Skapade svar

Visar 12 inlägg - 157 till 168 (av 404 totalt)
0
  • som svar på: Dyrt att vara hemma!
    Trådstartaren

    PS. Är förtidspensionerad om nån undrar.

    som svar på: Slutet.

    Hej! Jag lider av en svår depression. Har nu varit så här i snart ett år, och har varit sjukskriven sedan dess. Jag har upplevt att det blir allt värre ju mer tiden går. Vården försöker hjälpa mig. Jag är inne på min fjärde medicin – Brintellix är vad som gäller för mig just nu. När ångesten blir allt mer påtaglig tar jag Oxascand. Jag träffar även en psykolog en gång i veckan. Jag känner att inget hjälper. I början kände jag att medicinen hjälpte, men ju mer jag har gått på Brintellixen (ökad dosen numera), så känner jag att hur mina självmordstankar och ångesten är allt jobbigare. Sorgen inom mig växer. Skalet som jag så gärna vill fylla upp med energi är snart tömd. Jag vill inte leva längre – men det som håller mig vid liv idag är enbart min dotter som jag har varannan vecka. Allt jag tar mig an går emot mig. Inget går min väg. Jag har ingen lust med något. Det som en gång var mina hobbys är något jag idag avskyr. Orkar inte helt enkelt med något alls. Känner att inget funkar. När man tror att man har nått en ny botten, visar det sig i efterhand att det var en topp… Jag fantiserar dagligen om hur jag vill ta mitt liv. Jag vill så gärna göra det, men ändå inte. Jag har ingen att prata med, min familj förstår inte, mina vänner har fått nog av mig. Det gör ont. Så ont.

    Hände det något som gjorde att du började må såhär för ett år sedan?

    Trådstartaren

    Som Aspergare är jag också sån. Jag behöver struktur men jag blir deprimerad av struktur. (Och naturligtvis blir jag stressad och nedstämd av för mycket kaos och ostruktur). Har jag haft energi till att tvätta mina strumpor och städat lite hemma så räcker det för den dagen. Det gäller att hitta en bekväm balans i sin vardag och vara nöjd med lite. Vissa dagar orkar jag göra hur mycket grejer som helst och vissa dagar orkar jag knappt ta mig upp ur sängen. Så var snäll mot dig själv. Att ha en diagnos är inget man väljer att ha.

    Jag pallar inte att gå hemma längre!!

    Trådstartaren

    Men jag pallar inte att gå hemma mer!!

    Trådstartaren

    Pallar inte med att gå hemma mer!!

    Trådstartaren

    Försök/jobba på att se dina bra sidor, plocka fram dem och skriv ett riktigt bra CV. Tro på dig själv och sök ett jobb. I Sverige idag är det ett jobb att söka ett jobb. Jag tror på dig!

    Jag söker hela tiden!

    Trådstartaren

    Som Aspergare är jag också sån. Jag behöver struktur men jag blir deprimerad av struktur. (Och naturligtvis blir jag stressad och nedstämd av för mycket kaos och ostruktur). Har jag haft energi till att tvätta mina strumpor och städat lite hemma så räcker det för den dagen. Det gäller att hitta en bekväm balans i sin vardag och vara nöjd med lite. Vissa dagar orkar jag göra hur mycket grejer som helst och vissa dagar orkar jag knappt ta mig upp ur sängen. Så var snäll mot dig själv. Att ha en diagnos är inget man väljer att ha.

    Men jag mår dåligt av att inte ha något att gå till, och ingen att träffa!

    Trådstartaren

    Har också mått dåligt väldigt länge. Har varit isolerad hemma alldeles för länge och behöver träffa folk. Bra ide att starta en grupp för samtal om hur man mår etc.

    Var i Sverige bor du ungefär? Jag är också isolerad och har varit det sedan jag flyttade många mil bort för att börja om. Isolerad inte bara pga Corona utan av andra skäl också.

    Har inget att gå till på dagarna och inget umgänge här på nya orten. Jag förstod ju att det skulle bli tufft och ensamt ett tag i början, men jag fick en kris i och med flytten+ annat som kom ikapp mig som jag inte hade möjlighet att bearbeta på det gamla stället. Min depression har blivit värre även om jag trivs där jag bor och inte ångrar mig. Jag trodde det skulle bli lättare här! Jag har hamnat i en ond cirkel med isolering och självmedicinering av alkohol. Jag har hund så jag kommer ut på promenader och träffar då folk som jag pratar med, men det är allt. Förutom det så har jag ingenstans att gå och ingen att träffa. Förutom att jag går och handlar i olika affärer och då småpratar med de i kassan.

    Pga depressionen och social ångest har jag inte klarat av att komma iväg till sociala aktiviteter och därigenom få chansen att lära känna folk. Så allt blir bara en ond cirkel.

    Överallt, och då menar jag överallt, läser jag att de som mår dåligt av olika skäl ska gå och prata med en professionell. Som att allting blir bra och löser sig av att man går och pratar lite med någon några gånger!!  Det kan ta åratal av terapi innan den får effekt, är ju konstaterat! Jag har börjat hos en psykolog, och det känns bra med henne men hon har bara möjlighet att träffa mig en gång i månaden. På många orter är det en gång i veckan, men jag tycker även det är för sällan! Vad menar de som ger det rådet att folk ska göra under tiden??? Råd om vad man själv kan göra rent praktiskt saknas ofta! Ska man ha det så i veckor, månader, år, menar de, tills man eventuellt hittar en lösning med sin terapeut?!

