[Olive Pijode]

Hej, Hufehe! Jag hoppas att det är bra med dig eller åtminstone okej. Från dina tidigare inlägg har jag förstått att du sitter i en ganska jobbig situation. Har du pratat med någon om det? Om inte, (med tanke på att du redan känner att allt är kört), vad har du att förlora? Vi på forumet finns här såklart men det finns nog andra personer, som ex. psykiatrin och soc, som kan göra mycket mer. Kanske kan de komma med en lösning som du inte själv ser just nu.

Hoppas verkligen att du vågar ta hjälp och att du kan berätta precis som det är.
Jag tror på dig <3

[Olive Pijode]

Sitter i samma sits. Det är verkligen jättesvårt.

Jag tänker att en del av lösningen kan vara att fortsätta att utsätta sig för sådana situationer samt att vara uppmärksam på vilka tankar/antaganden man gör. T.ex. om någon uppmärksammar mig på något jag gjort fel så kanske mitt grundantagande är “oj, vilken hemsk och dålig person jag är som inte kunde göra ens det där rätt” eller “nu kommer den där personen hata mig för all framtid” (etc). Då kan det hjälpa att utmana de tankarna. Kanske kan jag då påminna mig om att alla gör misstag ibland, kanske till och med tänka tillbaka på när andra människor gjort misstag utan att det var någon större grej. Sedan kan jag skapa en ny berättelse om det som inträffat: “vilken hjälpsam person som dök upp och berättade att det var lunchstängt” (eller vad det nu än kan vara).

Detsamma gäller i de fall någon är uppenbart arg eller otrevlig. Istället för att tänka att det är något fel hos dig kanske du kan tänka “oj, den där personen har nog en jobbig dag” eller något i den stilen.

Det är verkligen inte lätt att lära om när man lärt sig att ta på sig ansvaret för både sina egna och andras känslor – men jag tror att det går.

[Olive Pijode]

Livet är verkligen inte rättvist! Beroende på om du har några andra symptom eller inte så skulle det ev. kunna vara något hormonellt. Mitt tips är att du vänder dig till hälsocentralen så får de utreda vad det beror på. Här finns lite information om övervikt: https://www.1177.se/sjukdomar–besvar/hormoner/obesitas–fetma-och-overvikt/obesitas–fetma-och-overvikt-hos-vuxna/

[Olive Pijode]

Det låter jobbigt. Växte själv upp i en miljö med mycket fokus på mat och vikt (och givetvis en ätstörning pga detta) så vet hur det kan vara.

Tycker att det är bra att du blir arg! Det betyder att du någonstans ändå vet att den kommentaren är helt fel. Mat är ju till för att ätas tänker jag. Jag tror att du får tänka att felet ligger hos dem och inte hos dig. (Även om det såklart är triggande ändå.)

Kram!

[Olive Pijode]

Jag vet flera som har gått på SSRI under väldigt lång tid. Men det bästa vore nog att du tar upp det med din läkare – de vet nog bäst hur det ser ut för just dig 🙂

[Olive Pijode]

Du verkar ha väldigt negativa tankar om dig själv. Är det någon särskild anledning som gör att du inte känner dig värd att få hjälp? Jag tänker tvärtom att alla förtjänar att få den hjälp de behöver och att alla förtjänar att må bra. Jag tror också att saker visst kan bli bättre även om det inte känns så just nu. Vad skulle behöva ändras i ditt liv för att du ska känna hopp, motivation och glädje? (Jag vet att det är en jättesvår fråga.)

[Olive Pijode]

Fint initiativ!

Saker som hjälpt mig är:
* att vara ute i solen
* promenader
* att rita
* komma ihåg och vara noga med det basala (äta, sova, duscha osv.)
* läsa/lyssna på böcker och poddar
* lyssna på peppig musik och dansa omkring
* fyllt hemmet med massa växter
* äta god mat
* tända doftljus
* smörja in huden med någon doftande body lotion/handkräm
* stretcha, gärna till bra musik
* styrketräna, också till bra musik

Medicin har också hjälpt en hel del. Jag tror också, och jag vet att det är jättesvårt, att det kan vara bra att försöka acceptera att man inte mår bra och göra saker ändå. Det är sååååå lätt att fastna i negativ spiral där man slutar göra saker som potentiellt kan få en att må bättre för att det är svårt att motivera sig själv till det eller för att man tänker att det inte kommer att göra någon skillnad. Men det gör det – om inte till det bättre så åtminstone som en bromskloss som hindrar att saker blir ännu sämre.

