Dagens samhälle
-
Lät som världens bästa mål. Det förstår vi ju båda två inte kan komma från en dag till en annan. Men det där med lindringar för stunden som ni skrev om förut, om du gör sånt gång på gång så har ju totalmåendet ändå förbättrats? Och kanske kan det gå att komma närmare goda vänskaper genom att vara med i någon förening eller liknande? Tänker att även om det är 1 000 steg till att må bra, så går det ändå att närma sig.
Ok.. Jag har ändå svårt att se att yttre saker ska kunna bota själsligt lidande… Och när man är deprimerad som jag så ORKAR man inte göra något kontinuerligt!
Hahaha, vet, stora funderingar. Men tänk att livet levs genom det lilla. När jag var tonåring så var hela grejen att bli någon viktig, flytta till New York eller Kalifornien eller liknande. Jag vet att många kompisar hade liknande idéer. Jag har strävat efter sånt hela mitt liv. För att börja inse att det goda fanns vid mina fötter, överallt, hela tiden. Det känns som ett sånt misslyckande, att ge upp den där jakten. Att inse att det inte var så mycket för. Men också guld, på ett sätt? Det innebär ju att jag inte behöver sträva längre än dit jag redan står, för lyckan går att skapa här och nu, med enbart en enda människa. Paradoxal insikt. Känner igen mig i det. Jag tror ofta att folk inte bryr sig eller tycker illa om mig, haha. Hittar på historier i mitt huvud och sedan blir jag arg på dessa människor. De har lärt sig allt mer nu, att jag har ett behov av att de helt enkelt behöver höra av sig lite mer (ge bekräftelse). Tror också att vi är allmänt dåliga på att bekräfta varandra på t.ex. jobbet. Varför det, tro? Jag har dock fortfarande kvar känslan av att jag behöver ”bli någon”. Har väl att göra med att jag känt mig oälskad och bortvald som barn osv. Att ett erkännande skulle bli någon slags revansch. Kanske inte helt hälsosamt. Intressant! För mig stämmer det tyvärr inte, då jag har det väldigt bra på jobbet och kommer hem och upplever kontrasten. Lider av stor ensamhet och en mycket trasig familjehistorik. Önskar att det kunde spilla över, men jag känner ofta att jag ”faller” utanför jobbet, då jag saknar nära relationer i mitt privatliv. Känns som att jag mest finns där för alla andra (i mitt jobb), men ingen finns där för mig för att fylla på reserverna.
Men även om det finns många som bryr sig om en, så mår jag ändå som jag gör!
Avregistrerad användare TrådstartarenOk.. Jag har ändå svårt att se att yttre saker ska kunna bota själsligt lidande… Och när man är deprimerad som jag så ORKAR man inte göra något kontinuerligt!
Vad ska annars kunna bota det? Ett nytt tankesätt?
Är helt med dig på den, det är samma här. Depression är dubbelt svårt på det viset. Det du behöver göra, är det du inte vill göra. Har man t.ex. artros i ett knä så behöver man röra på sig. Nog kan det göra lite ont, men man behöver inte övervinna ett enormt motstånd varenda gång.
Det är just denna paradox som gör det så svårt att bli frisk. Och sen hopplösheten, i att man oftast inte tror på att det kan bli bättre. Vilket också är ett sjukdomssymtom egentligen. Denna har dessvärre bitit sig fast som en sanning i min hjärna.
Avregistrerad användarePurple Qequmi, det är en bra fråga! Jag tror att man kan be folk man känner att påminna en om vad man har för t ex styrkor eller personlighetsdrag? Visst har du några du känner som skulle kunna göra det? Det kanske är viktigt att få bekräftelse av “rätt källor” så man känner att det är pålitligt?
Jag får såna samtal ibland där personer jag känner väl vill bli påminda av mig om sitt ursprung eller “vem de är”. Tror det handlar om ett behov av att få tydligare konturer. Kanske bekräftelse hör ihop med sin självbild och den behöver man bli medveten om lite extra mycket, då och då? Ofta tror jag det är som starkast att vilja ha bekräftelse när man inte känner sig hemma riktigt någonstans och saknar sammanhang?
