Olive Cevunu
Skapade svar
-
Har heller aldrig blivit älskad. Inte ens mina föräldrar förmådde älska mig.
Har bara traumatiserande förhållanden bakom mig. Trasiga män som trasat sönder mig. Både fysisk och psykisk misshandel har varit min vardag.
Har gett upp kärleken och inser att jag är för trasig för att kunna ha ett sunt kärleksförhållande. Springer åt andra hållet när jag blir uppvaktad. Lika mycket för att skydda dem som att skydda mig själv.
Men längtan finns där inom mig. Att älska och bli älskad.
Värst vad alla andra är duktiga då!! Sluta klaga och var glada att ni inte är som jag!!
Du är inte ensam.
Jag kämpar just nu mot suget att ta till flaskan. Var på väg ner i det hålet ett tag efter att jag blev arbetslös. Har varit där förut och vill inte dit igen.
Vet att inget blir bättre av att dricka Snarare tvärtom på sikt. Men fy fan vad det suger efter ett glas. Eller två…tre…fem
<3 Tror jag förstår precis detta med konturer. Kanske är det just sedd som du behöver bli just nu efter allt det du varit med om? Att en motpart ser din själ och den du är innerst inne? Tänker att mobbing är en sån integritetskränkande handling och att man kan ha blivit svårt förnedrad i sitt innersta (så upplevde jag det iaf). Ett tips är att försöka umgås med personer som ser din själ. Som ser dig. Efter min arbetsplats var det så läkande att umgås med mina syskonbarn, äntligen var det några som jublande över att umgås med just mig. Det var extremt lättande. Litegrann försvann ptsd-symtomen av bara farten. Eller det lugnade iaf ner sig. Har du några såna irl och som gör att du får tillbaka konturerna?
Precis så. Att vare sig bli sedd eller hörd. Osynlig. Jag känner mig precis lika osynlig idag.
Har en vän som bott hos mig i några veckor som hjälpt mig komma ur sängen på morgonen Men hon åker hem i nästa vecka och jag får lite panik över det.
Jag tror att bli hörd hade varit väldigt läkande för mig. Funderar på att skriva ett brev till dem om precis hur jag kände och känner än idag. Givetvis utan att skicka det till dem. Det kanske kan hjälpa mig en bit på vägen.
Måste också tillägga något =) Olive Cevunu, vet att du tidigare nämnt att du ville känna gemenskap och vara en del i det här arbetslaget (om jag minns rätt. jag läser så mycket inlägg på det här forumet så kan ibland glömma bort vissa detaljer). Funderar därför lite på trådämnet ”Bli sin egen bästa vän” och när fokuset kan hamna på hur de var osv. Därför undrar jag objektivt sett om det här är några som du hade valt att umgås med i vanliga fall? Förstår absolut att du är jättebra socialt och kan anpassa dig men uppenbarligen klarade inte dessa nissar av det. Var det förresten bara män? Hur som, angående också att vara avvikande. Alltså detta kanske är en fördom men jättejättemånga män på arbetsplatser kan inte ha en neutral relation med en kvinna, tänker jag. Kanske det också spelar in här? Vissa har också aggressionsproblem (tycker det du tidigare beskrev att du blev utsatt för lät sadistiskt och extremt sjukligt) och blandar ihop en med typ något gammalt ex de är upprörda över. Många har stora problem i sina känsloliv, tycker jag mig kunna se. Vill mest synliggöra att som du säger detta är inga bra människor. Det handlade aldrig om dig, att du vore fel, och vad du gjorde. De är inga bra personer och med uppenbara märkliga värderingar hur man behandlar sina medarbetare. Reagerar också starkt på att den äldsta inte fick vara med på kickoffen. Litegrann kanske man kan tänka också: ”Lika barn, leka bäst”?
