Hur fan skaffar man vänner som vuxen?

[Olive Bitiqy]

Hur? Var? Fattar inte

Jag fattar inte heller. Genom att göra tråkiga saker som alla andra gör?

Prata om vädret..?

[Olive Cevunu]

Har heller ingen susning.

 

[Blue Fivala]

Drick en 70:S vodka och gå fram till en främling:)

[Green Qabito]

Ja det är svår en,

Håller väl med där uppe men man mår ju skit sen, dock

Denna tråd gör mig orolig. Jag hade svårt att skaffa vänner som barn så jag antar att jag i framtiden kommer dö hemma och min hund kommer äta av mitt lik tills någon av mina syskon börjar sakna mig.

 

Jag har upptäckt att jag är för dömande emot omgivningen och därför har avvisat människor på löpande band i vuxen ålder. Har trott på en “perfect match in heaven” men har på senare tid omvärderat det. Skäms faktiskt en aning över det här beteendet. Som att jag varit snobbig och satt mig själv på höga hästar där jag kollat ner på andra som jag inte tyckt varit tillräckligt “intressanta”. Huu. Nu försöker jag ödmjukt lära mig att visa mycker mer intresse, ställa lite djupare frågor, vara genuint närvarande, inte själv hålla låda eller “berätta om mig” i vart och varannat möte. Försöker mer tänka i termer av: undra vad den här personen har i sitt inre som jag aldrig stött på förut?

Tror alltså svaret på frågan hur man skaffar sig vänner som vuxen kan vara att våga öppna upp för att man kan hitta likheter och därmed klicka – man kan bli överraskad vad det kan vara och tänkas bli. Även att det oftast och först ter sig osannorlikt att man övh kan föra en längre dialog utan att det känns krystat och ansträngt. Tror även på att engagera sig nyfiket i motparten först och främst, vilket ju folk verkar älska. Herregud vad folk verkar älska det! (tycker det är lite konstigt, men men). Att få uppmärksamhet och att man visar att man hör vad de säger, bekräftar. Tydligen är det som rena magin. Då skapar man band och relationer. Jag tänker ibland på att när man träffar främmande personer att man ska bete sig som att man sitter och fikar med en väninna; det ska vara trevligt, mysigt, behagligt, att det skapar just ett band. Antar att man visar att man är “ofarlig” också.

<3

[Red Menive]

Jag brukar också ställa frågor och vara nyfiken  men det är inte alla som gillar det. Jag kan verkligen vara som bästa kompisen och babbla om ditt och datt eller djupsinnigt, redan i början, beroende på vilken sorts människa jag möter. Jag anpassar mig.

Sen har jag märkt att jag också avvisar folk som jag känner inte passar mig men jag har även gjort tvärtom, försökt att bygga vidare trots starka känslor av “det här går inte”.  Jag har varit envis för att slippa ensamhet. Resultatet har ändå blivit just ensamhet. Det är svårt att förstå att det alltid måste sluta med att jag sitter där själv,  utan vänner och bekanta.

<3 Är det inte lite av en konstform också att ställa rätt sorts frågor som – den andra – gärna vill ha? Man måste hitta någon gemensam nämnare att ställa frågor kring samtidigt som den andra ska tycka om att prata och dela med sig om just detta. Det är jättesvårt att hitta vad det är och där min erfarenhet är att det kan ta tid innan man hittar det här “gemensamma”. Själv är jag inte särskilt bra på detta utan övar mig fortfarande fast jag närmar mig 40 års åldern =)

[Red Hiveku]

Red Menive skrev:

Jag brukar också ställa frågor och vara nyfiken men det är inte alla som gillar det. Jag kan verkligen vara som bästa kompisen och babbla om ditt och datt eller djupsinnigt, redan i början, beroende på vilken sorts människa jag möter. Jag anpassar mig. Sen har jag märkt att jag också avvisar folk som jag känner inte passar mig men jag har även gjort tvärtom, försökt att bygga vidare trots starka känslor av ”det här går inte”. Jag har varit envis för att slippa ensamhet. Resultatet har ändå blivit just ensamhet. Det är svårt att förstå att det alltid måste sluta med att jag sitter där själv, utan vänner och bekanta.

