Hem > Forum > Ensamhet > Hur fan skaffar man vänner som vuxen?

Hur fan skaffar man vänner som vuxen?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Hur? Var? Fattar inte

    Jag fattar inte heller. Genom att göra tråkiga saker som alla andra gör?

    Prata om vädret..?

    Har heller ingen susning.

     

    Drick en 70:S vodka och gå fram till en främling:)

    Ja det är svår en,

    Håller väl med där uppe men man mår ju skit sen, dock

    Denna tråd gör mig orolig. Jag hade svårt att skaffa vänner som barn så jag antar att jag i framtiden kommer dö hemma och min hund kommer äta av mitt lik tills någon av mina syskon börjar sakna mig.

     

    Jag har upptäckt att jag är för dömande emot omgivningen och därför har avvisat människor på löpande band i vuxen ålder. Har trott på en ”perfect match in heaven” men har på senare tid omvärderat det. Skäms faktiskt en aning över det här beteendet. Som att jag varit snobbig och satt mig själv på höga hästar där jag kollat ner på andra som jag inte tyckt varit tillräckligt ”intressanta”. Huu. Nu försöker jag ödmjukt lära mig att visa mycker mer intresse, ställa lite djupare frågor, vara genuint närvarande, inte själv hålla låda eller ”berätta om mig” i vart och varannat möte. Försöker mer tänka i termer av: undra vad den här personen har i sitt inre som jag aldrig stött på förut?

    Tror alltså svaret på frågan hur man skaffar sig vänner som vuxen kan vara att våga öppna upp för att man kan hitta likheter och därmed klicka – man kan bli överraskad vad det kan vara och tänkas bli. Även att det oftast och först ter sig osannorlikt att man övh kan föra en längre dialog utan att det känns krystat och ansträngt. Tror även på att engagera sig nyfiket i motparten först och främst, vilket ju folk verkar älska. Herregud vad folk verkar älska det! (tycker det är lite konstigt, men men). Att få uppmärksamhet och att man visar att man hör vad de säger, bekräftar. Tydligen är det som rena magin. Då skapar man band och relationer. Jag tänker ibland på att när man träffar främmande personer att man ska bete sig som att man sitter och fikar med en väninna; det ska vara trevligt, mysigt, behagligt, att det skapar just ett band. Antar att man visar att man är ”ofarlig” också.

    <3

    Jag brukar också ställa frågor och vara nyfiken  men det är inte alla som gillar det. Jag kan verkligen vara som bästa kompisen och babbla om ditt och datt eller djupsinnigt, redan i början, beroende på vilken sorts människa jag möter. Jag anpassar mig.

    Sen har jag märkt att jag också avvisar folk som jag känner inte passar mig men jag har även gjort tvärtom, försökt att bygga vidare trots starka känslor av ”det här går inte”.  Jag har varit envis för att slippa ensamhet. Resultatet har ändå blivit just ensamhet. Det är svårt att förstå att det alltid måste sluta med att jag sitter där själv,  utan vänner och bekanta.

    <3 Är det inte lite av en konstform också att ställa rätt sorts frågor som – den andra – gärna vill ha? Man måste hitta någon gemensam nämnare att ställa frågor kring samtidigt som den andra ska tycka om att prata och dela med sig om just detta. Det är jättesvårt att hitta vad det är och där min erfarenhet är att det kan ta tid innan man hittar det här ”gemensamma”. Själv är jag inte särskilt bra på detta utan övar mig fortfarande fast jag närmar mig 40 års åldern =)

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.