Purple Qequmi
Skapade svar
-
Ja så är det! När någon frågar om man vill med på nåt kan det ofta vara ett tecken på att man har en bra relationer också. Att det är roligt att umgås och hitta på grejer ihop. Saknar det också just nu! Det här med att det blivit höst känns ganska motigt. Nu tillhör kanske inte jag kategorin som själv hör av mig till folk utan är snarare den som duckar (eller att ingen hör av sig. Oftast är det ju så.) men fan vad viktigt det är som du säger. Och också känslan av att det ger energi, att man blir påfylld av den träffen. Om du fick drömma, vilka grejer skulle du vilja göra med andra nu? Har du några önskemål? Tänker att om man visualiserar det hela så kanske oddsen är större att man antingen hör av sig till någon, eller åtminstone tar sig dit själv, föreslår det nästa gång man pratar med en kompis.
Ja, det är ju ett tecken på att relationen är bra och att den som frågar bryr sig om en och uppskattar en! Att bjuda med någon eller föreslå en aktivitet är ju också ett sätt att visa att man bryr sig, tycker jag, men många verkar inte förstå detta och underskatta det! För min del är det en av anledningarna till att jag är deprimerad, att jag inte har det sociala liv jag önskar.
Många säger att en nära vän, eller ett par, är bättre än många ytliga vänner. Men jag tänker på att: vad händer då om denna nära vän försvinner av någon anledning!? Då är det bättre med många vänner som fyller olika behov! Och att man inte blir beroende av en enda person! Jag mår bäst av stora gemenskaper med en blandning av människor! Då mår jag bra!
Vad jag skulle vilja göra med andra? Jag vill ha vänner som är öppna för det mesta, att man ena dagen tex kan ta en joggingtur och den andra dagen gå på stan och shoppa, eller gå ut och ta en öl, eller gå på konsert eller så. Vad som helst bara det varierar, att det händer något och att man inte jämt gör samma sak när man träffas. Två av mina närmaste vänner i den förra staden jag bodde i fick barn ungefär samtidigt. Så efter det blev det bara att vi gick promenader med barnvagnen, satt i lekparker och fikade, och någon gång gick på café. Barnen var med varenda gång; inte så kul för mig som har ett barn som bor i familjehem och har gjort sedan han var nyfödd! Det är väl trevligt att umgås med dem och deras barn nån gång ibland, men kändes rätt meningslöst i längden att träffas! Jag har liksom inget intresse av att vara i lekparker med andras barn!
Du då, hur skulle det se ut för dig om du fick önska?
Har under åren haft många personer som har brytt sig och velat lyssna på mig och prata, och det är ju bra. Men jag har behov av att komma ut och göra saker tillsammans med andra också, inte bara sitta och älta problem för det blir man bara ännu mer nerstämd av! Har alltid haft många att prata med, men sällan någon att GÖRA saker med.. Man behöver båda delarna!
Jag förstår =) Det är säkert en smaksak?
Det jag däremot kan önska är att jag haft fler vänner som “dragit ut mig” på roliga saker lite oftare! Har oftast fått bjuda in mig själv och ta alla initiativ för att få följa med på nånting eller för att nåt ska hända. Jag läser OFTA att andra deprimerade och ledsna tjejer/kvinnor skriver i olika diskussionsforum att det är så jobbigt att deras kompisar tjatar på att de vill ha med dem dit och dit och att kompisarna inte fattar att hon inte orkar. Känner mig så ledsen av att läsa det, för jag har nästan aldrig haft någon som har ringt och bjudit med mig, eller velat ha med mig på nåt! Jag ÖNSKAR att jag hade haft det, för då skulle jag mer än gärna hängt med, och jag skulle må så mycket bättre!
Var tvungen att läsa igenom mitt inlägg igen och det ser inte ut som att jag skriver att det är någons skyldighet? Jag tycker generellt att vänner gärna får ställa upp. Har inte mycket erfarenhet av det men som jag skriver att i den bästa av världar önskar jag att det skulle finnas ett sådant växelspel. Så tycker jag. Respekterar om du inte håller med <3 Jag är en sådan vän som ställer upp, som ordnar tid för kompisar. Det kan ses som ett oavlönat arbete men jag tycker det kan vara värt det, hehe. Någon gång har personer ställt upp för mig och det har värmt i hjärtat. Samtidigt tycker jag du pekar på något viktigt och det är just ”vad man kan kräva” av andra i relationer. Fram till ganska nyligen har jag varit besviken på människor men numera har jag börjat värdera om det och känner att man kanske får skita i det. Det är så jobbigt att gå runt och vara besviken på andra. Känner du att man kan förvänta sig något annat av kompisar? Vad skulle det kunna vara isf?
Jag håller med dig om det där “i den bästa av världar”! 🙂 Det är bara att jag personligen vill inte ha en sådan relation till mina vänner! Jag skulle känna det som att jag var i “beroendeställning” och det skulle inte kännas bra för mig! Vad jag vill ha/förväntar mig av vänner: att de ska vara som en krydda i tillvaron för att få kontrast till den grå vardagen! Jag vill ha kul med dem, slappna av, göra sånt jag inte gör till vardags, tillsammans med dem. Jag vill känna mig stärkt och att jag får positiv energi av att träffa dem. Och att de upplever likadant med mig.
Underskatta inte vänner. Skaffa fler vänner på olika sätt. Ni kan hjälpa varandra.
Man kan väl inte förvänta sig att vänner ska vara “psykologer”! Jag vill ha vänner till att ha roligt med, inte att prata om problem!
