Hem > Forum > Livet > Dagens samhälle

Dagens samhälle

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 50 totalt)
49
  • Håller någon med?

    Livet är så djupt meningslöst. Och så långt bort ifrån vårt ursprung?

    Vem hade för 10 000 eller 50 000 år sedan trott att vi skulle dö av att äta för mycket mat, eller vara för stillasittande? Vem hade trott att människor skulle spruta in fillers och botox i ansiktet? Eller sövas ned, för att flytta fett från låren till rumpan?

    Förr hade människor ångest över rovdjur eller ett döende barn. Nu har vi ångest över att inte få tillräckligt många likes på Instagram.

    Och de flesta verkar inte ens resonera över hur SJUKT det här är?

    Och samtidigt som det är fantastiskt att vi har trygghet och en god materiell standard. Att man kan följa sin passion, om det så är att bli makeup-artist, fotbollsproffs eller skådespelare… Så är ju det också knäppt på något vis. Vi ägnar våra liv åt sådant som är totalt meningslöst i långa loppet. Hela livet är bara som en bubbla egentligen.

    Menar inte att se ner på detta. Jag hade gärna varit skådespelare eller atlet. Men det är ju inte ”viktigt” egentligen. Det gör inget större för befolkningen som helhet.

    Jag har ganska svårt för att finna mig i den här världen. Känns som att jag inte riktigt förstår, och som att det blir en del skådespel från min sida för att ”hänga med” i de nya trenderna eller TV-programmen (som jag känner är helt oviktiga).

    Det har gått så långt att jag undrat om jag har någon psykisk diagnos. Åt autism-hållet. Men måste man ha det, bara för att man är samhällskritisk och inte relaterar till de flesta människors lättjesamma inställning?

    Det finns så mycket, som är så mycket viktigare än det som porträtteras i samhället.

    Håller någon med? Tycker någon annorlunda? Ni får gärna säga till om ni tycker att jag har fel kring saker, då detta faktiskt är ett problem för mig att jag inte riktigt relaterar till människors sätt att leva.

    Jag håller med! Och känner likadant. Men man kan ju dessvärre inte göra så mycket åt det. Man kan välja att ta avstånd från sociala medier och allt annat som är totalt oviktigt i samhället.. Men då blir man ensam, utanför, hänger inte med i det som händer, har svårt att komma någonstans i livet..

    Nej jag tror inte att man behöver ha någon diagnos för att inse det som du skriver! Dessutom, vad är en diagnos egentligen? Jo, en etikett man sätter på alla som inte rättar in sig i ledet och fungerar som majoriteten! Sjukt!! Det går ju inte att bevisa en diagnos, som det gör med kroppsliga åkommor tex via blodprov och röntgen. Jag är diagnosticerad med Asperger och ADHD, och det är jag INTE glad för! Känns inte bra för fem öre, vad andra än säger! Det är inget fel eller konstigt med mig! Men jag känner att det här samhället är såå fel ute, att ingen fattar nånting, att folk är lättlurade..

    Jag är 41 år och har hela mitt liv kämpat med att hitta en mening med livet. Har inga specialintressen, vilket vi med diagnoser sägs ha. Har typ inga intressen alls! Tycker bara att ALLT känns så MENINGSLÖST!

    Trådstartaren

    Verkligen!! Jag gjorde det. Har liksom varit ”populär” utåt sett, haft en ganska stor Instagram och Facebook. Tog bort allt. Känner mig sååå ensam och utanför nu, haha. Sjukt att det ska ha en sån inverkan.

    Håller helt med dig angående diagnoser. Vårt samhälle är sjukt. Människor som inte är ”fullt anpassade” till det kanske snarare är friska? Vi är inte skapta för ett sånt här samhälle. T.ex. de som har ADHD som tar sig uttryck i rastlöshet och att inte kunna sitta stilla i skolan eller på kontorsjobb… Fullt rimligt någonstans tycker jag.

    I vårt samhälle belönas man om man kan sitta stilla i 8 h och göra monotona uppgifter. Eller om man är duktig på att trycka in mängder av information, för att bara robot-aktigt spotta ut det på ett prov. Vi tränas inte till att tänka själva, utmana status quo, gå vår egen väg eller ens lära oss att ta hand om oss själva och värdera allas olikheter.

    Man belönas även om man är extrovert, social, anpassningsbar, stresstålig etc. Dvs. spelar en roll och kompromissar med sina egna behov.

    Och nuförtiden ”blir man någon” genom att vara duktig på smink och vara med i olika dokusåpor. Hårt jobb eller att vara en riktigt genuin och lojal vän, det kommer helt i bakgrunden. Eller hur man förr i tiden blev ”känd” genom vetenskapliga upptäckter. Nu blir man känd genom många likes på Instagram.

