[Olive Cevunu]

Har själv varit sjukskriven för utmattning + ptsd för många år sedan och man kan bli helt återställd och till och med bli starkare 🙂

Tråkigt att höra att du inte fått den hjälp du behöver och att du inte har något bra stöd hemifrån.

Vill först lugna dig lite från din oro över att ha drabbats av demens. Det är nämligen ett väldigt vanligt symtom på utmattning att minnet sviker. När jag var som värst var det fruktansvärt. Gick från strålande minne till närmast inget minne alls. Frågade någon om min gatuadress kunde jag inte svara. Min bankkod var som bortblåst trots att den borde sitta i benmärgen. Kunde ha med mig en inköpslista på 5 grejer jag skulle ha med mig hem från affären..men kom ändå hem med bara 3 saker av det på listan. För att nämna något av all “hjärnsläpp” jag hade. Kan säga att otaliga minneslappar blev min vardag.

Några tips om hur man kommer ur det här hemska tillståndet:

Nr 1 acceptera och lyssna på kropp och knopp när de säger ifrån att de behöver vila. Det är ok att somna på soffan!

Nr2 Kbt kan vara bra att lära sig stresshantering och att lära sig hur lägga om livet permanent till något för dig hållbart samt hur man prioriterar bland alla måsten man känner att man har t ex

Nr3 Hitta något som får dig att slappna av och återhämta dig och gör det till en orubblig regelbunden egentid (iaf en gång i veckan). Tips  är gå på yoga, thai chi, skogpromenad. En liten lugn simtur med avslappande långt bastubad efteråt eller vad du nu kan hitta för aktivitet som ger dig avslappning återhämtning och styrka.

Nr 4 Tvinga din make att förstå ditt tillstånd! Det finns så mycket skrivet på nätet om utmattningssyndrom som han kan läsa för att förstå och ge dig det stöd du behöver.

Nr5 Acceptera att det kommer ta tid innan du är återställd och på banan igen.

kram

[Olive Cevunu]

Har heller ingen susning.

 

[Olive Cevunu]

Jag ser dig och hör dig!

För att svara från mitt självupptagna jag:

Läser här varje dag och vill många gånger svara inlägg (har t om påbörjat svar och raderat halvvägs) och känner liksom att vem är jag att försöka peppa någon och ge bra svar som lyfter när jag inte ens kan lyfta mig själv ur mitt “gruvhål”!?

Det är väl precis som du säger dilemmat med att vända sig till ett forum där alla mår dåligt (och upptagna med att försöka hålla sig själva flytande) att ingen liksom orkar med att vara stöttande åt andra

Jag gick en gång andra vägen. Vände mig utåt när jag mådde urdåligt och var ett stöd till behövande. Startade eget forum och chatt. Knöt till mig flera stödjare men ansvaret var alltid mitt som ensam forumansvarig. Höll i detta i många år .Helt sjukt så kunde jag sitta på chatt och ge peppande råd samtidigt som mitt eget dödshot stod och bankade på min dörr. Behöver jag ens säga att jag gick i väggen alldeles efter några år!?

Att jag gick den vägen kan jag idag självklart se  som en både känsla att vilja hjälpa andra och en flykt från mitt eget mående. Mitt eget mående vann tillslut och jag fick en mångårig kamp att må bra igen. Läxan jag lärde mig är att för att kunna hjälpa och stötta andra p riktigt behöver man själv stå på stadig grund.

Att jag idag trillat i mitt gruvhål igen och befinner mig där idag är en annan historia (som går att läsa sig till här)

Anyway Jag ser och jag hör både dig och andra  och en dag när jag själv fått näsan över vattenytan hittar jag förhoppningsvis orken att svara på inlägg.

från som sagt  mitt just nu självupptagna jag!

[Olive Cevunu]

Jag har inget djur sedan flera år och saknar det något fruktansvärt.

Minns första hunden som mina föräldrar skaffade när jag var 6 år. Min trygga vän under en traumatisk uppväxt. Minns också när jag en dag kom hem efter skolan 10 år senare och han var borta för alltid. Mina föräldrar nämnde inte ett ord om det och jag frågade heller inte vart han tagit vägen. Rätt bisarrt egentligen men det var så det var i min familj. Man pratade inte.

När jag träffade mitt numera ex skaffade vi 2 hundar som bokstavligen räddat mitt liv otaliga gånger. De gick emellan när han “gick på mig som värst” och hoppade å högg efter honom för att han skulle låta bli mig.

Vi skaffade en katt efter hundarna. Världens underbaraste katt som likt våra hundar alltid valde att krypa upp bredvid mig på natten som en skyddande sköld Tyvärr blev hon påkörd och gick bort alldeles för tidigt.

