Autism/ Asperger

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte längre. Om det är sant att jag har Asperger hur i helvete gör jag för att övervinna skiten!

Diagnosen kostar mig allt jag bryr mig om och det är en kamp mot mig själv hela jävla tiden. Jag har svårt att se någon ljuspunkt. Folk pratar om att det ska va en lättnad att få en diagnos men det duger inte för mig. Min hjärna kan inte göra nått med den informationen. Det hjälper inte mig!

Kärlek, karriär, meningen med livet, allt ligger i skiten.

[Teal Hakeva]

Känner lite samma efter min diagnos. Särskilt angående karriär. Man får typ ingen hjälp alls att ha ett normalt liv där arbete ingår. Det suger verkligen. Undrar också, hur övervinner man skiten? Hur lever man ett liv trots autism?

Anonym skrev:

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte längre. Om det är sant att jag har Asperger hur i helvete gör jag för att övervinna skiten! Diagnosen kostar mig allt jag bryr mig om och det är en kamp mot mig själv hela jävla tiden. Jag har svårt att se någon ljuspunkt. Folk pratar om att det ska va en lättnad att få en diagnos men det duger inte för mig. Min hjärna kan inte göra nått med den informationen. Det hjälper inte mig! Kärlek, karriär, meningen med livet, allt ligger i skiten.

Finns inget lätt svar, då situationen ser olika ut för alla. Men det jag kan säga är att du är samma person nu som innan du fick en diagnos. Du ändrades inte på grund av diagnosen, diagnosen hjälper bara att förklara delar av varför du är som du är.  (samt mer praktiska saker som att kunna få stöd ifrån landstinget/kommunen man inte kunnat få annars).

Aspberger, autism och alla andra spektrum-diagnoser är en del av dem vi är, och det går inte att göra något åt det. Men om (när) man lyckas acceptera det så finns det möjlighet att lära sig mer om sig själv. Lära sig om hur man fungerar och varför, och vad man kan göra för att underlätta livet för sig själv.

Angående arbete, vad jag vet finns det inga krav på att en arbetsgivare ska veta om en sådan sak (Finns såklart vissa jobb där man måste genomgå undersökningar). Men jag känner folk som klarar av att inte dela med sig av den informationen, dem uttryckte rädsla samt att ”det har väl ingen annan med att göra”.  Själv är jag inte stark nog att inte förlita mig på stöd ifrån andra, så jag är öppen med vem jag är och hoppas på (och oftast får) förståelse. (Lite ironiskt att säga detta i ett anonymt forum :P)

Och jag är ledsen att det även skapar problem i relationen. Men som sagt, du är den samma som du var innan du visste om det här. Detta är något närstående måste förstå, oftast blir det bättre med tiden. Jag hade tur där och upplevde inte sådana personer. Men känner till andra som haft närstående som inte förstått eller vågat prata om det eller kanske börjat bete sig hel annorlunda kring dig för att ”hjälpa/stödja”. Oavsett hur dem är annorlunda så tror kommunikation är det bästa sättet här, prata öppet om det med dem du tycker är värda din vänskap eller kärlek. Dem flesta av oss har inte erfarenhet av närstående med sådana här diagnoser, så hjälp dem igenom att prata helt enkelt. Detta kommer öka sannolikheten att dem till slut inser att du är samma person som du alltid varit, samt lära sig med om diagnosen igenom eller tillsammans med dig.

Om det är familj det handlar om, så kan diagnosen samt om dem får lära sig lite om diagnosen få dem att förstå dig bättre, dem har troligtvis levt med dig stora delar av sitt liv, och en sådan här sak kan öppna upp för mycket förståelse av vem du är. Och leda till en närmre relation med dem. (Samma gäller gamla vänner eller närstående partners, som även dem troligtvis sett saker som är svåra att förstå eller acceptera.)

Och till sist, det finns hjälp att söka. Vi är inte utbildade att förstå vad diagnosen innebär eller hur det ska hjälpa oss att vi får reda på det. Habiliteringen har hjälpt mig mycket med att förstå mig själv, och utnyttja kunskapen av dem delar av mig som är annorlunda (och som får mig att hamna på spektrumet).

Förlåt att jag inte har bättre svar, men jag lovar att situationen alltid kan förbättras. Aldrig i mitt rätt så långa liv har jag vart med om en situation som inte blivit bättre till slut, det gäller bara att hålla i och ta sig igenom dem svåra tiderna och acceptera sig själv samt acceptera hjälp av andra om sådan finns tillgänglig.

[Purple Qequmi]

Teal Hakeva skrev:

Känner lite samma efter min diagnos. Särskilt angående karriär. Man får typ ingen hjälp alls att ha ett normalt liv där arbete ingår. Det suger verkligen. Undrar också, hur övervinner man skiten? Hur lever man ett liv trots autism?

Känner likadant, att man inte får någon hjälp att skapa ett liv där arbete mm ingår. Jag är ofta frustrerad och arg över det! De har förtidspensionerat mig och sen skiter de i allt.. Jag har blivit hänvisad till dagliga verksamheter. Men jag vill ha ett riktigt liv liksom! De som är på dessa dagliga verksamheter är mycket mer ”handikappade” än vad jag är. Ingen som träffar mig tror att jag har en diagnos. Folk blir förvånade när jag berättar det. Jag önskar att det fanns mycket mer hjälp för oss som vill leva normalt trots diagnoser! Vad är det för mening med att få en diagnos när man ändå inte får någon hjälp att skapa sig det liv man vill ha?!

Jag fick diagnosen förra hösten och har hoppat fram och tillbaka på arbetsmarknaden mycket, har 3 st utbildningar men tycker inte att det är kul att ha ett jobb, fast pengar måste man ju ha.

Just nu är jag provanställd som stenarbetare och har bråkat många gånger med chefen då han tycker att jag är slö och rör mig långsamt även fast jag stupar i soffan efter varje dag, han hotar med att säga upp mig om jag inte ökar tempot vilket jag inte kan då jag redan kör på max.

Det hade vart bra om det fanns toleranta och ödmjuka arbetsgivare och det finns säkert, gäller bara att söka vidare.