    Känns som att hela den här ytlighetskulturen holkar ur samhället, eller åtminstone mig och min själ! Det KAN ju inte ha varit detta som var meningen…

    Har funderat på om det finns någon frihet i meningslösheten? Tidigare har jag tyckt att allt har/behöver ha ett högre syfte… Men typ ingenting räknas ju ändå i slutändan. Om meningslöshet = frihet så släpper åtminstone några av mina bördor.

    Kan du finna något liknande i meningslösheten? Eller känns det därför som att det skulle kunna vara fullt rimligt att dö, eftersom inget ändå spelar någon roll?

    (Jag lutar starkt åt det senare… Känns som man kämpar för ingenting. Men försöker undersöka mina tankar lite… Vill främst höra andras/din input!)

    Nej, den här meningslösheten gör mig deprimerad och gör att jag inte orkar bry mig om sånt som är bra för mig.. Finns ingen jäkla mening med livet, och troligtvis kände folk förr i tiden likadant! Bara det att de hade fullt upp med att överleva.  ”Den store profeten” Alexander Bard har sagt att ”Det finns ingen direkt mening med livet, utan meningen med livet skapar man själv”. Även om jag tycker han är en stor idiot så har han rätt i det. Väldigt bra för dem som har möjlighet att skapa en mening med sitt liv, känner jag..men vi som uttömt alla möjligheter och fortfarande inte hittat någon jävla mening i vårt egna liv.. vad fan ska vi leva för?! Önskar att jag aldrig blivit född! Allt är bara smärtsamt!

    Trådstartaren

    Nej, den här meningslösheten gör mig deprimerad och gör att jag inte orkar bry mig om sånt som är bra för mig.. Finns ingen jäkla mening med livet, och troligtvis kände folk förr i tiden likadant! Bara det att de hade fullt upp med att överleva. ”Den store profeten” Alexander Bard har sagt att ”Det finns ingen direkt mening med livet, utan meningen med livet skapar man själv”. Även om jag tycker han är en stor idiot så har han rätt i det. Väldigt bra för dem som har möjlighet att skapa en mening med sitt liv, känner jag..men vi som uttömt alla möjligheter och fortfarande inte hittat någon jävla mening i vårt egna liv.. vad fan ska vi leva för?! Önskar att jag aldrig blivit född! Allt är bara smärtsamt!

    Känner med dig, verkligen. Känns så tomt… Och knäppt? Hela vår existens liksom.

    Jag funderar på att inte leva längre… Men längre fram. Jag velar liksom. Något som skulle vara meningsfullt för mig är nog att engagera mig mer i människor, försöka skapa en egen familj osv. Men även det känns som ett hittepå. Jag skulle få fler känslor av glädje och samhörighet. Men i det stora spelar inget någon roll.

    Smart som du säger, att man får hitta sånt som spelar roll för en själv… Jag har bara trott att livet skulle vara ”större” än så på något vis.

    Hur önskar du att saker vore?

    Tycker vi blivit mer och mer som AI-människor. Är så programledarna på tv ser ut också. Även Instagram. Känns som om sociala medier nuförtiden går ut på att man ska profitera på vinster, sälja in sig själv eller reklam för produkter. Ganska robotlikt? Inte konstigt att många mår så dåligt?

    Jag tror personligen det finns en ljusning och det är att vi håller just nu på att begå kollektivt självmord i och med klimatkrisen. Det innebär att samhället kommer behöva ställa om totalt i grund och botten. Kan se framemot det. Ser framför mig hur vi får odla själva, behöver varandra lokalt – igen, slutar konsumera och istället går och cyklar överallt. Lite av en ny hippie-era? Kanske är det också vad mänskligheten behöver, gå tillbaka till våra grundläggande behov? Vara ute i naturen, umgås, arbeta om dagarna och inte ha tid i överflöd hur vi ska ”självförverkliga” oss själva genom prylar och status?

    Trådstartaren

    Tycker vi blivit mer och mer som AI-människor. Är så programledarna på tv ser ut också. Även Instagram. Känns som om sociala medier nuförtiden går ut på att man ska profitera på vinster, sälja in sig själv eller reklam för produkter. Ganska robotlikt? Inte konstigt att många mår så dåligt? Jag tror personligheten det finns en ljusning och det är att vi håller ju på att begå kollektivt självmord i och med klimatkrisen. Det innebär att samhället kommer behöva ställa om totalt i grund och botten. Kan se framemot det. Ser framför mig hur vi får odla själva, behöver varandra lokalt – igen, slutar konsumera och istället går och cyklar överallt. Lite av en ny hippie-era? Kanske är det också vad mänskligheten behöver, gå tillbaka till våra grundläggande behov? Vara ute i naturen, umgås, arbeta om dagarna och inte ha tid i överflöd hur vi ska ”självförverkliga” oss själva genom prylar och status?

    Håller med, mycket psykisk ohälsa kommer nog från sociala medier.

