Hem > Forum > Hopplöshet > Mår själsligt dåligt, ingenting hjälper
Mår själsligt dåligt, ingenting hjälper
-
Ja, som rubriken säger. Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas och jag har inte hittat något som får mig att må bättre. Har ingenting som jag brinner för eller som gör det värt att leva! Har gått i samtal med hur många personer som helst. Vet inte vad jag vill med detta inlägg, inget som någon säger får mig ju att må bättre! Och nej, det är inte så att jag känner att ingen bryr sig.. Finns många som bryr sig, men inte fan får det mig att må bättre! Jag vet vilka diagnoser jag har och jag vet vilken hjälp som finns för det och var den finns.. Ingen av alla insatser jag fått har gjort att jag mått bättre.. Fattar inte vad problemet är..!! Jag har inte haft trauman.. Jag har bara mått jävligt psykiskt och själsligt dåligt så länge, och vet inte varför eller vad jag ska göra för att få må bättre! Inget jag gör hjälper! Mediciner äter jag..men jag tycker det är sinnessjukt att medicinera bort känslor!
All värme och sympati till dig som befinner dig i sådan hopplöshet…så fruktansvärt jobbigt! Jag känner delvis igen mig då jag mått dåligt till och från nu i ca två år. När ska det släppa? Mina nära och kära börjar tröttna…vill egentligen bara skicka en kram här till dig.
Purple Qequmi TrådstartarenAll värme och sympati till dig som befinner dig i sådan hopplöshet…så fruktansvärt jobbigt! Jag känner delvis igen mig då jag mått dåligt till och från nu i ca två år. När ska det släppa? Mina nära och kära börjar tröttna…vill egentligen bara skicka en kram här till dig.
Tack för ditt engagemang och kram❣️
Vet inte hur gammal du är? Men du har “bara” haft det såhär i 2 år? Jag är 41 och har känt såhär hela livet! Sökt all möjlig hjälp.. Är det meningen att vissa av oss ska må såhär hela livet?? Jag börjar undra..
Någon jag mötte för längesen sa att jag kanske mår såhär för att det är meningen att jag ska hjälpa andra.. Jag vet att jag hjälper andra..men jag vill hellre må bra själv! För mig känns ett liv där man bara finns till för att hjälpa andra meningslöst! Jag mår inte bättre av att hjälpa andra! Det är djupare än så!
Tack för ditt engagemang och kram❣️ Vet inte hur gammal du är? Men du har ”bara” haft det såhär i 2 år? Jag är 41 och har känt såhär hela livet! Sökt all möjlig hjälp.. Är det meningen att vissa av oss ska må såhär hela livet?? Jag börjar undra.. Någon jag mötte för längesen sa att jag kanske mår såhär för att det är meningen att jag ska hjälpa andra.. Jag vet att jag hjälper andra..men jag vill hellre må bra själv! För mig känns ett liv där man bara finns till för att hjälpa andra meningslöst! Jag mår inte bättre av att hjälpa andra! Det är djupare än så!
Men, jag känner så väl igen mig i det du skriver, är 38år och har mått såhär till och från så länge jag kan minnas. Trots att jag alltid haft nära runt om mig som bryr sig, nu har jag barn, man , bra jobb mm men mår ändå skit. Hur länge ska man orka må såhär? Och som du skriver, varför? Vi får kämpa tillsammans ❤️
Purple Qequmi TrådstartarenMen, jag känner så väl igen mig i det du skriver, är 38år och har mått såhär till och från så länge jag kan minnas. Trots att jag alltid haft nära runt om mig som bryr sig, nu har jag barn, man , bra jobb mm men mår ändå skit. Hur länge ska man orka må såhär? Och som du skriver, varför? Vi får kämpa tillsammans ❤️
Fint skrivet att vi får kämpa tillsammans ❣️ Det leder mina tankar till att det borde finnas föreningar och träffar för alla som mår dåligt och vill träffa andra som har det likadant. Vad jag vet så finns det inget sånt för folk som “mår dåligt”, oavsett diagnos? Allt är så himla specificerat i samhället! Finns en förening för högkänsliga, finns föreningar för NPF, osv, och så ett miljontals föreningar där man träffas kring ett intresse. Varför finns det inget för folk som känner sig ensamma, eller mår skit och vill träffa andra som mår skit och få förståelse och bekräftelse? Bara för att ett gäng människor har samma diagnos behöver de inte ha ett dugg gemensamt! Vi kanske ska starta något sådant, med riktiga träffar så fort Corona är över?
Avregistrerad användareFint skrivet att vi får kämpa tillsammans ❣️ Det leder mina tankar till att det borde finnas föreningar och träffar för alla som mår dåligt och vill träffa andra som har det likadant. Vad jag vet så finns det inget sånt för folk som ”mår dåligt”, oavsett diagnos? Allt är så himla specificerat i samhället! Finns en förening för högkänsliga, finns föreningar för NPF, osv, och så ett miljontals föreningar där man träffas kring ett intresse. Varför finns det inget för folk som känner sig ensamma, eller mår skit och vill träffa andra som mår skit och få förståelse och bekräftelse? Bara för att ett gäng människor har samma diagnos behöver de inte ha ett dugg gemensamt! Vi kanske ska starta något sådant, med riktiga träffar så fort Corona är över?
