Hem > Forum > Vad ger ditt liv mening? > När husdjur räddar liv

När husdjur räddar liv

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Har du ett husdjur? En katt? Hund? Marsvin? Eller annat? Underbart! Det har jag med. Många olika, faktiskt. Dom är den större anledningen till att jag finns här idag.

    För flera år sen fick jag min allra första häst. En stackars urmärglad bortglömd själ som ingen älskade eller ville ha. Kärlek vid första ögonkastet! Jag har fortfarande kvar den hästen. Han mår idag bra.

    Jag har tappat räkningen på dom gånger jag stått lutad mot honom i hans box, gråtit floder och inte vetat vad jag ska ta mig till med mitt liv eller hur jag ska göra för att må bättre. Jag förstod inte att det jag upplevde var resultatet av en dysfunktionell familj, ångest och depression samt trauma. Men min häst förstod inte det heller. Han visste bara att jag inte mådde bra. Och att vi hade varandra. Vi stöttade varandra genom gott och ont. Han lär mig mycket om livet och gör det än idag. Med handen på hjärtat tror jag inte att jag hade varit här idag om han inte funnits där för mig.

     

    Idag har jag som sagt kvar den hästen. Men jag har fler djur ändå. Idag tror jag min hund räddade mitt liv. Mina tankar dök ner i en djup avgrund. Djupare än på länge. Känslor av rädsla, sorg, hopplöshet och hjälplöshet tog överhand och jag försökte knoga på så gott jag kunde med det som behövde fås gjort. Jag stirrade tomt på pappersarbetet framför mig. Jag visste i teorin vad som behövde göras. Men händer och huvud löd inte och jag kände att jag fattade ingenting. Mina ögon läste inte. Mina tankar bara simmade neråt i en mörk avgrund.

     

    Då hörde jag ett pip bakom mig. Från min hund. Den tittade på mig med sina stora, bruna ögon. Nästan bedjande. Om det är något den hunden lärt sig hittills på sin korta tid på denna jord så är det när jag behöver henne som mest.

     

    Jag minns när hon stoppade en panikattack. Jag fick ångestpåslag och trauma-triggar. Det utlöste en stor panikattack. Jag blev sittande ute i vinterkylan och hyperventilerade. Ingen hjälpte förutom min hund. Försiktigt gick hon fram och slickade mig i ansiktet, sen tryckte hon sig beskyddande mot mig. Då avtog attacken genast.

     

    Och idag när mina tankar dykt till rock bottom och jag på riktigt tänkte att nu orkar jag inte mer… Nu säger det stopp.

    Jag tänkte på att jag borde men jag borde inte. Jag tänkte på hur ledsna folk skulle bli. Men jag tänkte också på att jorden snurrar ändå vidare utan mig här. Jag ville inte leva mer men jag ville inte dö. Jag vet så väl hur ont det gör när nån man bryr sig om går vidare i förtid. När jag grät så jag nästan kände mig blind och smärtan var outhärdlig så tittade jag på min hund igen. Hon bad om att gå ut. Motvilligt tog jag på henne kopplet. Jag ville verkligen inte ut. Jag ville inte nånting mer. Orkade inte mer. Aldrig mer. Det kändes som att alla problem i världen skulle aldrig få en lösning. Och man skulle för evigt springa som i ett hamsterhjul tills man dog så varför kämpa öht?…

     

    Och så gick vi ut ändå. Min hund tvingade mig ut på grusvägen och ut i solskenet bland vårblommor och fågelkvitter. När jag andats en minut stannade hon och tittade på mig. Så tryckte hon sin kropp mot mina ben, sådär tröstande, beskyddande. Vad hade hänt om inte hon varit där? Det vill jag inte tänka på.

     

    Har du djur – krama dom extra. Det ska jag göra åtminstone.

    Har dina djur nånsin varit eller är dom din räddning? Berätta gärna.

     

    Jag har inget djur sedan flera år och saknar det något fruktansvärt.

    Minns första hunden som mina föräldrar skaffade när jag var 6 år. Min trygga vän under en traumatisk uppväxt. Minns också när jag en dag kom hem efter skolan 10 år senare och han var borta för alltid. Mina föräldrar nämnde inte ett ord om det och jag frågade heller inte vart han tagit vägen. Rätt bisarrt egentligen men det var så det var i min familj. Man pratade inte.

    När jag träffade mitt numera ex skaffade vi 2 hundar som bokstavligen räddat mitt liv otaliga gånger. De gick emellan när han ”gick på mig som värst” och hoppade å högg efter honom för att han skulle låta bli mig.

    Vi skaffade en katt efter hundarna. Världens underbaraste katt som likt våra hundar alltid valde att krypa upp bredvid mig på natten som en skyddande sköld Tyvärr blev hon påkörd och gick bort alldeles för tidigt.

    Därefter blev det en hund igen. Min favoritras (som barndomshunden)  Så underbar och jag njöt varje sekund han var hos oss. Tyvärr tvingades jag tillslut att fly ett farligt förhållande för att överleva och med en osäker tillvaro i skyddat boende fanns ingen plats för vår älskade hund. Jag tvingades ge upp honom. 🙁

    När jag och barnen landat i ett eget boende skaffade vi både illrar och katt som hängde med oss i flera år. De gick bort av ålder och sjukdom

    Det är några år sedan vi hade djur nu och jag saknar det något enormt. Glädjen och trösten de ger. Det där med djurs instinkt att de ser när man mår dåligt och att de vill trösta. Tvingar en att fortsätta andas trots att man just då inte vill/orkar. Jag saknar deras odelade kärlek. Tyngden och tryggheten när de kurade ihop sig i mina knäveck eller  tätt in till mig på natten.

    Jag vill skaffa hund eller katt igen. Älskar djur och de har en helande förmåga jag aldrig upplevt på annat håll i världen.

    Men mitt liv är inte stadigt nog just nu (som arbetslös bland annat) att jag kan. Och så är det det där som håller mig tillbaka ytterligare… Alla mina djur har varit oerhört älskade. Jag minns dem varenda en. Deras olika  lynnen och personligheter. Älskade familjemedlemmar och den oerhörda sorgen och än idag saknaden när deras liv tog slut 🙁

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.