Hjälper inte att bara prata!

[Purple Qequmi]

Nån mer som stör sig sjukt mycket på att alla jämt frågar om man har någon att prata med om sånt som man mår dåligt av? Vadå prata?! Finns väl människor överallt jag kan prata med! Det är ju behandling/hjälp man behöver! Inget löser sig väl för att man pratar?!

Som när jag chattat med volontärer på Minds självmordslinje; de frågar om jag har någon att gå och prata med.. Så LESS på att få den frågan! “Alltså vad fan, nu pratar jag ju med dig!” har jag lust att svara.

Överallt, i frågespalter m.m. läser man att frågeställaren bör gå och prata med en professionell. Som att det bara vore att gå till nån och prata lite så löser sig allting! Jag har aldrig blivit hjälpt av att prata!

Någon mer än jag som är såå less på den attityden? Vad är det för mening med att prata om sina problem eller sånt man lider av, om man inte får någon hjälp att hitta lösningar?!?

Jag tycker det beror lite på vad för slags problem man har. Kan störa mig på att få förslaget att gå till en psykolog om jag pratar om vardagliga händelser eller något lite mildare relationsproblem. Däremot när det handlar om svåra psykiska tillstånd eller diagnoser så tycker jag det är adekvat att få tipset att gå i terapi. Det finns en skala och nyanser.

Har irriterat mig länge på t ex kompisar som hänvisar till terapi när de själva verkar tycka det är jobbigt att behöva lyssna på någon annan. Då är det så lätt att hänvisa till institutioner.

Tror även det här är extra vanligt i Sverige att vi inte riktigt närmar oss varandra och lever kollektivt. Sluter upp. Utan vi är liksom stela och ofta ganska svåra att komma in på livet, tycker jag. Om man jämför när man är på resor vid kontinenten t ex så kan man märka ganska omgående att man blir inkluderad i olika kretsar. Tror definitivt vi svenskar blir ännu mer ensamma alltså om vi heller inte ska kunna prata med varandra om högt och lågt utan bara springa till institutioner för att lufta våra tankar och funderingar.

JA, verkligen! Känns som jaha nu är det tydligen nån annans arbetsuppgift att ’prata m mig’. Jepp, känner mig inte alls som en börda när man får höra det, ehh..

Tycker oxå det är extra jobbigt från psykiatrin, där det oxå kan följas av ”för annars kan du få nån att prata med”.  -Eh asså, nu är det inte ’nån’ jag söker utan ’nån som förstår mig’

Dom jag träffat som hjälpt mig antingen professionella el privat är ju folk som kan både förstå mig och har nån kunskap/insikt som kan hjälpa just det specifika det nu gäller i den stunden.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Jag tycker det beror lite på vad för slags problem man har. Kan störa mig på att få förslaget att gå till en psykolog om jag pratar om vardagliga händelser eller något lite mildare relationsproblem. Däremot när det handlar om svåra psykiska tillstånd eller diagnoser så tycker jag det är adekvat att få tipset att gå i terapi. Det finns en skala och nyanser. Har irriterat mig länge på t ex kompisar som hänvisar till terapi när de själva verkar tycka det är jobbigt att behöva lyssna på någon annan. Då är det så lätt att hänvisa till institutioner. Tror även det här är extra vanligt i Sverige att vi inte riktigt närmar oss varandra och lever kollektivt. Sluter upp. Utan vi är liksom stela och ofta ganska svåra att komma in på livet, tycker jag. Om man jämför när man är på resor vid kontinenten t ex så kan man märka ganska omgående att man blir inkluderad i olika kretsar. Tror definitivt vi svenskar blir ännu mer ensamma alltså om vi heller inte ska kunna prata med varandra om högt och lågt utan bara springa till institutioner för att lufta våra tankar och funderingar.

Nu pratar vi om lite olika saker.. 😏 Det jag menar är att jag inte blir hjälpt av att bara prata! Skulle inte ha något emot att träffa psykiatrin om jag hade fått mera hjälp! Jag tycker att de även borde hjälpa till mycket mera praktiskt än vad de gör!

Tycker någon beskrev det så bra på Familjeliv; “om man vore ensam i hela världen skulle man må bättre av att prata med någon. Men vad hjälper det att prata annars, det är ju hjälp mot sina problem man behöver!”

Jag är less på att bara prata, och vill ha hjälp med mitt liv! Det var det jag menade. Inte att andra inte vill prata med mig!

[Purple Qequmi]

Alltså, kan ingen hjälpa mig med mitt liv?? Jag klarar inte av livet! Behöver mer än att bara prata!

Känner mig lite korkad för är inte säker på att jag förstår skillnaden riktigt. Jag får skylla på värmen. Menar du alltså att prata om konkreta lösningar, alltså att någon lever sig in i ens exakta problem, mer än att bara prata lite löst om hur man mår eller väder och vind, liksom?

Prata för pratandets skull är absolut inte vad som hjälper en ju? För vissa tror jag det är hjälpsamt att sätta ord på sina problem, men jag håller definitivt med om att det ibland behövs idéer och uppslag rent praktiskt hur man ska få ordning på sitt liv.