Purple Qequmi, det är en bra fråga! Jag tror att man kan be folk man känner att påminna en om vad man har för t ex styrkor eller personlighetsdrag? Visst har du några du känner som skulle kunna göra det? Det kanske är viktigt att få bekräftelse av ”rätt källor” så man känner att det är pålitligt? Jag får såna samtal ibland där personer jag känner väl vill bli påminda av mig om sitt ursprung eller ”vem de är”. Tror det handlar om ett behov av att få tydligare konturer. Kanske bekräftelse hör ihop med sin självbild och den behöver man bli medveten om lite extra mycket, då och då? Ofta tror jag det är som starkast att vilja ha bekräftelse när man inte känner sig hemma riktigt någonstans och saknar sammanhang?
Ja jag tror att jag behöver beröm, framgång och beundran för att må bra helt enkelt! Även om det kan låta ytligt och folk protesterar direkt när de hör det; “Nej nej nej, nu fokuserar du på fel saker, det där är inte viktigt, jag har varit framgångsrik och jag kände mig ändå inte hel…” osv. Men vi är alla olika och behöver olika saker för att må bra! Vad är det som säger att JAG inte skulle bli lycklig av att vara framgångsrik och populär?
Vad ska annars kunna bota det? Ett nytt tankesätt? Är helt med dig på den, det är samma här. Depression är dubbelt svårt på det viset. Det du behöver göra, är det du inte vill göra. Har man t.ex. artros i ett knä så behöver man röra på sig. Nog kan det göra lite ont, men man behöver inte övervinna ett enormt motstånd varenda gång. Det är just denna paradox som gör det så svårt att bli frisk. Och sen hopplösheten, i att man oftast inte tror på att det kan bli bättre. Vilket också är ett sjukdomssymtom egentligen. Denna har dessvärre bitit sig fast som en sanning i min hjärna.
Se mitt svar till Red Simyna här ovanför! Frågan är ju bara hur man orkar kämpa för det när man är deprimerad..
Avregistrerad användare TrådstartarenJa jag tror att jag behöver beröm, framgång och beundran för att må bra helt enkelt! Även om det kan låta ytligt och folk protesterar direkt när de hör det; ”Nej nej nej, nu fokuserar du på fel saker, det där är inte viktigt, jag har varit framgångsrik och jag kände mig ändå inte hel…” osv. Men vi är alla olika och behöver olika saker för att må bra! Vad är det som säger att JAG inte skulle bli lycklig av att vara framgångsrik och populär?
Visst är vi alla olika, och bara du känner dig själv bäst. Tycker det är nåt frigörande i att du vet att en del andra säger på det viset, men ändå håller fast vid att det är såhär för dig. Skönt. Varför ska man värdera som bra eller dåligt? Vad känns rimligt, vad kan du orka göra ungefär dagligen för att ta dig närmare dit?
Även om det kanske känns förjävligt och låter som en provocerande fråga, så tror jag att det är enda vägen. Så som jag ser det. Jag är drabbad av mitt livs tredje djupa depression just nu. Hur jag än vänder och vrider på det, så landar jag i att jag behöver stöd från olika människor (har ingen familj så det blir psykolog och präst) samt att jag aktivt behöver göra saker själv för att påverka min situation, även om det suger och känns meningslöst. Det verkar vara enda vägen fram. Känner du till något annat eller tänker annorlunda så låt mig gärna veta.
Avregistrerad användareKanske den här tråden handlar ganska mycket om behov? Att t ex vara “känd” och då få det behovet tillfredsställd att bli beundrad och därmed fylla tomrummet från barndom, eller känslan av att genom det få kärlek och bekräftelse – som på riktigt gör gott för en på djupet? Depression är väl väldigt mycket så att det handlar om att man mår fruktansvärt dåligt och att ens behov inte på långa vägar är tillfredsställda, och därför lider man?