Därefter blev det en hund igen. Min favoritras (som barndomshunden)  Så underbar och jag njöt varje sekund han var hos oss. Tyvärr tvingades jag tillslut att fly ett farligt förhållande för att överleva och med en osäker tillvaro i skyddat boende fanns ingen plats för vår älskade hund. Jag tvingades ge upp honom. 🙁

När jag och barnen landat i ett eget boende skaffade vi både illrar och katt som hängde med oss i flera år. De gick bort av ålder och sjukdom

Det är några år sedan vi hade djur nu och jag saknar det något enormt. Glädjen och trösten de ger. Det där med djurs instinkt att de ser när man mår dåligt och att de vill trösta. Tvingar en att fortsätta andas trots att man just då inte vill/orkar. Jag saknar deras odelade kärlek. Tyngden och tryggheten när de kurade ihop sig i mina knäveck eller  tätt in till mig på natten.

Jag vill skaffa hund eller katt igen. Älskar djur och de har en helande förmåga jag aldrig upplevt på annat håll i världen.

Men mitt liv är inte stadigt nog just nu (som arbetslös bland annat) att jag kan. Och så är det det där som håller mig tillbaka ytterligare… Alla mina djur har varit oerhört älskade. Jag minns dem varenda en. Deras olika  lynnen och personligheter. Älskade familjemedlemmar och den oerhörda sorgen och än idag saknaden när deras liv tog slut 🙁

[Olive Cevunu]

2 personer i mitt liv som jag inte kan tänka mig göra så illa som jag skulle göra om jag tog mitt liv.

Och tänk om det är någon av dem som hittar mig 🙁

[Olive Cevunu]

Känner precis likadant 🙁

Skulle helst bara vilja fly bort någonstans där allt kändes bättre. Men vart flyr man när mörkret finns inom en?

[Olive Cevunu]

Vådan av att försöka springa ifrån sina känslor och när man inte har någon att ventilera hos.

Har haft min första panikattack på många år idag (senast var när jag gömde mig i badrummet medan min stalker försökte bryta sig in för många många år sedan)

Fick en panikattack triggad av flera saker.

T om sociala mediers algoritm vill slå ner en i skoskafftet och inte lämna dig ifred trots att man rensat upp så mycket man kan. I ett försök att hitta sinnesfrid

Min forna arbetsplats dök upp i mitt flöde vare sig jag ville det eller inte. Och just mina triggerpoints. Ett “problem” jag har som de varit medvetna om eftersom jag varit öppen och ärlig med. Ett problem som är min styrka på rätt plats men min svaghet på helt fel plats.

Nu har de avhandlat  “problemet” i en podd Tänk om jag hört det stödet och förståelsen för några år sedan. Men just jag var tydligen inte värd det. Ytterligare en podd  dyker upp som stör mitt skimära lugn. Ytterligare en grej jag behövt höra när jag var där men aldrig fick men som de NU gör grej av.

Överanalyserar säkerligen och tänker att det handlar om mig trots att det inte gör alls. Känner mig dum som ens tänker tanken att det handlar om mig. För vem är jag. Ingen alls. ingenting. Försöker andas igen.

 

[Olive Cevunu]

Styrka är att våga falla och sen resa sig igen.

har tyvärr inget peppande att säga dig men:

Tror jag förstår vad du menar, Har själv alltid varit sedd som stark. Och liksom bortglömd när jag mår dåligt då alla per automatik tänker att jag fixar detta själv  (som alltid) Men ibland blir man så vansinnigt trött på att alltid tvingas  vara stark.

Tänk att bara få vara precis så svag som man känner sig, Kunna falla och någon finns där som ser och fångar upp en och bär en en stund

[Olive Cevunu]

Starkt jobbat <3

Jag vet precis hur det känns att utmana sin ångest!

Du tog ett stort steg idag och lyckades ta tillbaka en bit av dig själv. Ett steg i taget kommer du lyckas övervinna din ångest 🙂

 

[Olive Cevunu]

Purple Mokici skrev:

Tack för svar från er! Det känns så skönt att få någon slags uppmärksamhet kring det jag skrivit och få lätta på hjärtat en aning! Av nån anledning så kan jag inte svara på kommentarer, lite märkligt. Vill tillägga att han är inte alltid hemsk, han sprider värme mellan dessa hemska bråk och elakheter. Han är lite av en periodare. Han är fantastisk kring barn och är väldigt mån om mig och dottern när andra är omkring. Men det ändras oftast när vi kommer hem. Inte mot vår dotter, men mot mig. Finns liksom ingen empati? Förut kunde han ångra sig och till o med gråta efter att ha gjort mig illa, men nu säger han oftast att jag får skylla mig själv och inte provocera honom så mycket sen plåstrar han om en. Han har helt uteslutit sex och all annan närhet sedan dottern kom. Förut var det sällan men nu aldrig. Tror inte han har någon annan på sidan, kan inte riktigt se att tiden finns till det, men å andra sidan så Ja kanske? Upplever nästan att Han vill ha en familj för syns skull, men inte sköta det jobbiga som tillkommer. Han vill styra helt enkelt. Jag är så trött. Hur som helst så måste jag kunna stå på egna ben när det väl är dags, så spar av pengar kommer påbörjas så snart jag kommer tillbaka till jobbet. Hjälp av mina nära och kära och om jag lyckas, ett prat med familjerätten så vi kan komma överrens om vårdnaden. I en drömvärld alltså.