Har funderat på om det mycket har handlat om att jag är kvinna i en mansdominerad värld. (har aldrig haft problem med det förut) Men vet inte. Och jo vdn har en del aggressionsproblem. Reagerar från allt mellan passiv aggressiv till sur, spänd eller ruskigt aggressiv om han inte gillar konversationen eller få för sig att man själv är sur eller nåt.. Så backar man ju så klart direkt Ler och nickar å säger allt är bra. Fast det inte är.
Tack för att du också reagerade på kickoffen. Det hjälper mig att känna att jag kanske inte är så fel ändå.
Vet inte riktigt något alls just nu. Känner mig liksom upplöst och får inte riktigt grepp om var mina egna gränser går. Det är ju mina gränser som gäller och inte andras egentligen. Men kanske att jag känner mig som en luddig bomullstuss beror på att jag fått mina gränser förskjutna så många gånger av andra att jag liksom inte vet vad som är normalt, illa behandlat eller en överreaktion från mig. Det där med normaliseringsprocess och sånt. Det är tyvärr så att jag kanske på ren reflex går inåt i mig själv när någon behandlar mig illa. Granskar mig själv, vad jag gjort och sagt istället för att lägga det på mobbaren.
Eller jag vet inte. Det bara snurrar. Jag är så innerligt trött på mig själv just nu och mår inte bra i mitt upplösta luddiga jag. Vet knappt själv längre vad jag tänker och varför jag känner som jag gör i vissa saker. Och det är ju där jag behöver börja Inte leta fel på mig eller dem utan ta form igen. Om någon förstår vad jag menar,
En fin strand i ett tropiskt land några veckor skulle inte vara dumt just nu. Lugn och ro och hitta mina konturer igen.
Absolut tror jag att vi extroverta kan missförstå introverta och uppfatta dem som avståndstagande. Jag har arbetat med introverta förut. Har dessutom en introvert dotter och är med henne hela vägen då hon känner sig udda, utanför och missförstådd i en värld där det mycket handlar om att ta plats och synas för att liksom räknas.
Jag kan t ex själv uppfattas som ignorant eftersom jag har en hörselskada som gör att jag inte alltid uppfattar att andra pratar med mig eller vad de säger. Men det är något jag alltid är snabb på att förklara för nya personer. “Svarar jag dig inte så beror det inte på att jag ignorerar dig utan för att jag inte hörde”
Jag har arbetat med människor som har aspergers och så fort jag fått veta/förstått att de har har jag ju också anpassat min kommunikation till dem då de behöver en mer rakare kommunikation än andra. Jag hade t ex en praktikant hos mig med rätt svår adhd och det var inga bekymmer oss emellan eftersom vi anpassade oss till varandra. Jag till hans svårigheter att vara fokusera och han till att jag inte alltid hörde. Vi båda liksom “såg” när vi tappade varandra och avbröt konversationen skrattande att där försvann du. Väldigt skön och avslappnad relation.
Jag är väldigt van att anpassa mig till människor som inte fungerar som jag. Inte så att jag förlorat mig själv som jag gjort nu. Och det har väl samtidigt varit ett problem för mig. Jag kunde liksom inte anpassa mig till dessa. Jag bråkar massor med mig själv i vad som är vad under åren. Typ: Det här mår jag jättedåligt av och känner att de inte alls tycker om mig Men de kanske inte menar något illa utan bara är sådana mot alla.
Samtidigt finns det en massa saker som inte går att bortförklara på något vis alls. Rena elakheter, respektlösheten och exkluderingen/utfrysningen som faktiskt fanns där även om man vet att de är introverta. Jag har svårt att blunda för saker som att de inte hejade på mig trots att de passerade mig inom 1 meter. Att stå där och känna sig så jäfla osynlig och se dem gå raka vägen ut till de andra och säga god morgon och prata glatt på en stund gjorde ont för att ta bara 1 exempel. Fikaraster då jag alltid satt själv (om där inte var en tillfällig praktikant som höll mig sällskap) för att sen se/höra dem samlas runt kaffemaskinen när jag gått därifrån. Liksom avskyr ni mig så mycket att ni undviker mig allt ni kan?
