Hem > Forum > Ensamhet > ointresserade

ointresserade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15
  • Jaha. Försöker resonera mig till ett steg som tar mig framåt men förblir kvar på samma plats. Allt har tappat mening.

    Problemet med depressioner och ensamhet är att när vi väl hamnat där så blir vi självcentrerade. Vi söker och söker efter vägar ut men istället för att vända ut och in på oss själva och bidra med något för någon annan så vänder vi oss inåt och fastnar. Trådarna här förblir obesvarade för vi kommer bara hit i syfte för att avlasta oss själva. Vi letar oss in i olika forum för att få bekräftelse på att vi själva har det tufft. Inte för att stötta andra som också mår dåligt. Ingen ställer några frågor för människor är mest intresserade av sig själva och sina egna problem.

    Är jag likadan. Självklart. Kom jag hit endast i syfte att trösta mig själv? Nej.

    Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Att det är menlöst att försöka nå ut via forum där andra redan mår dåligt? Att det bekräftar ens ensamhet? Något sånt. Kom på mig med att skratta nyss och det påminde mig om att jag är olycklig. Det fick mig att börja gråta. Men så fort tårarna blötte ner mina händer blev jag medveten om att det inte spelar någon roll att gråta. Ingen kommer trösta mig. Ingen ser mig.

    Om ingen är i skogen när trädet faller, hörs det då?

    Finns jag i någons värld, i någons uppfattning av världen? Hörs jag? Nej.

    Jag hör dig och håller med dig! Vet inte vad jag ska svara riktigt. Men hej kompis 😉

    Trådstartaren

    Nej, hur svarar man på något sådant..

    Hej på dig med!

    Jag ser dig och hör dig!

    För att svara från mitt självupptagna jag:

    Läser här varje dag och vill många gånger svara inlägg (har t om påbörjat svar och raderat halvvägs) och känner liksom att vem är jag att försöka peppa någon och ge bra svar som lyfter när jag inte ens kan lyfta mig själv ur mitt ”gruvhål”!?

    Det är väl precis som du säger dilemmat med att vända sig till ett forum där alla mår dåligt (och upptagna med att försöka hålla sig själva flytande) att ingen liksom orkar med att vara stöttande åt andra

    Jag gick en gång andra vägen. Vände mig utåt när jag mådde urdåligt och var ett stöd till behövande. Startade eget forum och chatt. Knöt till mig flera stödjare men ansvaret var alltid mitt som ensam forumansvarig. Höll i detta i många år .Helt sjukt så kunde jag sitta på chatt och ge peppande råd samtidigt som mitt eget dödshot stod och bankade på min dörr. Behöver jag ens säga att jag gick i väggen alldeles efter några år!?

    Att jag gick den vägen kan jag idag självklart se  som en både känsla att vilja hjälpa andra och en flykt från mitt eget mående. Mitt eget mående vann tillslut och jag fick en mångårig kamp att må bra igen. Läxan jag lärde mig är att för att kunna hjälpa och stötta andra p riktigt behöver man själv stå på stadig grund.

    Att jag idag trillat i mitt gruvhål igen och befinner mig där idag är en annan historia (som går att läsa sig till här)

    Anyway Jag ser och jag hör både dig och andra  och en dag när jag själv fått näsan över vattenytan hittar jag förhoppningsvis orken att svara på inlägg.

    från som sagt  mitt just nu självupptagna jag!

    Trådstartaren

    Hör utifrån din text att du ännu tar på dig mycket ansvar för andras mående.

    Det är skitsvårt att i stöttning ge rätt mängd av sig själv utan att det tar av ens egen energi. Och det är nog en livslång lära som ingen kan utföra exemplariskt. Att vara medveten är första steget.

    Jag vill också säga att stöttning inte är att ge råd eller vara problemlösare. Vill att man ska dela med sig av sina egna strategier och känslor även när det akuta har lagt sig. Att vara människa hela vägen inte bara när det brister eller när det känns lättare.

    Jag vill bara ha någon att prata med. Få bry mig om någon och känna att min plats på jorden har ett värde.

    Hey

    Jag vill också bara ha någon att prata med, varför i helvete det ska vara så svårt att ha vare sig ögon öppna eller när man bara vill sova. Och det går ju givetvis inte. Säger hjärnan nej det får du inte, sitter här själv igen kan inte sova skall till läkaren imorgon är skit orolig. Har lagt fram allt kläder block ställt klockan men ändå oro ångest. Jag är vuxen nu ska fixa detta men jag gör ju inte det. Och ja man blir sinnessjukt självupptagen när man har denna ångest. Tänker bara på mig.

    Måste man börja knarka

    Trådstartaren

    Jag förstår. Det är klart att man tror knark är en utväg. Men det är att skapa ett nytt problem på den redan milslånga hög av problem man måste ta itu med..

