Hur fan skaffar man vänner som vuxen?

Samma här, egentligen. Också fått nya vänner som vuxen och även i närtid. Jag tror också öppenhet är hela grejen. Sedan kanske man kan behöva tänka ut vilka personer som man faktiskt är kompatibel med och där krävs en hel del självkännedom – precis som vid partnersval. Personligen tror inte jag det är en slump att jag har kvar flera kompisar som jag hade som barn och tonåring/ung vuxen, från resor som lite äldre. Tror det handlar om att man känner varandra lite utan och innantill – givetvis spelar det in och resulterar ofta i att man ytterst sällan hamnar i klinch. De nya personer som jag lärt känna – där undrar jag ofta om man behöver komma över någon smekmånad innan man kan börja umgås “på riktigt”? Så brukar det ju vara i kärleksrelationer att första två åren handlar nästan bara om att det är svajjigt och blir konstigheter för att man inte känner varandra tillräckligt. Så hur man skaffar – och behåller kompisar – som vuxen tror jag även kan handla om att “orka” lära känna någon på djupet? Det kan vara lite lathet när man avfärdar någon också. Jag vet inte..

[Pink Kafiqu]

Indigo Fijylo skrev:

Samma här, egentligen. Också fått nya vänner som vuxen och även i närtid. Jag tror också öppenhet är hela grejen. Sedan kanske man kan behöva tänka ut vilka personer som man faktiskt är kompatibel med och där krävs en hel del självkännedom – precis som vid partnersval.

Det här tror jag är helt fel attityd att ha. Tror det är bättre att ge sig ut och bara träffa folk och blir man vän så blir man. Att sitta och göra massa val och värdera en annan människa och liksom försöka kategorisera andra som om de vore objekt med olika fördelar och nackdelar leder inte till mycket, och är totala motsatsen till att vara ‘öppen’. Träffa folk, häng med dem som riktiga människor istället, och klickar det så klickar det.

Också mycket viktigt att ha tålamod. Det tar tid att bilda vänskap, oftast åratal. Man kan inte bara gå ut en gång och hitta en bästis, funkar tyvärr inte så. Krävs frekvent umgänge under lång tid innan en vänskap bildas.

Jag håller verkligen med dig, Pink Kafiqu! Det leder ingen vart att sitta hemma på sin kammare och inte träffa folk. Mitt dilemma är väl mer att jag är ute så pass mycket att jag träffar alla möjliga sorters människor mest hela tiden, men jag har svårt att veta hur en vänskap “ska kännas”. Alltså i själva vänskaperna uppstår en del reflektion naturligtvis. Precis som i parrelationer. Skulle nog känna mig mer träffad av dina ord om det gällde kärleksrelationer, däremot. För där anstränger jag mig inte alls. Sitter iofs inte bakom en skärm och svajpar höger eller vänster. Det är väl en allmänt dömande atmosfär kring det också kan man tänka sig. Men däremot just att sitta och fundera ut vad man söker i kärlek istället för att bara kasta sig ut – det stämmer ju bra!

[Olive Catufo]

det undrar jag med. plus det bli än och svårare när man inte svensk.

Olive Catufo skrev:

det undrar jag med. plus det bli än och svårare när man inte svensk.

Det kan jag verkligen tänka mig.

Ja jag verkar ju ha, som sagt, problem med att stå ut i dessa vänskapsrelationer som man har skaffat sig eller redan har. Tanken slog mig just att umgås med folk kan jag väl göra men prata med de om sådant jag tänker på eller spontant lyfta luren och prata av sig – det alternativet finns absolut inte. Med alla dessa killkompisar som jag har, exempelvis, ska det supas med eller så ska man snacka om arbetslivet och (meningslösa) intressen. Men det här att tala från hjärtat eller prata om det som man går runt och klurar över – det finns det ingen plats för. Tror det är därför jag känner mig så utnyttjad, illa behandlad och överkörd. Det är så jävla socialt allting. Folk är helt hysteriska med att höra av sig och vilja ses, ett absurt tryck är det, men ingenting vettigt sägs eller händer. Det driver mig till vansinne. Jag har blivit som mina systrar – en eremit som bara försöker freda sig. Det är förskräckligt. Är på vippen att säga till alla: hör aldrig mer av er. Radera allt med mig. Låtsas som om jag inte finns.