Jag vet inte…snurrar tankarna något alldeles och det är utmattande. Ena dagen känner jag mig som världens mest värdelösa person för att andra dagen känna en ilska mot dem och att jag visst duger.
Har samma dröm. Har suttit och kikat på husvagnar flera gånger de senaste åren.
Önskar att det fanns mysiga trailerparks i Sverige där man kunde hyra en husvagn med en liten altan och plats för någon tomatplanta. Dricka morgonkaffet utomhus och vinka till grannen. Det hade varit helt underbart 🙂
<3 Gud vad fruktansvärt orättvist att han behandlade dig så och att de andra tog efter det beteendet <3 Får så lite rysningar också om det där obehagliga i att man så lätt verkar det som kan råka trampa någon på tårna genom tex sin person, utbildningsnivå eller bakgrund. Att det är så himla lätt att råka trigga någon omedvetet och betraktas som ett hot/en konkurrent av motparten på just en arbetsplats. Det är så läskigt! Kan det varit så då att han måste fått panik över att haft sin masterexamen men inte kunnat leverera på den nivån han önskade, och så kom du dit och gjorde det jättejättebra istället? Att det handlade i grund och botten om hans oförmågor, prestige och stolthet och därför tog han ut sin ilska (och hat kan man väl kalla det för?) på dig? Så otroligt lågt av honom. Låter som att du kommit en jättebra bit nära sanningen och lagt viktiga pusselbitar om vad det här egentligen bottnade i? Eller hur känner du efter du skrivit om det? Har gått runt och funderat på nåt liknande i dagarna just om hur man kan vara helt ovetandes om att andra kanske tävlar med en eller är avundsjuka på en och hur otäckt det kan vara och vilka läskiga situationer man kan hamna i då. Det är en form av utsatthet som kan leda till mobbing. Jag har tex tidigare jobbat en del i restaurangbranschen och där kunde det ibland räcka med att jag sa något om att jag studerade också och så fick jag ett rent helvete på den arbetsplatsen. Det jag inte förstod då var att många där kunde ha ett enormt bildningskomplex och därför skulle sätta mig på prov. Det var fruktansvärt vilket grymhet folk kunde visa. Tror också att de läste in att jag typ var kaxig (fast jag absolut inte tror att jag var det). Upplevde att jag hade noll behov att mäta mig akademiskt med dem. Jag ville ha trevligt. Det här är nya upptäcker för mig. Kan känna igen att det gjort något med tilliten till andra. Jag känner också mer och mer att jag inte riktigt vågar vara mig själv och kanske att man ska vara lite försiktig så man inte råkar göra folk avundsjuka på en i onödan. Usch, det är hemskt! Känner med dig! Du resonerar så klokt också, så glasklart som kan se vad som hände <3 Det är läkande för mig också att läsa. Tror du den här killen någonsin skulle kunna erkänna vad han utsatte dig för och att det handlade om att du fick honom att känna sig dålig (eller hur man ska uttrycka det)?
Jag tror tyvärr inte alls att någon av dem kommer att erkänna inför sig själva att de behandlade mig illa.
Men samtidigt, jag bråkar med mig själv om en grej. Den ena av mina chefer svängde ju hel mina sista 2 veckor. Blev väldigt trevlig och pratsam. Nästan så att jag ibland fick säga till honom att jag faktiskt inte har tid att stå och prata. Min sista dag kom han in till mig och undrade om allt kommer bli bra nu när jag går därifrån. I min misstänksamhet undrade jag om deras revisor/advokat gett dem ett varnande finger (de kanske plötsligt kom ihåg att jag har en PA utbildning och har viss insikt i arbetslagar) Men jag VILL tänka att det var ett utslag av dåligt samvete. En insikt i att de inte varit speciellt trevliga mot mig och en liten ursäkt från en person som inte riktigt hade ryggrad att be om ursäkt på riktigt?