Det blir verkligen knäppt när man bollas runt mellan olika som tycker man ska “prata” med någon annan – typ hela tiden. Man behöver nog konkretisera vad detta “prat” innefattar för gemeneman? Var går gränserna för vem som passar perfekt för just det man ska “prata om”? Och hur kan man så snabbt uttala sig om att någon annan är mer lämplig när det knappt hinns med att prata ordentligt först om det man behöver hjälp med?

Man måste väl få prata ut ordentligt först och sedan kan någon annan avgöra om den är ett bra bollblank eller ifall någon annan är bättre? Tycker också det är skumt att så säkert direkt hänvisa vidare för framtida dialoger. Det är säkert som du säger att många tror per automatik att man bara behöver “prata ut” och så vips är problemen lösta. Folk förstår inte att man också behöver tips på lösningar, eller?

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Känner mig lite korkad för är inte säker på att jag förstår skillnaden riktigt. Jag får skylla på värmen. Menar du alltså att prata om konkreta lösningar, alltså att någon lever sig in i ens exakta problem, mer än att bara prata lite löst om hur man mår eller väder och vind, liksom? Prata för pratandets skull är absolut inte vad som hjälper en ju? För vissa tror jag det är hjälpsamt att sätta ord på sina problem, men jag håller definitivt med om att det ibland behövs idéer och uppslag rent praktiskt hur man ska få ordning på sitt liv. Det blir verkligen knäppt när man bollas runt mellan olika som tycker man ska ”prata” med någon annan – typ hela tiden. Man behöver nog konkretisera vad detta ”prat” innefattar för gemeneman? Var går gränserna för vem som passar perfekt för just det man ska ”prata om”? Och hur kan man så snabbt uttala sig om att någon annan är mer lämplig när det knappt hinns med att prata ordentligt först om det man behöver hjälp med? Man måste väl få prata ut ordentligt först och sedan kan någon annan avgöra om den är ett bra bollblank eller ifall någon annan är bättre? Tycker också det är skumt att så säkert direkt hänvisa vidare för framtida dialoger. Det är säkert som du säger att många tror per automatik att man bara behöver ”prata ut” och så vips är problemen lösta. Folk förstår inte att man också behöver tips på lösningar, eller?

Ja exakt så! Jag vill ha, typ, coaching för att klara av vissa problem och känslor. När jag var yngre och gick till professionella och beskrev mina jobbiga starka känslor kring saker, trodde jag att jag skulle få hjälp att hitta sätt så jag slapp känna dessa känslor. Har förstått i efterhand att det till största del i instanser i samhället går ut på att bara prata om sina känslor. Men det har aldrig hjälpt mig, jag tycker inte om att vara i centrum på det sättet med en främling (enligt mig är det främlingar även om jag träffat dem ett tag, eftersom jag inte vet ett piss om dem förutom vad de heter etc).

[Purple Qequmi]

Purple Qequmi skrev:

Ja exakt så! Jag vill ha, typ, coaching för att klara av vissa problem och känslor. När jag var yngre och gick till professionella och beskrev mina jobbiga starka känslor kring saker, trodde jag att jag skulle få hjälp att hitta sätt så jag slapp känna dessa känslor. Har förstått i efterhand att det till största del i instanser i samhället går ut på att bara prata om sina känslor. Men det har aldrig hjälpt mig, jag tycker inte om att vara i centrum på det sättet med en främling (enligt mig är det främlingar även om jag träffat dem ett tag, eftersom jag inte vet ett piss om dem förutom vad de heter etc).

Prata med vänner är jag mer OK, men jag vill helst inte prata om mitt innersta alls. Om inte personen kan hjälpa mig på nåt sätt.

Jag tror jag fattar vad du menar. Är det inte en dialog man ofta vill ha? Alltså säg att man pratar om sitt inre och den andra lyssnar, då är det trevligt med en kommentar eller åsikt kring det man just precis har sagt? Eller om den personen iaf hummar att den har lyssnat? Det är verkligen ett märkligt beteende tycker jag iaf att inte säga något själv när någon öppnar upp utan bara se det som en biktning, ungefär? Genom en dialog borde lösningarna också poppa upp?

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Jag tror jag fattar vad du menar. Är det inte en dialog man ofta vill ha? Alltså säg att man pratar om sitt inre och den andra lyssnar, då är det trevligt med en kommentar eller åsikt kring det man just precis har sagt? Eller om den personen iaf hummar att den har lyssnat? Det är verkligen ett märkligt beteende tycker jag iaf att inte säga något själv när någon öppnar upp utan bara se det som en biktning, ungefär? Genom en dialog borde lösningarna också poppa upp?

Ja, men jag vill liksom ha svar, lösningar. Tycker att psykiatrin borde vara bättre på att se lösningar än vad de är!

[Purple Qequmi]

Önskar att det fanns en bruksanvisning för olika problem i livet… Men jag är väl naiv!