OCH det knäppaste av allt. Plötsligt har jag en bra relation till båda mina föräldrar. Ganska bra även till mina syskon. Även mina syskonbarn. Mina syskons partners. Med ursprungsfamiljen känns det plötsligt som lugnast att vara. Det är de nu som respekterar mina gränser och mig som person – som allra, allra bäst. Så himla otippat! När allt kommer omkring… de var de som innerst inne gick att lita på?

[Olive Catufo]

Det är bra att du har en stark relation med din familj. Jag anser också att familjen är det mest värdefulla. Själv hade jag en mycket nära relation med mina syskon och syskonbarn. Vi är en ganska stor familj med över 45 syskon, syskonbarn och syskonpartners. Tyvärr har relationen på något sätt börjat avta.

Jag kom till Sverige för ungefär åtta år sedan och lämnade hela min familj i mitt hemland. Men under dessa åtta år har relationen gradvis försämrats. Ibland känner jag att jag har distanserat mig från min familj och att våra relationer har förändrats mycket.

Under dessa åtta år har jag skapat en ny familj genom att gifta mig och få två barn. Tyvärr, för bara två månader sedan, tog även den familjen slut. Vi separerade och plötsligt hade jag ingen. Varken mina syskon eller min fru.

Min relation med min fru var mer än bara partnerskap – vi var vänner och gjorde allt tillsammans. Efter separationen är allt annorlunda, och kanske är det därför jag känner mig extra ensam.

Men livet förändras, och jag hoppas att tiden kommer att bringa nya möjligheter och människor som kan fylla det tomrum som har uppstått.

 

Tror definitivt det kommer göra det för dig – öppna upp för fler möjligheter och människor.
När jag läste dina ord började jag tänka på detta med socialt nätverk som att det går i vågor i livet. Ibland är man inkluderad under en längre period och sedan kan man plötsligt stå utan. Kanske blir smärtsamt medveten om ifall man bara tar bort några grundstenar (en viktig person/viktiga personer) blir det ödsligt tomt.

Det gäller nog att ha tillit till att det ofta ser ut så – ibland massor av sammanhang och gemenskap med familj och vänner, och så ibland ingenting alls. Även detta att ibland behöver man engagera sig lite extra i relationerna (vattna dem) för att de ska fortsätta vara välmående och hyfsat harmoniska så långt det är möjligt, och i andra fall kan man ha behov av att inte vara i något socialt utan där man i stället kan få njuta av sitt eget sällskap – att lyssna framförallt på sina egna behov och dagsform. Där man låter relationerna få vara i fred – låta de få leva sitt egna liv och känna att det är mer än okej att det som sker det sker. Lätt å andra sidan att säga när man har folk i sin sfär, och där det oftare skapar stress av att vara själv?

Vill du berätta vad som du saknas som mest just nu i relationsväg?

[Olive Catufo]

Det är verkligen sant att våra sociala sammanhang kan variera över tid och att det är viktigt att både investera i och låta relationerna utvecklas naturligt.

det är känns som det är svårt för mig att definiera exakt vem eller vad det som saknas eller vad det handlar om. De senaste månaderna har verkligen varit utmanande för mig. separation som har skapat en mängd olika känslor och frågor. Samtidigt har jag kämpat med osäkerheten kring mitt arbete, vilket har skapat ytterligare stress och oro. också mitt exjobbet som jag inte kunde påbörja på grund av omständigheterna har varit frustrerande och tillsammans med all stress jag hade. Dessutom har jag känt att min familj har riktat skuld och ansvar mot mig i samband med separationen, och även några av mina vänner har haft liknande tankar.

För att inte nämna min ex-fru som har pressat mig att ta hand om barnen och hitta ett eget boende. All denna press har gjort att jag ibland önskar att jag bara kunde försvinna, springa iväg från allt och få en stund av andrum. Det är som om jag bär på en tung börda som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

 

Låter enormt tufft! Finns också något som heter faktisk skuld och ofaktisk skuld. Den förstnämna är när man “är skyldig” och den andra när man egentligen är “oskyldig”. Ibland kan ens omgivning få en att känna skuld över sådant man faktiskt inte har gjort och är skyldig till. Åtminstone inte ensam skyldig utan där båda kan ha felat ungefär lika mycket. Är ursprungsfamiljen sura och anklagande i största allmänhet för att relationen tog slut?