[Olive Pijode]

Känner med dig! Skulle helst vilja ha en osynlighetsmantel att svepa runt mig så jag kunde vandra omkring ifred. Försöker att träna på att ha lite självdistans, att låta folk tycka vad de än tycker och inte fästa mig vid det men det är svårt. Sen tror jag att en hel del ligger hos mig själv, att jag ser en massa saker med mig som är fel och antar att alla andra tänker likadant. Om jag vore tryggare i mig själv skulle nog andras tyckande inte spela så stor roll tror jag.

——-

Tack för bra tips Teal Fihepy!

[Olive Pijode]

Ångest kan verkligen vara fruktansvärt! Har själv ganska mycket ångest och ibland verkar ingenting hjälpa. Men jag har några saker som hjälper ibland:

– fysisk aktivitet (promenad, jogging, styrketräning… vad som helst som får upp pulsen litegrann)
– avledande manöver (starta igång med något som får tankarna på annat håll)
– skriva (och beskriva vad jag upplever)
– medicin (kan också hjälpa i vissa fall)
– acceptans (det låter helt galet men att bara välkomna ångesten kan ibland göra den mindre)

Så det är väl mina tips. Är det något särskilt som oroar kan det hjälpa att göra upp en handlingsplan i förväg, då blir det lättare att hantera när ångesten väl kommer.

[Olive Pijode]

Håller med. Att få en sjukskrivning kan vara så jävla snårigt, trots att det är då man har som minst ork och verkligen behöver att saker bara fungerar. Har också ḱänt mig frustrerad över det här med mediciner, att man ses som besvärlig om man inte är beredd att ta alla biverkningar det kan medföra. Nu har jag (efter många olika preparat) dock mediciner som funkar hyfsat i alla fall och är glad för det – men det kan vara en lång och kämpig väg ibland.

Hoppas verkligen att det ordnar sig!

[Olive Pijode]

Starkt av dig. Förstår att det inte kan vara lätt. Hoppas av hela mitt hjärta att du mår bättre snart.
Ta hand om dig <3

[Olive Pijode]

Du låter väldigt hård och orättvis mot dig själv. Från min horisont så har du redan lyckats med en massa saker. Det enda som är viktigt, själva kärnfrågan, är väl om du trivs med det du gör. Det är aldrig fel att byta riktning i livet och jag tror inte att någon tid är bortkastad bara för att det inte ledde dit man trodde. Vare sig du väljer att stanna eller inte hoppas jag att du kan vara lite snällare med dig själv.

[Olive Pijode]

Oj, det låter riktigt jobbigt. Jag vet inte om du har hört termen “tänk inte på en rosa elefant”? Dvs. desto mer du fokuserar på att inte tänka på någonting, desto mer fixerad blir hjärnan vid att tänka på de sakerna. Jag kan vara helt ute och cykla, men det finns en del övningar i medveten närvaro som går ut på att låta tankar passera samt att lära sig att byta fokus. Kanske kan det vara något att testa?

[Olive Pijode]

Är 100% med dig. Förstår verkligen inte hur andra orkar så mycket, själv fungerar jag knappt. Har nog aldrig känt att jag har haft tillräckligt med energi för att orka med en hel dag, till och med som barn upplevde jag det så. Så du kan ju tänka dig hur vuxenlivet med alla krav och allt ansvar blir…

Nej, usch. Kanske får lära mig att dricka kaffe 😉

[Olive Pijode]

Jag tycker inte att du ska skämmas. Det är givetvis inte lätt att lämna en person, oavsett hur situationen ser ut och särskilt inte när det som du beskriver finns bra perioder. Det är nog ganska vanligt tyvärr att omvärlden ser en sida och man som familjemedlem ser en helt annan. Vilket såklart gör det ännu svårare!

Utifrån det du berättar så hoppas jag att du tar steget och lämnar. Både du och barnen förtjänar bättre. Men förstår såklart att det inte är ett enkelt beslut.

Ta hand om dig <3

[Olive Pijode]

Det verkar som att det är många saker som är jobbiga samtidigt, förstår att det kan göra att du känner ångest. Jag tycker också att det kan vara jobbigt med nya människor. Finns det någon du litar på som du kan prata med?

Jag tror att det vore bra om du frågade en läkare om dina mediciner, magen och slemmet i halsen.

Hoppas att du mår bättre snart <3

[Olive Pijode]

Oj. Det låter verkligen inte som en situation någon ska behöva befinna sig i. Vad tror du det är som gör det så svårt att lämna och att du stannar kvar?

[Olive Pijode]

Förstår att det är hemskt att stå bredvid och se någon fara illa. Man kan känna sig så oerhört maktlös ibland. Din mamma är vuxen och får göra sina egna val men det ändrar ju inte situationen för dig. Usch! Vet inte vad jag ska säga mer än att jag känner med dig.
Ta hand om dig <3

[Olive Pijode]

Beklagar sorgen.
Förstår att det måste vara otroligt obehagligt att inte veta vad som är verkligt och inte. Har själv liknande bekymmer men har fått bra hjälp från vården. Har du övervägt att vända dig dit och be om hjälp?

Ta hand om dig <3