    Trådstartaren

    Hej Purple Qequmi! Känner inte att jag har något bra svar på hur man får regelbundna vanor eller hur det är att ha boendestöd. Men däremot när jag mått som du gör (alltså att ha varit totalt utmattad och deprimerad) så har min hjälp varit att halsa i mig blutsaft (för att fylla på järndepåerna), tar även magnesium (för utmattningen). Sedan försöker jag anordna olika tjänster som t ex att få hem mat istället för att gå till affären och handla. Ibland händer det även att jag tvättar i handfatet/badkaret pga. orkar inte boka tvättid. Såhär håller jag på, drar ner på det som behöver göras och försöker minimera energiförbrukningen. Kan du göra något liknande tror du? Kanske du redan gör? I den bästa av världar borde man även ha en kompis eller kompisar som rycker in och hjälper en. Tycker det finns något sjukt i att anordna en yttre extern (alltså institution typ), tänker på boendestöd, och som ska hjälpa en. Det kryllar ju av folk (som är friska) som borde kunna ha åtminstone en hand till övers för att hjälpa en annan. Tänker att när man mår så dåligt och inte orkar äta nästan så är det verkligen överkurs att då börja motionera eller meditera. Jag förstår också att tanken är att vända cirkeln men ibland är man ju så pass trött och nedstämd att man på riktigt inte orkar. Har du någon kompis som du skulle kunna be om hjälp? Skulle det kännas okej att göra det eller har du svårt för att be om hjälp – om du vill säga? <3

    Med all respekt, jag tycker du är helt fel ute som anser att det är vänners “skyldighet” att komma och hjälpa mig! Jag har behov av att strukturera upp min tillvaro och få rutiner att fungera. Det är ganska omfattande och knappast något som man kan förvänta sig av en vän! Vilken vän skulle ha tid, möjlighet och framförallt lust att ställa upp på det tror du?! Det blir ju som ett oavlönat arbete för vännen! Hur kan du anse att man kan förvänta sig det av vänner?

    Sen är det ju det att vänner är vanliga lekmän och saknar utbildning i det jag behöver hjälp med. De har inte kunskaperna som tex boendestödjare har!

    som svar på: Dagens samhälle

    Kanske den här tråden handlar ganska mycket om behov? Att t ex vara ”känd” och då få det behovet tillfredsställd att bli beundrad och därmed fylla tomrummet från barndom, eller känslan av att genom det få kärlek och bekräftelse – som på riktigt gör gott för en på djupet? Depression är väl väldigt mycket så att det handlar om att man mår fruktansvärt dåligt och att ens behov inte på långa vägar är tillfredsställda, och därför lider man? Tror också du Purple Qequmi skulle må fantastiskt bra av att få vara populär och få beundrade blickar. Köper det du säger. Och jag tror du Azure Qyjesy skulle behöva lite tjyssta nära kompisar som kan fylla upp den här känslan av att vara någon? Och även att de stimulerar dig både intellektuellt men även på ett känslomässigt plan? Att du inte ska behöva ”tigga” för att få deras uppmärksamhet? Om jag tolkar det ungefär rätt mellan raderna att du råkar ut för det? <3

    Ja jag skulle må bättre av det åtminstone.. Men vet inte hur det ska gå till.. Har varken sysselsättning eller något socialt sammanhang. Och det är fan inte så lätt att skaffa sig som folk verkar tro! “Gå med i nån förening, jobba ideellt..” osv får man alltid som förslag. Men om man har kollat runt och inte hittat något sånt då? Det är inte så jävla lätt att bara gå med i nånting! Folk verkar tro att man får allt serverat bara man önskar sig det!

    Trådstartaren

    Men, jag känner så väl igen mig i det du skriver, är 38år och har mått såhär till och från så länge jag kan minnas. Trots att jag alltid haft nära runt om mig som bryr sig, nu har jag barn, man , bra jobb mm men mår ändå skit. Hur länge ska man orka må såhär? Och som du skriver, varför? Vi får kämpa tillsammans ❤️

    Fint skrivet att vi får kämpa tillsammans ❣️ Det leder mina tankar till att det borde finnas föreningar och träffar för alla som mår dåligt och vill träffa andra som har det likadant. Vad jag vet så finns det inget sånt för folk som “mår dåligt”, oavsett diagnos? Allt är så himla specificerat i samhället! Finns en förening för högkänsliga, finns föreningar för NPF, osv, och så ett miljontals föreningar där man träffas kring ett intresse. Varför finns det inget för folk som känner sig ensamma, eller mår skit och vill träffa andra som mår skit och få förståelse och bekräftelse? Bara för att ett gäng människor har samma diagnos behöver de inte ha ett dugg gemensamt!  Vi kanske ska starta något sådant, med riktiga träffar så fort Corona är över?

    som svar på: Dagens samhälle

    Vad ska annars kunna bota det? Ett nytt tankesätt? Är helt med dig på den, det är samma här. Depression är dubbelt svårt på det viset. Det du behöver göra, är det du inte vill göra. Har man t.ex. artros i ett knä så behöver man röra på sig. Nog kan det göra lite ont, men man behöver inte övervinna ett enormt motstånd varenda gång. Det är just denna paradox som gör det så svårt att bli frisk. Och sen hopplösheten, i att man oftast inte tror på att det kan bli bättre. Vilket också är ett sjukdomssymtom egentligen. Denna har dessvärre bitit sig fast som en sanning i min hjärna.

    Se mitt svar till Red Simyna här ovanför! Frågan är ju bara hur man orkar kämpa för det när man är deprimerad..

Visar 12 inlägg - 157 till 168 (av 404 totalt)
0