”Du måste lära dig hantera din oro.” Ja, det är mycket som jag måste lära mig hantera. Varje liten detalj i livet oroar mig. Det är oron över allt som behöver fixas – det och det och det – som leder till riktigt dåliga psykiska tillstånd hos mig, inklusive självmordsbenägenhet.
Att höra av sig till vänner är inget som hjälper. När jag hör av mig till vänner kommer jag in i en spiral där jag kommer på ytterligare och ytterligare och ytterligare saker att oroa mig över, och vännerna kan inte hjälpa. De förstår inte, hur välmenande de än är, att det jag söker hos dem är någonting djupare än vad orden kan uttrycka.
Ändå är orden livsnödvändiga för mig, det är i orden som jag finns. Förstår de inte mina ord, så förstår de inte mig.
Jag vill en gång, en endaste gång i livet, få känna fullständig säkerhet. Jag vill kunna njuta av utsikten över ett bergslandskap i solnedgång – utan att tänka på vad som hände i det förflutna, vad som händer runtomkring mig och vad som kommer att hända.
Jag vill en gång, en endaste gång i livet, hållas om av en människa utan att någonting alls skaver. Jag vill känna en kram som betyder allt.
Jag vill känna glädje. Ren, genuin livsglädje, inga lögner, inga falska intalningar i ett överexalterat desillusionerat tillstånd.
Men det verkar vara att begära för mycket.
De andra människorna förstår mig inte, kan inte hjälpa mig. ”Vad fan är mitt problem?” går jag runt och tänker, och får aldrig något svar på varför allting i mig gör ont, varför livet självt tycks vara för mycket för mig. De andra människorna försöker kanske hjälpa – de nickar, de lyssnar – men jag vet att de inte förstår. Jag vet att ingen jävel kommer att förstå den här texten.
Jag kan inte nå de andra och de kan inte nå mig – jag förblir som instängd i en låda.
Men jag är vuxen nu, och som vuxen gäller det att inte låta omvärlden se i hur stort behov av en kram man egentligen är. Det gäller att torka bort sina tårar så gott det går och när någon frågar säga att man klarar sig. Att hänge sig åt sin smärta gör det nämligen bara värre: När man blir vuxen inser man att man bara måste fortsätta gå. Göra det bästa av det. Men ibland orkar jag inte längre låtsas att jag orkar med livet.