Önskar er alla en fin dag 🌞

[Olive Pijode]

Jag hoppas verkligen att du tar modet till dig och lämnar din pojkvän. Så som du lever ska ingen behöva leva.

När det kommer till skuldkänslorna – jag tänker att ingen människa är perfekt. Ibland säger och gör vi saker som vi sedan ångrar, det är helt normalt. Även om skuldkänslor är hemskt att ha så tänker jag att det faktiskt visar på vad som är viktigt för oss. Du bryr dig uppenbarligen om dina föräldrar och vill inte såra någon. Det gör dig till en väldigt fin person.

Att be om ursäkt brukar vara ett bra sätt att lätta skuldkänslorna. (OBS: be bara om ursäkt om personen ifråga är stabil och kan ta emot en ursäkt – finns det en risk att personen blir förbannad och du kan råka illa ut ska du INTE be om ursäkt.) Ett annat sätt är att tänka att du kan agera annorlunda i framtiden – “nu vet jag hur jag inte vill göra, nästa gång ska jag göra såhär istället.”

Vet inte om något jag har sagt kan vara till någon hjälp. Hoppas att du mår bättre snart <3

[Olive Pijode]

Tror inte på gud eller djävulen men kan definitivt känna igen mig i att känna det som att man har någon förbannelse över sig eller nåt. Allt som möjligtvis kan gå fel har i princip gått fel i mitt liv. Det är helt otroligt hur mycket man kan kämpa och att allt ändå går helt åt helvete.

Däremot tror jag på otur. Oturen att ärva psykisk ohälsa, oturen att träffa fel personer osv.

[Olive Pijode]

Ja, fan för det.

Jag tror att längtan efter en förälder gör en extra sårbar för gaslightning, i alla fall upplever jag det så. Man vill så gärna att allt ska vara bra. Det är också svårt för hjärnan att foga samman en person som i ena stunden kan vara snäll för att i nästa vara så fruktansvärt elak. Jag tror att det gör att man lätt ifrågasätter sina minnen osv. trots att man egentligen vet hur det ligger till.

Något som har hjälpt mig är just att påminna mig om att en person kan vara både snäll och elak, att det ena inte utesluter det andra. Sen har jag med åren också börjat förstå hur personen ifråga fungerar och det har hjälpt enormt.

Vet inte vad jag ska säga mer än att du inte är ensam. Styrkekram <3

[Olive Pijode]

Wow, hög igenkänning på detta. Jag har nog inga mirakelknep att komma med eftersom jag kämpar med samma sak. Något jag funderar på är dock hur det skulle vara om du minskade tiden du “får” göra en syssla? Alltså som med ogräset till exempel. Låt säga att du max orkar en minut. Säg då till dig själv att du får plocka ogräs max 30 sekunder. (Sätt en timer 🙂) Efter 30 sekunder får du inte plocka mer ogräs och får hitta på något annat. Jag tänker att en del av lösningen kanske är att inte köra hela vägen in i kaklet utan att acceptera att det är svårt och anpassa sig efter det?

Sen när det kommer till att komma igång med saker… Herre vad svårt det kan vara! Något jag inte hunnit prova själv, så jag kan inte skriva under på det, är kanske att sätta en timer? (Ja, jag har en grej för timers 😅) Sätt en tid som känns lagom. När klockan ringer är det dags att starta igång.

Som sagt så spånar jag en hel del. Dela gärna om du hittar något knep som hjälper!
Önskar dig detsamma 🌞

[Olive Pijode]

Man är aldrig för gammal för att behöva en kram då och då. Känner verkligen igen mig i att gå runt med ett helt hav av oro som ingen kan göra något åt. Jag vet inte riktigt hur man kommer till bukt med det.

Hur ser det ut med återhämtning? Finns det någonting du tycker om att göra som gör dig glad eller rofylld? Jag tänker annars att det kan vara något att satsa på – att försöka hitta andningspauser från oro och grubblerier.