Jag funderar själv på det här med hur lätt det är att ofrivilligt trampa någon på tårna Något som stör mig är att många tenderar till att inte säga till direkt utan man får liksom reda på att de blev sura genom någon bakväg 2 veckor senare. Och där har man undrat vad man gjort för fel och det känns som när man väl får reda på vad som blev missförstått är det för sent att reda ut.
Eller hur lätt det är att bli utstött bara genom att vara avvikande eller tänka annorlunda. Att det räcker med att man kliver in i en grupp människor, Inte fel men lite annorlunda för att riskera bli mobbad. Det skrämmer mig
Jag vet att jag var annorlunda än dessa kollegor på många sätt. Är t ex extrovert vilket de inte är. Är väldigt energisk gladlynt och positiv. Vad de tyckte var stressande tyckte jag bara var högt tempo (som jag gillar). Skojade ibland med dem i början att de var som gamla gubbar. Jag tänker heller inte hierarki som de gör. Jag delar inte in människor i vad de har, kan eller presterar. För mig är vi alla människor med olika bakgrunder egenskaper och förutsättning där ingen är värd mer än någon annan.
Jag är dessutom rätt passionerad och engagerar mig lätt i saker Har många gånger fått höra att jag är väldigt “osvensk” Vad de nu menar med det?
Men jag har ju en önskan att få vara just den jag är utan att bli utstött Känna att jag duger precis som jag är. Livet är ingen tävling där den som har mest eller är mest lyckad vinner ett pris när vi dör. Kan vi inte bara få vara oss själva och vara som vi vill genom våra egna liv utan att tvingas in i någon mall i hur man ska vara. Jag tänker alltid att “låt människor vara som de är och leva sina liv som de vill så länge de inte gör andra illa”.
Är jag så himla ensam om att tänka så?
det låter som om han blev behandlad på ett rätt kränkande sätt av ledningen när han fråntogs arbetsuppgifter och fick minskat ansvar. Däremot är beteendet mot dig och att ledningen inte stoppade det förstås oacceptabelt. Om jag gissar så tror jag att ledningen mest tog den lätta vägen och lät honom hållas Kanske en kombination av bekvämlighet, att de inte förstod ur ditt perspektiv och inte hade någon större tanke på att ta det ansvar de har för arbetsmiljön. Och att de undvek frågan för att slippa en möjlig konflikt med mobbaren, som de antagligen också ville ha kvar på företaget. Du var senare anställd, de hade en längre relation. Du var också duktig på jobbet, det hade de visat genom att ge dig mer ansvar så du fick liksom ”klara dig ändå” sen. Jag tänker också att det kan finnas förhistorier och gamla konflikter etc man inte känner till på en arbetsplats, speciellt om ledningen är slapp och negligerar arbetsmiljö. Tänker också att om det är lite överdrivet mycket sammanhållning och kompisskap i en grupp så kan det vara för att flera kämpar lite för att inte hamna ute i kylan. Det kan vara ett sken man förblindas lite av när man står utanför
Ditt inlägg fick mig att tänka till och se på saken på ett helt annat sätt!
Jag tror inte att det är någon gammal konflikt i bakgrunden utan två företagare som inte har en aning om vad de sysslar med eller hur man behandlar andra människor. Konflikträdda och impulsiva. Eller så bryr de sig helt enkelt inte om människor. Företaget och anställda är deras personliga lekstuga. Människor är bara brickor i deras spel/lek. Avhumaniserade.
Jag tror du slog huvudet på spiken i din sista mening. Det finns saker som pekar på att den här killen kämpar något oerhört för att inte känna sig utanför. Innan mig fanns det ingen konkurrens då det bara var de 3 personerna på plats. Så kommer jag..lär mig snabbt,tar över en del av hans arbete och är dessutom betydligt mer bekväm i sociala sammanhang. Jag är extrovert han är introvert.