Tror också du Purple Qequmi skulle må fantastiskt bra av att få vara populär och få beundrade blickar. Köper det du säger. Och jag tror du Azure Qyjesy skulle behöva lite tjyssta nära kompisar som kan fylla upp den här känslan av att vara någon? Och även att de stimulerar dig både intellektuellt men även på ett känslomässigt plan? Att du inte ska behöva “tigga” för att få deras uppmärksamhet? Om jag tolkar det ungefär rätt mellan raderna att du råkar ut för det? <3
Avregistrerad användare TrådstartarenKanske den här tråden handlar ganska mycket om behov? Att t ex vara ”känd” och då få det behovet tillfredsställd att bli beundrad och därmed fylla tomrummet från barndom, eller känslan av att genom det få kärlek och bekräftelse – som på riktigt gör gott för en på djupet? Depression är väl väldigt mycket så att det handlar om att man mår fruktansvärt dåligt och att ens behov inte på långa vägar är tillfredsställda, och därför lider man? Tror också du Purple Qequmi skulle må fantastiskt bra av att få vara populär och få beundrade blickar. Köper det du säger. Och jag tror du Azure Qyjesy skulle behöva lite tjyssta nära kompisar som kan fylla upp den här känslan av att vara någon? Och även att de stimulerar dig både intellektuellt men även på ett känslomässigt plan? Att du inte ska behöva ”tigga” för att få deras uppmärksamhet? Om jag tolkar det ungefär rätt mellan raderna att du råkar ut för det? <3
Skarpt noterat! Det tror jag med egentligen. Mina behov har shiftat. Jag har börjat hata att vara populär och någon folk “ser upp till”. Det har skapat en sådan distans mellan mig och människor. Jag har haft 100-tals kontakter, men ingen nära. Och ju mer populär jag såg ut, desto svårare hade folk att närma sig. Det här låter ju fruktansvärt narcissistiskt, men två kompisar har faktiskt sagt att en trodde jag var för cool för att vilja umgås med henne. Och en vågade inte närma sig för att jag var “snygg”, och snygga människor brukade vara otrevliga och opålitliga enligt den andres erfarenhet.
Allt jag har saknat är närhet, och gemenskap. Det har nu “kostat mig” mina sociala medier (jag vet, verkligen inte världens grej) och status på en del andra sätt. T.ex. har jag sagt upp bekantskapen med vissa tidigare “vänner”. Jag försöker aktivt att inte sätta mig i såna situationer eller presentera mig på ett sånt sätt att folk ska börja säga “wow” osv. Jag har fått en rejäl törn på mitt ego. Men också en större möjlighet att skapa något äkta, tror jag.
Jag kan dock önska att jag kunde ha gjort både och. Låtit allt vara (för nu har det blivit dramatiska förändringar i mitt liv, som triggar känslan av att inte “vara någon” mycket starkare än förut), och samtidigt börja bygga på nära relationer. Det var inte populariteten i sig som var det dåliga. Det var bristen på kärlek, stöttning och närhet.
Jag har gått över 10 år utan det. Mitt liv blev riktigt trasigt i tonåren. Detta är roten till alla depressioner hos mig. Ensamhet, tuffa erfarenheter som inte bearbetats, tillitsproblem, svårt att uttrycka känslor och behov, brist på sammanhang, brist på vuxna… Och framför allt inga nära relationer. Jag stötte bort alla människor, men blev populär på ytan. Det fick åtminstone min själ att både svälta och vissna.
Intellektuellt och emotionellt. Helt rätt. Och så glädje. Jag skulle behöva glädje. Lättsamhet.
Mitt största problem nu också är hur jag ska förhålla mig till allt det här. Livet har ändrats radikalt. Jag har ändrat det radikalt. Vet inte om jag gillar det. Tror jag behöver det. Men önskar att jag inte hade behövt slänga bort allt det andra. Också en knäpp insikt att jag har letat över hela världen, i många städer. Efter något som går att skapa precis här, var som helst. Det mellanmänskliga.
