De senaste månaderna har jag på allvar börjat fundera på om jag har gått helt fel väg i livet. Förutom att ha missat mycket socialt under mina tonår på grund av sociala problem och hemmasittande, så har en känsla av utanförskap och otillräcklighet förföljt mig långt efter att jag flyttade hemifrån och till universitetet för att plugga.
Nu, med en doktorandtjänst, känner jag mig fortfarande som en biprodukt i folks liv. Efter ett speciellt hårt samtal med en chef för snart ett år sedan har jag också fått bekräftat att jag definitivt inte uppnår någons förväntningar på mig. Att jag har fått en tjänst som lätt hade kunnat gå till någon mer passande och bidragande grämer mig något fruktansvärt.
Jag arbetar på att ställa om mitt tankesätt – att vara tacksam för de möjligheter jag har fått och göra det mesta jag kan av dem, men i slutändan känns det ändå alltid om att jag har blivit tilldelad någonting jag definitivt inte förtjänar (eller kanske ens vill ha?). Tanken på att jag har lagt nästan ett decennium på ett ämne som jag bara trodde att jag fann givande är mer än tillräckligt för att gamla självskade-och-självmordstankar ska bubbla upp till ytan igen. Jag känner mig inte i närheten av mina kollegors kapacitet, och ingenting jag kan bidra med är någonting de inte kunnat göra bättre. Jag står snarare i vägen för effektivitet.
Det äter upp mig, inifrån och ut.