Jag läste tyvärr mina journaler nyligen i tron att det skulle hjälpa inför nästa läkarsamtal, men det gjorde mig istället så deppig.. Jag inser hur missuppfattad jag blir. Man känner sig maktlös! Det stod bl.a., helt lösryckt ur kontext ”förnekar droganvändning”. Hur låter det?? Jag har aldrig i mitt liv gått på droger. Det är inte riktigt så det låter med ordet förnekar, eller? Den mest komiska jag läste var ändå: ”verkar vara osminkad”. Va?? Ska man skratta eller gråta?…
Usch vad läbbigt! *ryser* Sånt kan verkligen förstöra för en om man har otur! Jag kan ångra att jag en gång sökte mig till psykiatrin, och att jag inte insåg att de var helknäppa och slutade gå dit! Men vete fasen hur det hade gått för mig då..jag har NPF- diagnoser och sjukersättning sedan många år, hade aldrig klarat min försörjning annars! Aldrig funkat i arbetslivet. Tycker bara det är sjukt att man inte får mer hjälp för att må bra och kunna fungera i samhället!!
“Verkar vara osminkad”, haha ja hur fan ska man tolka det?! Var det vid det första besöket hos vederbörande som detta skrevs, eller? Eller var de vana att se dig med smink annars? Låter ju som en skitkonstig grej att anteckna! Vissa grejer som står, undrar man ju varför de ens brytt sig om att skriva! Vet av erfarenhet att psykiatrin ofta fixerar sig vid obetydliga detaljer som saknar relevans, både i samtalen och i journalen! Förstår dock inte varför!
Du frågade inte vad sjutton personen som skrev så ville ha sagt med det?? Förstår om du vart så paff att du inte frågade! Vissa “uttalanden” gör en bara helt mållös!
Hej! Jag har liknande erfarenheter av återkommande depressioner och ensamhet. Fick diagnosen (högfungerande autism, eller Aspergers som den kallades då) samt ADD/ADHD när jag var 22, är nu 41. Har fått mycket hjälp med olika insatser via LSS men i stort sett ingen hjälp med depressionen.
Jag vill gärna ha kontakt och se om du och jag kan bli vänner! 🙂 Jag är inte som de flesta 41-åringar utan som en yngre. Och jag saknar framförallt vänner som är yngre än jag eller jämngamla; lite less på att mest umgås med folk som är äldre än jag!
💜
Jag är sjukpensionär sedan många år. Jag har sysselsättning via socialpsykiatrin. Innan jag hade den, då var jag väldigt ensam, sov för att fördriva tiden, handlade mer. Jag är fortfarande väldigt ensam, men när jag är på sysselsättningen så tänker jag inte på det. Du kan inte få sysselsättning i din kommun?
Jag är nyinflyttad i min kommun, men har nyss fått boendestöd och vi ska kontakta AF för att se vilka möjligheter som finns.
Jag har haft sysselsättning via LSS i min förra kommun, är det samma sak som sysselsättning via socialpsykiatrin?
Bra och tänkvärt! 💙❤️💚
Jag tänker ofta på att det hade varit så mycket enklare att leva som de gjorde förr innan elektriciteten. Det var inte alls särskilt länge sedan vi fick elektricitet, nån gång på 1800 talet. Under hela mänsklighetens historia fram till idag så har vardagen bara bestått i att få mat på bordet. Det har inte funnits speciellt mycket tid att tänka på annat än att överleva, då fanns ingen ica, coop eller willys utan det var upp till dig att antingen jaga eller jobba på jordbruket. Dom som hade tid att tänka på andra existensiella frågor var de som hade pengar. Personligen så flyr jag samhället ibland för att sova ute i naturen eller i bilen och det är då man börjar uppskatta det man faktiskt har: rent dricksvatten ur kran, kylskåp och frys, en säng, tak över huvudet med värme, mat som man kan tillaga på spis ska inte underskattas, laga mat på sprit/gaskök är inte det lättaste. Så mitt tips, gå ut och sov en natt i naturen utan tält med risk för hypotermi, myror och andra insekter som kryper över kroppen som därtill ger dig sömnbrist, utan underhållning i form av tv och telefon, ta med en bok, ta med den mat du orkar bära, det underlättar om du har kök men du kan pröva öppen eld, var beredd på att elden inte tar sig. Gör man detta många gånger så kanske man uppskattar de små sakerna i samhället som faktiskt gör skillnad. 🙂
Bra tips ❣️🙏😃
Hej! Försök få ett utifrån perspektiv. Sjukvården har ju ett synsätt. Svårt att förstå att det inte är så enkelt. Jag kan inte rekommendera dig att läsa din journal. Till syvende och sist är det Du som bestämmer. Du har ingen skyldighet eller plikt att gå med vadsomhelst. Tänk fritt!
Tack, håller med om allt du skriver. Ja, sjukvården har sitt j-la konstiga synsätt som sällan delas av familj och vänner till oss patienter! Det är vården som är sinnessjuk!
Satt faktiskt och funderade på hur ”vi” kan göra dig känd, Purple Qequmi =) Sa inte du någon gång i en annan tråd att du är fotomodellsnygg? Du ska inte testa att köra den banan? Kanske redan gjort? Boka in dig på en studio och få fantastiska bilder till en portfolio?
Oj, haha, har jag skrivit så?! Jo jag har faktiskt testat att modella lite. Dock är jag för kort för att bli modell hos en vanlig agentur, så det har blivit frilans, med olika fotografer. Allt ifrån porträttbilder till naket. ☺️ Fast för tillfället känner jag mig ful och sliten, men visst finns suget efter att modella igen!