[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Purple Qequmi, det är en bra fråga! Jag tror att man kan be folk man känner att påminna en om vad man har för t ex styrkor eller personlighetsdrag? Visst har du några du känner som skulle kunna göra det? Det kanske är viktigt att få bekräftelse av ”rätt källor” så man känner att det är pålitligt? Jag får såna samtal ibland där personer jag känner väl vill bli påminda av mig om sitt ursprung eller ”vem de är”. Tror det handlar om ett behov av att få tydligare konturer. Kanske bekräftelse hör ihop med sin självbild och den behöver man bli medveten om lite extra mycket, då och då? Ofta tror jag det är som starkast att vilja ha bekräftelse när man inte känner sig hemma riktigt någonstans och saknar sammanhang?

Ja jag tror att jag behöver beröm, framgång och beundran för att må bra helt enkelt! Även om det kan låta ytligt och folk protesterar direkt när de hör det; “Nej nej nej, nu fokuserar du på fel saker, det där är inte viktigt, jag har varit framgångsrik och jag kände mig ändå inte hel…” osv. Men vi är alla olika och behöver olika saker för att må bra! Vad är det som säger att JAG inte skulle bli lycklig av att vara framgångsrik och populär?

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Hahaha, vet, stora funderingar. Men tänk att livet levs genom det lilla. När jag var tonåring så var hela grejen att bli någon viktig, flytta till New York eller Kalifornien eller liknande. Jag vet att många kompisar hade liknande idéer. Jag har strävat efter sånt hela mitt liv. För att börja inse att det goda fanns vid mina fötter, överallt, hela tiden. Det känns som ett sånt misslyckande, att ge upp den där jakten. Att inse att det inte var så mycket för. Men också guld, på ett sätt? Det innebär ju att jag inte behöver sträva längre än dit jag redan står, för lyckan går att skapa här och nu, med enbart en enda människa. Paradoxal insikt. Känner igen mig i det. Jag tror ofta att folk inte bryr sig eller tycker illa om mig, haha. Hittar på historier i mitt huvud och sedan blir jag arg på dessa människor. De har lärt sig allt mer nu, att jag har ett behov av att de helt enkelt behöver höra av sig lite mer (ge bekräftelse). Tror också att vi är allmänt dåliga på att bekräfta varandra på t.ex. jobbet. Varför det, tro? Jag har dock fortfarande kvar känslan av att jag behöver ”bli någon”. Har väl att göra med att jag känt mig oälskad och bortvald som barn osv. Att ett erkännande skulle bli någon slags revansch. Kanske inte helt hälsosamt. Intressant! För mig stämmer det tyvärr inte, då jag har det väldigt bra på jobbet och kommer hem och upplever kontrasten. Lider av stor ensamhet och en mycket trasig familjehistorik. Önskar att det kunde spilla över, men jag känner ofta att jag ”faller” utanför jobbet, då jag saknar nära relationer i mitt privatliv. Känns som att jag mest finns där för alla andra (i mitt jobb), men ingen finns där för mig för att fylla på reserverna.

Men även om det finns många som bryr sig om en, så mår jag ändå som jag gör!

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Lät som världens bästa mål. Det förstår vi ju båda två inte kan komma från en dag till en annan. Men det där med lindringar för stunden som ni skrev om förut, om du gör sånt gång på gång så har ju totalmåendet ändå förbättrats? Och kanske kan det gå att komma närmare goda vänskaper genom att vara med i någon förening eller liknande? Tänker att även om det är 1 000 steg till att må bra, så går det ändå att närma sig.

Ok.. Jag har ändå svårt att se att yttre saker ska kunna bota själsligt lidande… Och när man är deprimerad som jag så ORKAR man inte göra något kontinuerligt!

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Det är svåra (men roliga) frågor det där =) Jag tror man kan klara sig på att vara en persons viktigaste person i livet. T ex genom en partner eller en bästa kompis. Att för den personen är man den absolut viktigaste som finns. Sedan tror jag på bekräftelse lite då och då, liksom en uppmuntran att man gör bra saker -eller gör bra ifrån sig. Presterar så som man själv och andra önskar av en, det tror jag kan göra oerhört gott för självkänslan och även motivationen att fortsätta vidare. Utan bekräftelse tror jag lätt att man annars riskerar att känna sig tom och ihålig. Kanske göra fel beslut för man tror man är kass för ingen säger ju något. Också väldigt skadligt att gå runt som ett levande spöke på det sättet, tror jag, efter egna erfarenheter där jag varit i sammanhang av att ha känt mig just så. Så ett erkännande att man är viktig ska man inte underskatta och känna sig skamfylld över, om man behöver det, tänker jag. Hörde någonstans någon säga att mår man bra och trivs på jobbet så är man oftast lycklig även på sin fritid. Och så likadant att vantrivs man på jobbet så är man oftast olycklig på fritiden också. Det tycker jag stämmer. Tycker du det?

Ja jag har nog fått för lite beröm och bekräftelse! Men jag kan ju liksom inte gå och köpa beröm och bekräftelse! Om andra inte ger en det, vad kan man göra åt det?!