Har också mått dåligt väldigt länge. Har varit isolerad hemma alldeles för länge och behöver träffa folk. Bra ide att starta en grupp för samtal om hur man mår etc.
Purple Qequmi TrådstartarenHar också mått dåligt väldigt länge. Har varit isolerad hemma alldeles för länge och behöver träffa folk. Bra ide att starta en grupp för samtal om hur man mår etc.
Var i Sverige bor du ungefär? Jag är också isolerad och har varit det sedan jag flyttade många mil bort för att börja om. Isolerad inte bara pga Corona utan av andra skäl också.
Har inget att gå till på dagarna och inget umgänge här på nya orten. Jag förstod ju att det skulle bli tufft och ensamt ett tag i början, men jag fick en kris i och med flytten+ annat som kom ikapp mig som jag inte hade möjlighet att bearbeta på det gamla stället. Min depression har blivit värre även om jag trivs där jag bor och inte ångrar mig. Jag trodde det skulle bli lättare här! Jag har hamnat i en ond cirkel med isolering och självmedicinering av alkohol. Jag har hund så jag kommer ut på promenader och träffar då folk som jag pratar med, men det är allt. Förutom det så har jag ingenstans att gå och ingen att träffa. Förutom att jag går och handlar i olika affärer och då småpratar med de i kassan.
Pga depressionen och social ångest har jag inte klarat av att komma iväg till sociala aktiviteter och därigenom få chansen att lära känna folk. Så allt blir bara en ond cirkel.
Överallt, och då menar jag överallt, läser jag att de som mår dåligt av olika skäl ska gå och prata med en professionell. Som att allting blir bra och löser sig av att man går och pratar lite med någon några gånger!! Det kan ta åratal av terapi innan den får effekt, är ju konstaterat! Jag har börjat hos en psykolog, och det känns bra med henne men hon har bara möjlighet att träffa mig en gång i månaden. På många orter är det en gång i veckan, men jag tycker även det är för sällan! Vad menar de som ger det rådet att folk ska göra under tiden??? Råd om vad man själv kan göra rent praktiskt saknas ofta! Ska man ha det så i veckor, månader, år, menar de, tills man eventuellt hittar en lösning med sin terapeut?!
Avregistrerad användareDepression är ibland en del av diagnosen man har. Så när man känner av depressionen så känner man av diagnosen.
Purple Qequmi TrådstartarenMen jag pallar inte att gå hemma mer!!
Hej! Jag känner så igen detta dilemma! Jag orkar inte med sociala kontakter, särskilt inte om det är flera att prata med och jag har svårt att hänga med i flera olika samtal eller om alla är positiva och glada. Vilket alla är när de träffas i grupp. Jag behöver bara en person som står mig nära egentligen. En jag kan dela allt med och att som bekräftar och ser mig och framför allt förstår vad jag går igenom. Allt hänger på att jag hittar en person som kan göra detta. Och fortfarande har jag inte gjort det och börjar ge upp..orkar inte mer! 🙁
Avregistrerad användareÄr den här tråden fortfarande aktiv?
Jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Jag har egentligen inget att må så dåligt över men ändå så gör jag det. Det är som att jag aldrig kan bli nöjd. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte dö men jag vill inte leva. Såhär. Jag vill bara må bra och vara glad åtminstone den största delen av tiden men det är som livet är täckt med en mörk slöja.
Purple Qequmi TrådstartarenÄr den här tråden fortfarande aktiv? Jag kände igen mig så mycket i det du skrev. Jag har egentligen inget att må så dåligt över men ändå så gör jag det. Det är som att jag aldrig kan bli nöjd. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte dö men jag vill inte leva. Såhär. Jag vill bara må bra och vara glad åtminstone den största delen av tiden men det är som livet är täckt med en mörk slöja.
Hej, jag har visst missat ditt svar här, men nu såg jag det. Tyvärr är det mer regel än undantag att här på plattformen för trådar ut i princip efter några dagar och blir liggande orörda därefter. Ibland väcks nån tråd till liv igen, vilket du nu gör. 🙂
Det är ju helt orimligt att man ska behöva må så pass dåligt utan att ha en aning om varför!! Det verkar ju dessutom vanligt! Kan det vara så att vi som mår så helt enkelt har behov av mer än vad ett normalt vardagsliv innebär? Många är nöjda med det, men mår man skit “utan anledning” så kanske man ska känna efter vad man saknar. Och då vara helt ärlig mot sig själv och inte ta hänsyn till om det är rimligt och realistiskt eller inte! Man kanske bara behöver mer skratt, mer äventyr, spänning, glädje, än vad de flesta mediokra människor nöjer sig med??
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.