Lögner i journalen

[Purple Qequmi]

Jag undrar hur ni andra mår och påverkas av att få läsa totala lögner om er själva i tex psyk-journaler, journaler från somatiska vården, utredningar från Soc osv?

De som sitter och dikterar ihop dessa lögner, skäms de aldrig? Får de aldrig dåligt samvete? Vad vill de åstadkomma med att skriva totala osanningar och lögner?

Blir ni liksom mig hatiska och önskar dem en plågsam död?

Jag klarar inte av att läsa tillbaka i mina journaler, mår skit varje gång, blir arg och ledsen när jag jag läser sånt som inte stämmer!!

När jag var ung läste jag min journal. Den var full med lögner och massa sak fel som om den var skriven om en annan person.  Jag mådde uselt vid tillfället och var omogen så jag besluta mig för min tid här var slut. Tur nog blev jag hittad och bytte till en privat klinik.

Sakfel som stod i min journal var t ex att mina föräldrar var skilda (fel, dom är fortfarande lyckligt gifta)

Jag har ADHD vilket är helt fel jag har Asperger

Jag hade svårighet i skolan och svårt att nå betygsmålen vilken är helt fel. Jag hade MVG i alla ämnen utom idrott.

De var så mycket fel och jag nämner bara en bråkdel här. Jag är övertygad att dom har skrivit om en annan person i min journal.

Vi har inte samma problem men jag känner väl igen Missvisande journaler och förstår känslan.
Första gången jag läste mina journaler blev jag både arg och ledsen. Hade dom inte lyssnat på mig? Tog som mig inte seriöst?
Jag har blivit runtskickad till olika läkare och sjukgymnaster. Tyvärr hittar jag minst ett fel i varje journal. Det är ett fel för mkt, ett litet fel som kan komma att ställa till de, tex hos FK.
Ett tips är att börja begära ut journalkopia vid besöket. På så sätt kan man snabbt ändra de som blivit fel, kunna ifrågasätta och man visar tydligt för personen att man läser de som skrivits vilket kan öka pressen på den berörda personen.

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Vi har inte samma problem men jag känner väl igen Missvisande journaler och förstår känslan. Första gången jag läste mina journaler blev jag både arg och ledsen. Hade dom inte lyssnat på mig? Tog som mig inte seriöst? Jag har blivit runtskickad till olika läkare och sjukgymnaster. Tyvärr hittar jag minst ett fel i varje journal. Det är ett fel för mkt, ett litet fel som kan komma att ställa till de, tex hos FK. Ett tips är att börja begära ut journalkopia vid besöket. På så sätt kan man snabbt ändra de som blivit fel, kunna ifrågasätta och man visar tydligt för personen att man läser de som skrivits vilket kan öka pressen på den berörda personen.

Jag läste hela min journal en gång, det var så hemskt att jag lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för det igen!  Jo då, jag var ofta arg över sånt som sades till mig vid besöken och sånt som skrevs, på den tiden.. Jag krävde nästan att det ändrades. Jag har alltid sagt till när någon påstått felaktigheter! Men vad hjälper det när ilskan sitter kvar i bakhuvudet flera år senare?

Hej. Rena sakfel och missuppfattningar i din psykiatriska journal går att rätta till. Om det skulle vara sakfel i journalen som påverkar din vardag, möten med psykiatrin, så kan du begära rättelse hos ansvarig chef på mottagningen. Det bästa är  att du skriver till chefen för mottagningen och skriver ned vad som är fel och inte stämmer i din journal.

Ett bra sett är att logga in på vårdguiden, leta upp din mottagning, och skriva ner de sakfel som inte stämmer. Om det är omfattande fel i din journal, begär ett mottagningsmöte med chefen för mottagningen.

Om inte det hjälper så kan du kontakta Patientnämnden.

Hej!

 

Försök få ett utifrån perspektiv. Sjukvården har ju ett synsätt. Svårt att förstå att det inte är så enkelt. Jag kan inte rekommendera dig att läsa din journal. Till syvende och sist är det Du som bestämmer. Du har ingen skyldighet eller plikt att gå med vadsomhelst. Tänk fritt!

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Hej! Försök få ett utifrån perspektiv. Sjukvården har ju ett synsätt. Svårt att förstå att det inte är så enkelt. Jag kan inte rekommendera dig att läsa din journal. Till syvende och sist är det Du som bestämmer. Du har ingen skyldighet eller plikt att gå med vadsomhelst. Tänk fritt!

Tack, håller med om allt du skriver. Ja, sjukvården har sitt j-la konstiga synsätt som sällan delas av familj och vänner till oss patienter! Det är vården som är sinnessjuk!

[Azure Dujufo]

Hej

Ibland börjar jag garva, ibland brister jag ut i “Vad är det för jävla idioter..!”. Den enda gången jag gått i clinch med vården var när det stod att jag hade problem med ett tungt cannabismissbruk, jag fick reda på det när en beroendemottagning ringde och erbjöd mig hjälp med sagda missbruk. En sån anteckning hade kunnat ge mig problem med jobbet. Utöver att den handlade om en helt annan snubbe.

 

Det är möjligt att det Red Kejane skriver ovan fungerar inte bara i teorin. Den erfarenhet jag har av formella klagomålsvägar är att mottagningen är väldigt långsam och obenägen att rätta eventuella fel, och att den information de skickar vidare till andra myndigheter kan vara rena rotvälskan.

[Green Variva]

Jag har bara en grej i min journal som är fel, väldigt fel.

Det var psykologen under min ADD utredning som skrev att jag hör nedsättande röster och kan drabbas av psykos.

Det jag faktist sa var att jag då (9 år sedan) hade snabba tankar som gick över på några sekunder om att tex lägga handen på en varm spisplatta. Nåt jag andrig skulle göra.

Jag kan skilja på röster och tankar, även fast jag aldrig hört röster.

Jag har försökt att få det borttaget, utan framgång 😞.

[Azure Dujufo]

Jag har tillräckligt med felaktigheter och tveksamheter i min journal att det skulle få varje vettig psykolog/psykiater att undra om min diagnos är alls relevant. Har jag tur kommer jag nån gång träffa en sådan psykolog/psykiater.

Jag har begärt en utredning för att se om diagnosen har nån relevans. Mitt hopp står till vettigheten, och förmågan att tänka att kollegorna inte är ofelbara, och ryggraden att stå för en annan bild än den kollegorna målat upp, hos utredarna. Samt att utredningsproceduren inte är skräp.

Jag har en annan bild att ge, men den blir meningslös (i utredningen) om de inte vill titta.

Läkare är Gud, och patienter är Galna.

Jag läste tyvärr mina journaler nyligen i tron att det skulle hjälpa inför nästa läkarsamtal, men det gjorde mig istället så deppig.. Jag inser hur missuppfattad jag blir. Man känner sig maktlös! Det stod bl.a., helt lösryckt ur kontext “förnekar droganvändning”.

Hur låter det?? Jag har aldrig i mitt liv gått på droger. Det är inte riktigt så det låter med ordet förnekar, eller?

Den mest komiska jag läste var ändå: “verkar vara osminkad”.

Va?? Ska man skratta eller gråta?…