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Samma här. Jag brukar få rådet om att ta ett steg i taget… Men det är svårt, när man inte har en garanti på att det kommer leda till något bra.

Det enda mål jag har med livet är att må bra! Det är det enda jag vill ha i livet! Men det verkar vara en utopi!

[Purple Qequmi]

Jag har ju inte det som jag vill ha, och det är inte lätt att skaffa det heller!

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Så lycka, popularitet, vänner och kärlek hade känts värdefullt för dig om det hade kommit tidigare? Men nu är det för sent? Kan det inte finnas människor som känner liknande som dig, som du kan vara vän med? Bara att du inte har hittat dem än? Eller hur tänker du kring livet, att det inte är värt att leva längre?

Det skulle vara värdefullt om det kom nu också! Fast, vart jag ska hitta det vet jag inte. Någon enstaka vän här och där skulle inte hjälpa!

[Purple Qequmi]

Mitt enda hopp är typ att någon uppfinner en mirakeldryck som man kan dricka så man mår bra! Hatar detta liv, så trött på att inget får mig att må bra!

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Hej Purple Qequmi, Ja absolut, det kanske är lite skillnad mellan ”bota” och ”lindring” på ens mående? Bota en depression tror inte jag heller att naturen kan göra. Vet inte riktigt exakt vad man brukar säga att den gör, kanske är det någon form av självläkning den sysslar med? Minns inte om jag läst eller hört något om det. Tror hur som helst att dagens samhälle där vi jämförs med varandra på ett extremt sätt kan resultera i oerhört många sidoeffekter som kan bli orsaken till många människors lidande. Naturen brukar åtminstone inte skada en sådär. Förutom nu då med naturkatastroferna. Jag blir så inspirerad av att visualisera att vi verkligen är ett jordklot och ska värna om både den och även varandra. Att bli beroende av varandra igen då kan man säga. Och plågar man något (som vi gör/gjort med naturen) slår den liksom tillbaka. Nu verkar vi nåt vägs ände och behöver tänka om.

Lindring för stunden är meningslöst! Jag behöver bot mot mitt lidande. Vad är det för mening med att göra något som bara hjälper för stunden?!

[Purple Qequmi]

Pink Jikone skrev:

I måndags tvingade psykakuten mig att påbörja antabus- behandling, jag ska ta min andra imorgon men vill verkligen inte. Kan jag bara strunta i det eller kan de tvinga mig? Jag tar den enbart pga svår depression, inte alkoholmissbruk men det har väl iufs inget med saken att göra. om jag nu tog en i måndags och inte fler så borde jag väl kunna ta två-tre glas vin på torsdag? Tacksam för snabba svar!

Ger de dig den mot depression??? Varför då?? Antabus är för att man inte ska kunna dricka alkohol! För att man mår sjukt dåligt om man dricker på den.  Jag önskar att jag kunde ta den, men är tyvärr allergisk mot den. Får typ böldakne av Antabus. När jag tog den så höll jag mig ifrån alkohol. Men, som sagt, jag fick ju böldakne och var tvungen att sluta med den därför.

Kan inte svara på om du kan dricka på torsdag om du tagit en Antabus på måndagen. Det är väldigt individuellt. Vissa är immuna mot Antabus och kan dricka på den utan att må dåligt.

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Jag förstår, har också känt att det är exotiskt. Sedan en tid tillbaka är jag mycket mer uppmärksam på naturen och kan nästan då få samma förnimmelse/känsla som man kunde ha som barn att vara ”ett med världen”. Kanske du kan göra mer av det också? Har du bra minnen av naturen som barn? Liksom snegla upp emot himlen flera gånger om dagen, ta in den ordentligt, se molnen, stjärnorna, månen och allt det mäktiga? Tycker typ det är en motkraft till ”prestation” och ”prestige”? Även när jag cyklar får jag som själsliga minnen av skogen och hur man kunde känna av den som barn. Likadant med havet. Har förstått också att man mår sjukt bra av att vara ute i naturen så kan varmt rekommendera det för att få en ”boost”. Jag kommer satsa på ett hippieliv här framöver. Redan börjat lite smått. Det känns fantastiskt. Vidgar vyerna och känns mer ”jordnära” att leva på det sättet. Meningsfullare.

Jag älskar naturen! Men känner ändå smärtan inombords! Den bottenlösa smärtan. Hjälper inte att vara i naturen, hjälper inte med någonting!

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Håller med, mycket psykisk ohälsa kommer nog från sociala medier. Tänk att det nästan låter exotiskt i mina ögon. Eller som en lyx… Att umgås, vara ute i naturen. Verkligen en bristvara här, hos mig! Känns så sjukligt att prylar och status har blivit något slags substitut för äkta relationer. Ensamhet är något jag har kämpat mest med. Fast jag har haft en fin yta utåt. Usch, spyr på det… Nej, jag har inte hängt med. Känns som att världen bara snurrar fortare och fortare…

Fast jag håller inte med. Man jämförde sig och mådde dåligt innan sociala medier!