Oj vad träffande din text var! Jag känner också en enorm ensamhet men har insett att jag har skapat den själv genom mitt beteende. Förskjuter folk som inte ger mig det jag vill ha. Alltid jag som lämnar för att slippa bli lämnad själv!

Jag har tack o lov min familj med make och 4 barn samt min mamma. Försöker nöja mig med det men självklart skulle det vara kul och ha en äkta vän att umgås med..

Jag kan håller med vad någon ovan tidigare sagt eller hintat om: vill man verkligen ha dessa personer som vänner? Personligen har jag börjat försöka omprogrammera mig att försöka leta efter folk som uppvisar gröna flaggor. Inte bara akta sig för red flags. Gröna flaggor är folk som kan ta kritik utan att bli defensiva (här har jag lite kvar att lära). Även folk som respekterar ens gränser (samma här, jag kan ibland vara gränslös). Tydligen ska man sätta gränser i början av en relation när man träffar folk och sedan läsa av vilka som respekterade den gränsen. Dessa ska man fortsätta umgås med. Inte övriga. Gröna flaggor kan även vara empati, intresse och djupare nyfikenhet på ens person. Men även någon som är varm! Kalla och kyliga personer är red flags. Aggressivitet och passivitet i en relation är röda flaggor medan engagemang, att ställa upp och uppvisa generositet emot andra är grönt. Osv.

Så jag tror problemet för egen del har varit att jag inte haft en susning om vilka personer som är “bra vänner”. Har inte för mitt liv förstått vad det är jag letar efter för kvalitéer hos folk. Någon som är “intressant” är för diffust. Likaså någon som är “spännande”, vad är ens det? Nejnej, personen ska ju snarare vara konsekvent. Människan mår piss och blir orolig av oförutsägbarhet ju. Ofta upptäckt att jag gång på gång hamnat i relationer med självupptagna och självcentrerade personer som har nästan noll intresse för att lyssna eller lära känna mig. Det har varit ensidiga relationer med väldigt kalla människor – inte sällan enstöringar vill jag tillägga. Det passar inte mig alls gällande vad jag söker i en vänskapsrelation; värme, närvaro, engagemang och att ha kul ihop, ge varandra livskraft. Raka motsatsen har jag oftast hamnat i. Nu när jag kollar efter gröna flaggor hos folk har det blivit lite lättare att navigera i vilka jag vill släppa in i mitt privatliv.

[Pink Helyne]

Meetup.com (eller andra liknande tjänster), föreningsliv, eller hobbyverksamhet med regelbundna möten där man träffar och interagerar med samma människor flera gånger över en längre tid. Samma princip som när man gick i skolan, men man måste söka sig till det på egen hand istället för att det är obligatoriskt och påtvingat.

Och var beredd på att prata engelska. De flesta svenskar skaffar helt enkelt inte vänner som vuxna och är inte intresserade av att göra det heller, men det finns många invandrade, särskilt inom IT-branschen men också inom andra yrken, som kommer till Sverige från andra kulturer där man är mer öppen för nya bekantskaper och de allra flesta kom hit ensamma och skriker efter nya vänner.

Så har jag åtminstone skaffat mig vänner som vuxen, genom att gå på meetups och sånt och lära känna invandrade fellow nerds från andra länder. Och jag har fått en ganska stor och mycket nära vänskapskrets genom det, närmare vänner än jag någonsin hade som ung, så visst fan är det möjligt!

Hur man lär sig känna andra svenskar vet jag dock inte. Det verkar för mig som att de flesta andra svenskar helt enkelt inte är öppna för det så svaret är nog tyvärr helt enkelt “det gör man inte”, eller så får man ha väldigt tur och försöka hitta den minoritet som är som jag, men vi är nog tyvärr väldigt sällsynta.