    Hur mår du idag. Hur gick det hos läkaren?

    Det hade varit lättare om läkaren sa hur man kan leva och sen anpassa sig efter det istället för att alltid hoppas på drömscenarion. Har man haft det jobbigt större delen av livet så kommer det alltid hänga efter oss. Och då är det vad man får anpassa sig efter. Hitta något annat som kan göra en lite lugnare och tillfreds. Kan man inte sova. Då får man göra något annat som kroppen får vila i. Se film eller serier, drick te, läsa. Låt din hjärna vila från stress och ångest.

    Du måste vara snäll mot dig själv. Jag är här så vill du prata är det bara att skriva.

    Lycka till idag!

    Håller med dig! Är själv också en av dem som egentligen kom hit i stundens hetta när jag behövde skriva av mig då jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vägen då jag inte vill lägga min skit på någon. Något jag har märkt när jag har läst andras är hur det triggar mig, dem får mig att känna mig värre då de man läser inte är så peppande direkt och påminner en ännu mer om sin skit.

    Kan tänka mig att jag inte är ensam om det och därav inte läser dem andras då det är så triggande. Har blivit använd av folk med psykisk ohälsa flera gånger i mitt liv då jag har en dum drivkraft att vilja hjälpa dem att må bättre, då jag själv mår bättre av det i stunden. Men då jag själv är i samma håla som dem så drar dem bara ner mig ännu längre ner i hålan och deras problem blir plötsligt mina. Som en psykolog utan betalning eller skyddsnätet.

    Ska inte ljuga att när jag skrev av mig här så tänkte jag att man skulle få någon typ av kommentar som hjälp, men så kommer man ju på att majoriteten av folket som är här är ju här av samma anledning som mig. Men tror bara det är skönt att få ut det, att veta att det är någon som läste eller lyssnade även om dem inte skriver något tbx. Istället för att hålla inne allting tills det exploderar. Men vill att du ska veta att jag hör dig, vi hör dig och du är inte ensam. Vi alla sitter i skiten just nu, men vi kommer komma loss tillslut om vi bara fortsätter mot de mål vi vill komma i livet 🙂

    Trådstartaren

    Ja, det är med väldigt blandade känslor jag läser vissa inlägg. Vissa saker triggar mig ordentligt. Men det är dom sakerna jag vet att jag behöver jobba med. Kanske är det inte rätt ställe att växa men jag tror ändå många kan vara stöd bara genom sina egna berättelser. Det händer kanske något litet varje gång det som triggar får en egen historia och vi kan separera känslan från oss själva.

    Det är en fin gräns i att ge stöd utan att förlora sin egen energi. Man kan inte ge sig på att stötta människor man inte förstår sig på. Man kan inte heller hjälpa folk som inte vill bli hjälpta.

    Det är så jag försöker få ihop mitt innersta just nu. Att berätta och försöka lyssna. Vi måste få känna oss behövda och bidra med något för att få ett syfte. Här är en bra plats att öva sig öppenhet på.

    Tack för att du startade denna tråden Red Legybo!

    Detta är något jag själv tänkt mycket på. Jag kom såklart också hit för att skriva av mig och återkommer för att skriva av mig och be om råd. Försöker att svara på andras meddelanden som inte har fått svar eller där jag känner att jag kan bidra med något.

    Det blir väldigt mycket ältande på detta forumet men världen är full av olyckliga människor, verkar det som.

     

    Trådstartaren

    Tänker att ältande ibland fortsätter för att behoven inte blivit tillgodosedda eller att ingen lyssnat. Många kommer inte tillbaka till forumet verkar det som men hoppas man gör någon skillnad hos någon.

    Är det någon som förstår lidande så är det vi som kommer hit och oavsett orsaker så kan vi relatera till känslorna.

     

    Varit ganska aktiv på det här forumet tidigare och kan absolut känna igen mig i frustrationen att majoriteten inte väljer att svara på andras inlägg. Det kan växa sig och bli ett enormt stort ansvar som läggs på enskilda medlemmar som svarar då, istället. För något år sedan var vi kanske ett par stycken som tog huvudansvaret, men alla har hoppat av kan man nog säga. Vill absolut lyfta ett varningens finger att ta det ansvaret som enskild individ, för det är jättetufft. Vi har heller inte någon person att vända oss till (en brief efteråt, ifall det varit ganska tufft) ifall det handlar om att personer skriver om självmordstankar/planer och tråden handlar om det i realtid. Man måste nog vara flera som är aktiva i såna här forum för att det ska vara bekvämt för alla, båda de som skriver och de som svarar, tror jag. I den bästa av världar skriver man ett inlägg, svarar på tre. Att man har det lite som kutym <3

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 16 totalt)
15

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.