Hur tänker du, Red Simyna? Hur förhåller du dig till såna här frågor/tankar i ditt liv, om du vill berätta?
Avregistrerad användareDet är spännande att läsa det du skriver, Azure Qyjesy <3 Tack för att du vill dela med dig av ditt inre!
Tänker att det inte låter konstigt att du hamnade i det här eftersom du kanske varit van vid att hålla en viss distans till människor under uppväxten – och därför som ett “försvar” gjorde likadant senare? Även att bristen på vuxna och nära kompisar också ju kan göra att andra relationer då (t ex på sociala medier eller kollegor) kanske plötsligt blir värdefullare och skörare än vad man egentligen är bekväm med? Det kanske säger något om vårat mänskliga behov av uppskattning och av att “bli sedda”?
Vad härlig det lät med att hitta glädje och lätthet! Är det att personer ska vara lite lättsamma som lockar just nu?
Kan absolut relatera och förstå den där känslan av att bli nästan äcklad/känna avsky när andra människor sätter en på en piedestal. Tror det också kan vara ett friskhetstecken att man vill att det ska vara “jämlikt” innerst inne och inte att den ena skulle vara bättre på något sätt än den andra?
Oj, jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till det. Har ganska svåra problem med att få just relationer att bli på bådas villkor, tror jag. Går ganska ofta in i att “bli hjälten” i folks liv. Alternativt att jag blir väldigt behövande själv. Har otroligt svårt att hitta en balans i det.
I min uppväxt fanns heller inga vuxna så har fått hanka mig fram. Tror insikten när det gäller behov är att vara totalt clueless gällande vad man kan kräva i en relation och även vad som är rimligt att ge. Verkar inte ha en kompass överhuvudtaget gällande det. I min uppväxt fick jag klara mig själv så antar att jag haft/har stora behov (alltså rimliga egentligen men eftersom ingen förälder fanns där kunde de ju betraktas som “stora”). Samtidigt som jag också klarat av att finnas där för andra. Så det har blivit en del dramatiska band mellan mig och andra. På gott och ont hehe.
Kanske den här tråden handlar ganska mycket om behov? Att t ex vara ”känd” och då få det behovet tillfredsställd att bli beundrad och därmed fylla tomrummet från barndom, eller känslan av att genom det få kärlek och bekräftelse – som på riktigt gör gott för en på djupet? Depression är väl väldigt mycket så att det handlar om att man mår fruktansvärt dåligt och att ens behov inte på långa vägar är tillfredsställda, och därför lider man? Tror också du Purple Qequmi skulle må fantastiskt bra av att få vara populär och få beundrade blickar. Köper det du säger. Och jag tror du Azure Qyjesy skulle behöva lite tjyssta nära kompisar som kan fylla upp den här känslan av att vara någon? Och även att de stimulerar dig både intellektuellt men även på ett känslomässigt plan? Att du inte ska behöva ”tigga” för att få deras uppmärksamhet? Om jag tolkar det ungefär rätt mellan raderna att du råkar ut för det? <3
Ja jag skulle må bättre av det åtminstone.. Men vet inte hur det ska gå till.. Har varken sysselsättning eller något socialt sammanhang. Och det är fan inte så lätt att skaffa sig som folk verkar tro! “Gå med i nån förening, jobba ideellt..” osv får man alltid som förslag. Men om man har kollat runt och inte hittat något sånt då? Det är inte så jävla lätt att bara gå med i nånting! Folk verkar tro att man får allt serverat bara man önskar sig det!
Avregistrerad användareSatt faktiskt och funderade på hur “vi” kan göra dig känd, Purple Qequmi =) Sa inte du någon gång i en annan tråd att du är fotomodellsnygg? Du ska inte testa att köra den banan? Kanske redan gjort? Boka in dig på en studio och få fantastiska bilder till en portfolio?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.