Hem > Forum > Hopplöshet > Vet inte vad…….

Vet inte vad…….

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • vet inte vad jag ska göra. Jag står och väntar på att min tid ska ta slut. Det finns ingenting i detta livet som är värt att leva för. Vad jag än gör jag hamnar ändå bara på samma jävla plats, i samma jävla situation. Det här är slutet. Det måste vara slutet. Det kan inte finnas något mer efter det här. Mitt liv kommer förmodligen ta slut inatt och det finns inget att göra åt saken.

    Jag önskar att jag kunde se något annat än svart just nu. Alla fortsätter bara tjata om att det finns ett ljus, (men mitt har brunnit ut.) Det finns hopp, (men jag har redan hoppat.) Jag står på botten just nu och det finns ingen  väg härifrån. Jag kommer aldrig ta mig härifrån levande. Jag försvinner nu, men någonstans inom mig så tror jag att det kanske finns en annan väg, men jag kan inte hitta någon väg, jag kan inte se något som helst spår av en väg eller en stig just nu. Så förlåt men allt är över. Det är nu som allt tar slut för mig………..

    Känner likadant… 🙁

    Det sjuka är att jag hoppas att du lyckas ändra dig. Jag är övertygad om att du behövs och människor tycker/kan tycka om dig.

    Men på nåt vis gäller inte samma för mig. Knäppt.

    Vad är det för situation du är i?

    Trådstartaren

    Känner likadant… 🙁 Det sjuka är att jag hoppas att du lyckas ändra dig. Jag är övertygad om att du behövs och människor tycker/kan tycka om dig. Men på nåt vis gäller inte samma för mig. Knäppt. Vad är det för situation du är i?

    Varför skulle det inte vara samma för dig?!

    Jag har ett liv. Jag har en familj 80 mil bort. Jag lever varje dag som att det vore den sista.

    Allting är bara för mycket, snart är det dags att börja leva igen och jag längtar inte dit. Jag känner mig ensam. Jag har bokstavligen ingen som jag kan prata med, jag har EN vän men den vännen går inte att prata med om jobbiga saker. Igår brann min micro, och halva lägenheten blev kraschad efter chocken som jag hamnade i. Varje dag är min sista, jag orkar inte andas mer nu..

    Allting som händer mig påminner om trauman som jag tidigare vart med om..

    Mitt liv är ett helvete, jag klarar inte av min vardag.. Jag klarar inte av att äta, sova, laga mat, städa, göra någonting….. Jag är på botten…

     

    Det kanske finns en väg, men jag kan inte hitta den nu och jag är påväg att lämna detta bakom mig……

    Känner likadant… 🙁 Det sjuka är att jag hoppas att du lyckas ändra dig. Jag är övertygad om att du behövs och människor tycker/kan tycka om dig. Men på nåt vis gäller inte samma för mig. Knäppt. Vad är det för situation du är i?

    Även om folk tycker om en (och man t.o.m. tycker om sig själv) så kan man ju må som trådstartaren beskriver! Jag har många som bryr sig och tycker om mig, men jag mår ungefär som trådstartaren! Det handlar inte om andra!

    Trådstartaren

    Även om folk tycker om en (och man t.o.m. tycker om sig själv) så kan man ju må som trådstartaren beskriver! Jag har många som bryr sig och tycker om mig, men jag mår ungefär som trådstartaren! Det handlar inte om andra!

     

    Känner du dig också mindre ensam..
    När du inser att det finns fler som känner som du!

    Varför skulle det inte vara samma för dig?! Jag har ett liv. Jag har en familj 80 mil bort. Jag lever varje dag som att det vore den sista. Allting är bara för mycket, snart är det dags att börja leva igen och jag längtar inte dit. Jag känner mig ensam. Jag har bokstavligen ingen som jag kan prata med, jag har EN vän men den vännen går inte att prata med om jobbiga saker. Igår brann min micro, och halva lägenheten blev kraschad efter chocken som jag hamnade i. Varje dag är min sista, jag orkar inte andas mer nu.. Allting som händer mig påminner om trauman som jag tidigare vart med om.. Mitt liv är ett helvete, jag klarar inte av min vardag.. Jag klarar inte av att äta, sova, laga mat, städa, göra någonting….. Jag är på botten… Det kanske finns en väg, men jag kan inte hitta den nu och jag är påväg att lämna detta bakom mig……

    Lyckas inte se mig själv i det ljuset som jag ser andra. Har alltid känt mig utanför och som att goda saker inte riktigt får spilla över på mig.

    Det låter fruktansvärt jobbigt för dig. Den ensamheten kan inte vara lätt. Och kan man inte prata om djupa och viktiga saker med sin vän så gör det ju inte mycket skillnad, på riktigt. Lider verkligen med dig och önskar att du inte behövde känna såhär.

    Det låter som att du tampas med mycket ensamhet/isolering och att livet har hakat ur på många sätt vad gäller rutiner och annat som behöver snurra på. Önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt, eller att någon annan närstående kunde det. Det låter helt klart övermäktigt att börja reda i själv, särskilt när man redan mår så pass dåligt.

    Finns det någon du kan sträcka ut en hand till? Vet din familj om din situation/ditt mående? Du ska inte behöva vara själv i det här.