De är inte alltid hemska så klart!  Ytterst få av dessa män är hemska hela tiden och det är just det som gör att man stannar alldeles för länge. För de där bra stunderna man hoppas en dag ska bli beständiga. Tills hoppet om ett beständigt bra tar slut och man inser att hans hemska sida är en del av honom som aldrig kommer att försvinna.

Det är ingen drömvärld att finna frid och frihet för dig och din dotter. Det är görbart. Och du kan nå dit 🙂

[Olive Cevunu]

Green Gohyte : Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är en bra arbetsplats så att du kan slappna av och vara dig själv så att du kan skina igen <3

Själv kämpar jag vidare. Mår oftast ganska ok. Har ett mantra  som jag tar till så fort mina tankar trycker ner mig i mitt “svarta hål”  (har ju ingen som kastar ner en repstege åt mig så jag får klättra upp själv) Låter säkert jättelöjligt men så fort mina tankar blir dumt negativa så upprepar jag meningen “Hello darkness my old friend. I´ve come to talk to you again” (från låten The sound of silence, Gillar Disturbed´s variant bäst) Den här en meningen far genom mitt huvud flera gånger om dagen för att mota bort mörka tankar.

Dock…blev riktigt triggad igår när arbetsförmedlingen ringde då jag snart varit arbetslös i 6 månader och det är dags för insatser. Men lyckades, trots paniken jag fick, få till en plan med insatser som troligen kommer vara till stor hjälp att ta steget ut i ett arbete igen. Till ett arbete där jag kan och får vara mig själv igen.

Har kommit i den fasen då jag är mer arg och bitter än ledsen på mina forna arbetskamrater. Vet lite om var de är idag efter att träffat på en som har kontakt med dem. De har anställt ytterligare en man (förutom han som tog över efter mig) som INTE förvånansvärt alls är vän till han som var värst mot mig. Hörde att han sökte mitt jobb i somras men fick det inte men är idag anställd med lägre befattning. Frågan är hur länge han (de) egentligen varit ute efter min anställning!?

Nu är de bara män på företaget och det är som det borde varit från början. Tror inte de gillar att arbeta med kvinnor egentligen. Det märktes ju tydligt och det är dessutom en mansdominerad bransch där kvinnor generellt har sämre ställning och alltid har haft.

Som sagt jag är mer arg än ledsen idag och förlåt mig för att jag innerligt hoppas på karma. Jag önskar dem just inget gott alls just nu  vilket är ytterligare en anledning för mig att vara arg för då de förutom allt de utsatte mig för lyckades få mig så här bitter  Borde kanske gå ut och slå och skrika på en trädstam eller något för att få de här jäfla människorna ur systemet och bli mig själv igen. “Hello darkness my old friend”

Dock för att sluta i något positivt Min fysiska hälsa är så mycket bättre idag: Sömnproblem, migrän 3-4 dagar i veckan, konstanta bröstsmärtor mm är som bortblåst. Har dessutom lyckats gå upp i vikt och har bara något enstaka kilo kvar till min normal vikt. För att glädjas åt något i mitt liv 🙂

[Olive Cevunu]

Pink Hufehe skrev:

fy fan…. alltså vissa poliser…skrattar? Liksom ööööh de borde få en fet smäll i ansiktet med bakbundna händer. Nej jag får spel ja man får ta mig fan ljuga i såna lägen typ -”jag håller att på bli mördad här och nu kom fort till min adress” det som stör mig mest var när jag satte dit min pojkvän för våldtäkt (han hade försökt strypa mig och sen fick han sig ett skjut eftersom jag inte vågade göra motstånd och jag fick nog och anmälde honom via 112)han blånekade såklart och var hur trevlig som helst på förhören så de trodde att jag hittade på, liksom vaaaaa? Hur jävla korkad polis/utredare får man vara ???bara man blånekar och är trevlig och verkar oskyldig så är det sanningen??? Kriminella brukar ljuga liksom VAKNA. När jag pratade med den polisen som hade hand om fallet så frågade hon hur det var med mig och då sa jag jag har just fått veta att jag är gravid…. – jaha grattis sa hon då med ett skratt. JAg .finner .inga .ord

Helt klart skulle det behövas bättre kunskaper hos en hel del i att bemöta brottsoffer.

Det är därför jag tycker att man ska ta så mycket stöd man kan från t ex kvinnojour, brottsofferjour (för att nämna något av allt stöd man kan få om man vet att det finns)