Det finns flera saker som visar att han kämpat hårt för att känna sig som en del i företagets lilla grupp
Som t ex Han har bytt sin intresseinriktning. Jag vet att han satsade på att bli riktigt duktig i hans intresse (säg virka grytlappar) Men eftersom cheferna älskar att sticka tröjor la han sitt intresse mer på is och satsade istället på att sticka tröjor. Allt för att passa in och känna gemenskap med dem.
Nu kommer det sorgliga…jag tror han hamnat ur askan i elden med den nyanställda.
Jag fick ju tryckt i ansiktet typ varje dag hur förträfflig och så mycket bättre min ersättare var från mina chefer. Han älskade t ex att sticka tröjor och var riktigt duktig på det. Dessutom tyckte han att cheferna var urkul, beundrade dem och han var beredd att gå ner rejält i lön för att arbeta hos dem. Egenskaper som var relevanta för att klara jobbet var underordnade. Han hade egenskaper som kommer att göra det svårt för honom att klara sina arbetsuppgifter. Kan på rak arm säga att det funnits flertalet extra personal och sommarjobbare som var långt mycket duktigare på jobbet än han. Om inte annat har de varit betydligt ivrigare på att lära sig jobbet. Men det spelade tydligen ingen roll för cheferna.
Men så till själva grejen att jag faktiskt börjar tycka synd om en av mina värsta kollega genom tiderna: Cheferna uppträdde som nyförälskade runt den här nyanställde (på riktigt alltså) De skulle ha en kickoff för att riktigt välkomna honom till företaget. Jag råkade höra ett telefonsamtal där ena chefen planerade den här kickoffen med sin fru (den skulle hållas hemma hos honom) Men så hör jag något som jag reagerar starkt på. De lägger alltså den här kickoffen precis när äldste anställd tagit ut en semestervecka. “Äsch vi gör kanske något för honom någon annan gång”. Att planera in en kickoff när alla 4 är på plats fanns liksom inte i hans värld (hur svårt kan det vara?) Men det säger kanske något otroligt mycket om vilken typ av människor det här egentligen är. Och det är verkligen inga trevliga människor I alla fall inte i mina ögon.
Det värsta är att jag inte ville ha det där ansvaret. Jag ville inte ta över Jag hade hellre velat arbeta mer i team. Har alltid gillat och trivts i de arbeten jag haft där vi bollat idéer, diskuterat och löst saker gemensamt. Kanske ytterligare en bidragande anledning till att jag mådde dåligt på den här platsen och liksom inte föll på plats? Sökande efter en gemenskap som aldrig fanns.
Vad bra! <3 Då är det uträtt =) Vet du, jag tror det här med klaveret kanske kan ha handlat om att de missförstått vem man är som person? Det är vad jag delvis kommit fram till hittills. Minns t ex på arbetsplatsen på en fikapaus att när jag berättade en historia (som var sann) så kunde de håna mig, himla med ögonen, skratta högt tillsammans och säga att det var hörsägen. Typiskt Red S att snacka goja!!! Men det var det absolut inte och jag tog jätteilla vid mig, blev ledsen. Att jag målades upp att vara en mytoman man bara rått kunde skratta rakt i ansiktet. Ta henne inte på allvar! Slutsatsen jag dragit på arbetsplatsen där var att de inte lärde känna mig på djupet utan agerade snarare på fördomar och på vad de kanske sett (samt hört inte minst! Där kanske man kan kalla det för just hörsägen). Skulle de jämföra sina versioner med mina kompisars eller familj skulle det vara som natt och dag, tror jag. Under den här tiden som jag arbetade där hatade min omgivning den där arbetsplatsen. De sa att jag personlighetsförändrades och blev extremt oroliga att jag skulle ta livet av mig. Kanske är det liknande för dig på arbetsplatsen du var på? <3 Det kanske handlade om att de inte ville få en nyanserad bild om vem du var? För om man lär känna någon på riktigt, gör den till en människa med en inre värld, skapar en fin personlig kontakt med den personen då tänker jag att man inte är kapabel sedan att mobba den också? Så jag tror inte det handlade om dig och något du gjorde fel, utan jag tror kanske snarare det handlade om att de hade något behov av att trycka ner och vann mycket på att göra just så? Kanske var du ett hot? En konkurrent? Och litegrann också, vad är det ens man skulle kunna gjort som gör att man förtjänar att bli mobbad? Det kan jag för mitt liv inte begripa. Så oavsett klavertramp eller inte. Jag tycker inte man ska behöva skärskåda sig själv i absurdum och sitt inre väsen bara för att några mobbare menar på att man gjort något eller är något fasansfullt. Mobbare däremot får gärna ta sig en extra titt i spegeln. Det skulle behövas. Hur tänker du? <3
Jag funderar en del åt ditt håll.