    Trådstartaren

    Lyckas inte se mig själv i det ljuset som jag ser andra. Har alltid känt mig utanför och som att goda saker inte riktigt får spilla över på mig. Det låter fruktansvärt jobbigt för dig. Den ensamheten kan inte vara lätt. Och kan man inte prata om djupa och viktiga saker med sin vän så gör det ju inte mycket skillnad, på riktigt. Lider verkligen med dig och önskar att du inte behövde känna såhär. Det låter som att du tampas med mycket ensamhet/isolering och att livet har hakat ur på många sätt vad gäller rutiner och annat som behöver snurra på. Önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt, eller att någon annan närstående kunde det. Det låter helt klart övermäktigt att börja reda i själv, särskilt när man redan mår så pass dåligt. Finns det någon du kan sträcka ut en hand till? Vet din familj om din situation/ditt mående? Du ska inte behöva vara själv i det här.

     

    Det hjälper att veta att det finns människor, även om dom inte vet mitt riktiga namn och känner inte mig. Men det ändrar tyvärr inte på vad jag känner att jag behöver göra… Jag har ingen som kan ge mig stöd nu. Med min familj och släkt 80 mil bort, jag känner endast en person här i närområde och det dödar mig…..

     

    Även om folk tycker om en (och man t.o.m. tycker om sig själv) så kan man ju må som trådstartaren beskriver! Jag har många som bryr sig och tycker om mig, men jag mår ungefär som trådstartaren! Det handlar inte om andra!

    Det är klart, men det är åtminstone en start. En källa till stöttning och kanske även meningsfullhet för personen själv. Menar inte att man ska finnas kvar för att andra ska tycka att det är värt.

    Det hjälper att veta att det finns människor, även om dom inte vet mitt riktiga namn och känner inte mig. Men det ändrar tyvärr inte på vad jag känner att jag behöver göra… Jag har ingen som kan ge mig stöd nu. Med min familj och släkt 80 mil bort, jag känner endast en person här i närområde och det dödar mig…..

    Kan verkligen förstå att du känner så! Isolering och egna problem… Det äter upp en inifrån. Vi människor är inte tänkta att klara allting själv. Det är fullt naturligt att känna ett behov av andra att prata med eller få hjälp av för att klara vardagen ibland.

    Du verkar ha haft det så tufft en längre tid! Vill inte säga till dig att hålla ut och försöka klara lite till. Jag vill att din situation ska kunna ändras. Såhär ska du inte behöva ha det! Du är värd så mycket mer än så, du är värd att få leva ditt liv för din egen skull. För att du har klarat dig såhär långt. För att det finns saker kvar i livet som kan vara härliga för dig att uppleva, när allt det tunga har skingrat sig.

    Om du behöver någon NU:

    • Ring till Mind 90 101 eller 112 och be att få prata med präst
    • Chatta med Mind eller sök på chatt jourhavande präst (brukar vara lättare att komma fram till)
    • Ring 112 och berätta om dina tankar, att du behöver stöd. Kanske finns ett mobilt psykiatriteam på din ort som kan göra besök hos dig? Annars psykakuten?

    Jag fattar verkligen att detta inte löses över en natt. Men det kan lösas över tid, med rätt hjälp.

    Finns det något kvar du önskar? Drömmer om? Vad kunde du glädjas åt i livet innan allt blev såhär tungt?

    Trådstartaren

    Kan verkligen förstå att du känner så! Isolering och egna problem… Det äter upp en inifrån. Vi människor är inte tänkta att klara allting själv. Det är fullt naturligt att känna ett behov av andra att prata med eller få hjälp av för att klara vardagen ibland. Du verkar ha haft det så tufft en längre tid! Vill inte säga till dig att hålla ut och försöka klara lite till. Jag vill att din situation ska kunna ändras. Såhär ska du inte behöva ha det! Du är värd så mycket mer än så, du är värd att få leva ditt liv för din egen skull. För att du har klarat dig såhär långt. För att det finns saker kvar i livet som kan vara härliga för dig att uppleva, när allt det tunga har skingrat sig. Om du behöver någon NU:

    • Ring till Mind 90 101 eller 112 och be att få prata med präst
    • Chatta med Mind eller sök på chatt jourhavande präst (brukar vara lättare att komma fram till)
    • Ring 112 och berätta om dina tankar, att du behöver stöd. Kanske finns ett mobilt psykiatriteam på din ort som kan göra besök hos dig? Annars psykakuten?

    Jag fattar verkligen att detta inte löses över en natt. Men det kan lösas över tid, med rätt hjälp. Finns det något kvar du önskar? Drömmer om? Vad kunde du glädjas åt i livet innan allt blev såhär tungt?

     

    Jag drömmer om och jag önskar att få dö i frid, det är allt jag vill just nu. Alla mina drömmar är krossade och jag har aldrig ens haft några drömmar och jag önskar bara dagligen att jag kunde få bli fri från smärtan och jag är påväg att bli fri nu……

    Jag drömmer om och jag önskar att få dö i frid, det är allt jag vill just nu. Alla mina drömmar är krossade och jag har aldrig ens haft några drömmar och jag önskar bara dagligen att jag kunde få bli fri från smärtan och jag är påväg att bli fri nu……

    Allt jag kan säga är snälla, snälla du ta hjälp. Just ikväll, nu. Ring någon. Chatta. Du ska inte vara själv i det här och du ska inte tro på dina tankar just nu.

    Kanske har du nått bottnarnas botten. Kanske har du slagit i totalt, eftersom du är såhär nära. Det kanske är nu det vänder.

    Jag vill inte att du ska lida. Jag önskar att jag var med dig nu och kunde bära hälften av dina bördor. Men snälla, låt någon veta som kan prata med dig mer direkt. Du är för värdefull för att dö. Det är förjävligt att livet/samhället har drabbat dig på det här viset. Usch vad jag blir arg.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.