[Olive Pijode]

Jag hoppas verkligen att du tar modet till dig och lämnar din pojkvän. Så som du lever ska ingen behöva leva.

När det kommer till skuldkänslorna – jag tänker att ingen människa är perfekt. Ibland säger och gör vi saker som vi sedan ångrar, det är helt normalt. Även om skuldkänslor är hemskt att ha så tänker jag att det faktiskt visar på vad som är viktigt för oss. Du bryr dig uppenbarligen om dina föräldrar och vill inte såra någon. Det gör dig till en väldigt fin person.

Att be om ursäkt brukar vara ett bra sätt att lätta skuldkänslorna. (OBS: be bara om ursäkt om personen ifråga är stabil och kan ta emot en ursäkt – finns det en risk att personen blir förbannad och du kan råka illa ut ska du INTE be om ursäkt.) Ett annat sätt är att tänka att du kan agera annorlunda i framtiden – “nu vet jag hur jag inte vill göra, nästa gång ska jag göra såhär istället.”

Vet inte om något jag har sagt kan vara till någon hjälp. Hoppas att du mår bättre snart <3

[Olive Pijode]

Tror inte på gud eller djävulen men kan definitivt känna igen mig i att känna det som att man har någon förbannelse över sig eller nåt. Allt som möjligtvis kan gå fel har i princip gått fel i mitt liv. Det är helt otroligt hur mycket man kan kämpa och att allt ändå går helt åt helvete.

Däremot tror jag på otur. Oturen att ärva psykisk ohälsa, oturen att träffa fel personer osv.

[Olive Pijode]

Ja, fan för det.

Jag tror att längtan efter en förälder gör en extra sårbar för gaslightning, i alla fall upplever jag det så. Man vill så gärna att allt ska vara bra. Det är också svårt för hjärnan att foga samman en person som i ena stunden kan vara snäll för att i nästa vara så fruktansvärt elak. Jag tror att det gör att man lätt ifrågasätter sina minnen osv. trots att man egentligen vet hur det ligger till.

Något som har hjälpt mig är just att påminna mig om att en person kan vara både snäll och elak, att det ena inte utesluter det andra. Sen har jag med åren också börjat förstå hur personen ifråga fungerar och det har hjälpt enormt.

Vet inte vad jag ska säga mer än att du inte är ensam. Styrkekram <3

[Olive Pijode]

Wow, hög igenkänning på detta. Jag har nog inga mirakelknep att komma med eftersom jag kämpar med samma sak. Något jag funderar på är dock hur det skulle vara om du minskade tiden du “får” göra en syssla? Alltså som med ogräset till exempel. Låt säga att du max orkar en minut. Säg då till dig själv att du får plocka ogräs max 30 sekunder. (Sätt en timer 🙂) Efter 30 sekunder får du inte plocka mer ogräs och får hitta på något annat. Jag tänker att en del av lösningen kanske är att inte köra hela vägen in i kaklet utan att acceptera att det är svårt och anpassa sig efter det?

Sen när det kommer till att komma igång med saker… Herre vad svårt det kan vara! Något jag inte hunnit prova själv, så jag kan inte skriva under på det, är kanske att sätta en timer? (Ja, jag har en grej för timers 😅) Sätt en tid som känns lagom. När klockan ringer är det dags att starta igång.

Som sagt så spånar jag en hel del. Dela gärna om du hittar något knep som hjälper!
Önskar dig detsamma 🌞

[Olive Pijode]

Man är aldrig för gammal för att behöva en kram då och då. Känner verkligen igen mig i att gå runt med ett helt hav av oro som ingen kan göra något åt. Jag vet inte riktigt hur man kommer till bukt med det.

Hur ser det ut med återhämtning? Finns det någonting du tycker om att göra som gör dig glad eller rofylld? Jag tänker annars att det kan vara något att satsa på – att försöka hitta andningspauser från oro och grubblerier.

[Olive Pijode]

Jag tror dig.

Och det kan flera andra också göra. Ta inte ut något i förväg. Våga lita till att det kan lösa sig om du ger det tid. För det kan lösa sig.

För mig har det varit hjälpsamt att fokusera på “här och nu” när jag har det jobbigt (kanske kan det hjälpa?). Det som gör ont och river i dig verkar ju vara din oro inför vad som kan tänkas hända, det vill säga något som egentligen ligger i framtiden och som du inte vet något om. Försök att skala ner och fokusera på det som är. Just nu kanske du sitter hemma och ingenting särskilt händer – fokusera på det. “Just nu sitter jag på stolen, just nu lagar jag mat…” osv.

En del tycker att det hjälper att planera in orosstunder. Att helt enkelt säga till sig själv “det där oroar jag mig för kl. 13” eller vad det nu än kan tänkas vara. (Ja, jag vet att det låter helknasigt men för en del funkar det faktiskt.)

Jag vet att det är svårt just nu och vill absolut inte förminska din smärta och oro, men jag tror på dig. Stor kram och hoppas verkligen att det löser sig snart <3

[Olive Pijode]

Oj, det du beskriver känns faktiskt väldigt bekant. Helt klart värt att undersöka. Finns det medicin som kan hjälpa vore det ju guld värt. Tack för svar! 🙂

[Olive Pijode]

Du säger att det blir konsekvenser om du lämnar relationen. Vad tror du kommer att hända? Vad skulle krävas för att du ska känna dig trygg nog att lämna?

[Olive Pijode]

Känner med dig. Har många tunga år bakom mig och kämpar med det mest basala. Jag tror att nyckelordet här är tid. Tid för bearbetning, tid för återhämtning. Jag säger det därför att saker trots allt har blivit lite bättre på sista tiden. Så det finns hopp!

Jag tänker att du kan vara lite snäll med dig själv.  Det har helt enkelt varit för mycket. Det är alltså inte konstigt att du känner som du gör just nu. Sänk kraven. Förvissa dig om att det som är just nu inte behöver vara för alltid. Ta en dag, en timme, en minut i taget. Vad du än behöver för att orka med. Det finns hopp, det kan bli bättre. Ta hand om dig <3

[Olive Pijode]

Många saker. Viljelöshet, utan glädje, tomhet, ledsenhet, oengagerad, distansierad.

[Olive Pijode]

Purple Pyteqi skrev:

…Vad händer? Jo man får hurtiga “tillrop” som att “-Tänk inte så negativt, tänk positivt istället, så blir allt bättre”, eller-“Laga dig någon god mat, du ska se att allt blir bättre”. Jag har dessutom slutat köra bil för jag har insett att min hjärna inte klarar det…

Alltså detta. Har också nedsatt funktionsförmåga efter många års psykisk ohälsa. Folk verkar inte förstå detta och tolkar det som att jag bara har dåligt självförtroende. De kan inte ta in att jag inte klarar att hålla uppmärksamheten på ex. bilkörning eller att jag blir trött av allt möjligt, till och med av saker som andra skulle bedöma som avkoppling. Samtidigt får jag nog lov att vara lite självkritisk för hur agerar jag när andra delar med sig av sitt jobbiga? Jo ofta likadant! Jag vet inte varför det är så, kanske är man rädd för att stanna kvar i det som är jobbigt eller så vill man så gärna göra allt bättre att man missar vad den andra personen uttrycker?

[Olive Pijode]

Blue Qygyby skrev:

Jag skulle rekommendera att försöka följa det senaste svaret, det tyckte jag var bra.

Instämmer! Det var väldigt klokt.