära kontakt med vänner. Skulle vara jättekul om ngn här i forumet vill börja skriva /prata..sedan vår hund fick somna in 13 år gammal pga ryggbesvär i mars i år känner jag mig både mer ensam och mindre trygg-han var min bästa vän.. Just nu är inte läge att skaffa en ny hund då vi skulle behöva  ngn som  kunde ta hand om hunden om vi skulle bli sjuka etc och den möjligheten finns inte tyvärr… Min första dag i detta forum, hoppas det leder till nya bekantskaper och vänner 

Hej jag är också över 30 och ensam . Jag har inte många vänner kvar heller och jag har varit sjukskriven och så upp mig från mitt jobb som ja hatade. Så nu är man på ruta 1. Så du är inte ensam. Dock känns de är som det ibland.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Förstår att det här är oerhört tungt och att den där känslan av att gemensamt vara med om en stor kris, leva under krigsliknande former, liksom uteblir när så många lever på som vanligt. Kan säga att jag också känner av denna orättvisa ganska så mycket. Vill också att du ska få komma ikapp och att det här är över, gärna redan imorgon! Tur att vaccinering börjar inom ett par veckor runt om i världen och att det är tecken på att vi går åt rätt håll – snart är vi ute i ljuset igen – sakta men säkert! Hade precis som du planer på att just det här året skulle bli då man liksom tog igen det där alla andra i sin ålder hunnit med. Jag är 36, barnlös, singel, avskyr mitt boende, fåtal vänner, och har fått tagit ett jobb nu under pandemin som är långt under min kompetens. Stor kram!

Lite OT men: vaccinering är jag livrädd för efter skandalen med alla som blev narkolepsi-sjuka av vaccin för ett antal år sedan. Får nästan ångest av tanken på att det kan komma att bli tvångsvaccinering här i Sverige!

Känns dessutom som en grov kränkning att som vuxen medborgare bli tvångsvaccinerad!

[Pink Niraja]

jag är enormt ensam. har inga vänner då de alltid blir rädda så fort jag behöver läggas in pga min sjukdom och då försvinner/ överger mig. jag kan just nu inte ens gå och handla eller vara bland folk utan munskydd, så därför blir det ju knappt att man ens ser en människa på hela dagar. längtar tills vaccinet kommer så att man åtminstone kan gå ut på stan igen om man behöver handla eller om jag kanske träffar någon som jag vill gå ut och ta en fika med en dag. just nu är det ju bara korkat att ens gå in i en lokal bland andra folk om det ej är en nödvändighet, som att handla mat. tack och lov för telefon och internet