    Tänk att det nästan låter exotiskt i mina ögon. Eller som en lyx… Att umgås, vara ute i naturen. Verkligen en bristvara här, hos mig! Känns så sjukligt att prylar och status har blivit något slags substitut för äkta relationer. Ensamhet är något jag har kämpat mest med. Fast jag har haft en fin yta utåt. Usch, spyr på det…

    Nej, jag har inte hängt med. Känns som att världen bara snurrar fortare och fortare…

    Jag förstår, har också känt att det är exotiskt. Sedan en tid tillbaka är jag mycket mer uppmärksam på naturen och kan nästan då få samma förnimmelse/känsla som man kunde ha som barn att vara ”ett med världen”. Kanske du kan göra mer av det också? Har du bra minnen av naturen som barn?

    Liksom snegla upp emot himlen flera gånger om dagen, ta in den ordentligt, se molnen, stjärnorna, månen och allt det mäktiga? Tycker typ det är en motkraft till ”prestation” och ”prestige”? Även när jag cyklar får jag som själsliga minnen av skogen och hur man kunde känna av den som barn. Likadant med havet. Har förstått också att man mår sjukt bra av att vara ute i naturen så kan varmt rekommendera det för att få en ”boost”.

    Jag kommer satsa på ett hippieliv här framöver. Redan börjat lite smått. Det känns fantastiskt. Vidgar vyerna och känns mer ”jordnära” att leva på det sättet. Meningsfullare.

    Känner med dig, verkligen. Känns så tomt… Och knäppt? Hela vår existens liksom. Jag funderar på att inte leva längre… Men längre fram. Jag velar liksom. Något som skulle vara meningsfullt för mig är nog att engagera mig mer i människor, försöka skapa en egen familj osv. Men även det känns som ett hittepå. Jag skulle få fler känslor av glädje och samhörighet. Men i det stora spelar inget någon roll. Smart som du säger, att man får hitta sånt som spelar roll för en själv… Jag har bara trott att livet skulle vara ”större” än så på något vis. Hur önskar du att saker vore?

    Engagera mig i människor hjälper inte mig.. Skapa en familj, ja jag är inte den typen.. är oftast olyckligt kär och extremt kräsen..

    Hur jag önskar att saker vore? Ja, lättare. Att jag hade fått allt från början; lycka, popularitet, vänner, kärlek.. Men lite sent nu, när jag redan är så ”skadad” av hur det varit för mig.

    Håller med, mycket psykisk ohälsa kommer nog från sociala medier. Tänk att det nästan låter exotiskt i mina ögon. Eller som en lyx… Att umgås, vara ute i naturen. Verkligen en bristvara här, hos mig! Känns så sjukligt att prylar och status har blivit något slags substitut för äkta relationer. Ensamhet är något jag har kämpat mest med. Fast jag har haft en fin yta utåt. Usch, spyr på det… Nej, jag har inte hängt med. Känns som att världen bara snurrar fortare och fortare…

    Fast jag håller inte med. Man jämförde sig och mådde dåligt innan sociala medier!

    Jag förstår, har också känt att det är exotiskt. Sedan en tid tillbaka är jag mycket mer uppmärksam på naturen och kan nästan då få samma förnimmelse/känsla som man kunde ha som barn att vara ”ett med världen”. Kanske du kan göra mer av det också? Har du bra minnen av naturen som barn? Liksom snegla upp emot himlen flera gånger om dagen, ta in den ordentligt, se molnen, stjärnorna, månen och allt det mäktiga? Tycker typ det är en motkraft till ”prestation” och ”prestige”? Även när jag cyklar får jag som själsliga minnen av skogen och hur man kunde känna av den som barn. Likadant med havet. Har förstått också att man mår sjukt bra av att vara ute i naturen så kan varmt rekommendera det för att få en ”boost”. Jag kommer satsa på ett hippieliv här framöver. Redan börjat lite smått. Det känns fantastiskt. Vidgar vyerna och känns mer ”jordnära” att leva på det sättet. Meningsfullare.

    Jag älskar naturen! Men känner ändå smärtan inombords! Den bottenlösa smärtan. Hjälper inte att vara i naturen, hjälper inte med någonting!

    Hej Purple Qequmi,

    Ja absolut, det kanske är lite skillnad mellan ”bota” och ”lindring” på ens mående? Bota en depression tror inte jag heller att naturen kan göra. Vet inte riktigt exakt vad man brukar säga att den gör, kanske är det någon form av självläkning den sysslar med? Minns inte om jag läst eller hört något om det.

    Tror hur som helst att i dagens samhälle där vi jämförs med varandra på ett extremt sätt kan resultera i oerhört många sidoeffekter som kan bli orsaken till många människors lidanden. Naturen brukar åtminstone inte skada en sådär. Förutom nu då med naturkatastroferna.

    Blir så inspirerad av att visualisera att vi verkligen är ett jordklot och ska värna om både den och även varandra. Att bli beroende av varandra igen då kan man säga. Och plågar man något (som vi gör/gjort med naturen) slår den liksom tillbaka. Nu verkar vi nåt vägs ände och behöver tänka om.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 50 totalt)
49

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.