Så här just idag kan jag kanske börja ana när hur och varför det blev så här. Egentligen startade och slutade allt med en och samma person. Han hade något emot mig redan från första dagen. Vet inte riktigt varför men jag är i min personlighet typ hans raka motsats. Och jag tror han uppfattade mig som ett hot. Vilket jag också tyvärr blev.
Han tryckte ner mig från början. Liksom såg ner på mig, jag med min gymnasieutbildning och han med sin Master, jag skulle veta min plats. Kunde vara riktigt otrevlig mot mig, pratade gärna över huvudet på mig och exkluderade mig i möten. Han obstruerade en del och det fanns tidigt stunder då jag faktiskt undrade om han med vett och vilja ville förstöra för mig. Det kunde vara att han undanhöll mig relevant information eller helt sonika ställde saker jag behövde där jag inte kom åt dem, trots att jag minuten innan bett honom att ställa dem på ett annat ställe. Jag trampade tyvärr honom på tårna rätt tidigt och jag gjorde det rejält. Första gången var när min arbetsmiljö skulle ändras och optimeras. Han hade suttit i veckor och filat på sin plan. Gjort ritning och allt. Och så kommer jag och påpekar att typ massor är feltänkt och fysiskt omöjliga lösningar. På ett så snällt sätt jag bara kunde. Han genomförde sin plan ändå och det blev total katastrof. Så när vdn kom ut för att kolla läget överlät jag till honom att rodda situationen. Vilket han gjorde så det blev ju bra tillslut ändå. Men för att göra historien kortare så efter ett halvår in på min anställning var makten helt skiftad mellan mig och denna person. Jag tog över hans roll som logistikchef samt en del andra av hans uppgifter och han blev satt att assistera mig när jag behövde muskelhjälp. Jag sattes dessutom att kontrollera hans uppgifter innan de släpptes. Han fick komma till mig med frågor i ställer för tvärtom
Behöver jag säga att allt bara blev värre efter det 🙁 Han skickade inte ens över hälften av sina arbeten till mig för kontroll. Frös ut mig på alla sätt han kunde som t ex skickade budskap till mig via andra ect. Som jag kan se det nu så skyddade han de områden han hade kvar att vara duktig på på alla sätt och vis. Genom att utesluta mig ur samtal, gemenskap etc. Det var han som satte upp bilderna på alla anställda förutom på mig som jag skrev om tidigare.
Vilket fall… jag kan förstå att han behandlade mig som han gjorde. Men samtidigt inte.
Men så kommer vi till de andra två. Ägarna till företaget. De liksom anammade den här personens uteslutande av mig. Ingen av dem reagerade t ex på att jag inte fanns med bland bilderna på alla anställda. Behandlade mig likadant som han i stort sätt. Samt ännu värre än tidigare efter att jag sagt upp mig. Och DET förstår jag inte.
Det där med att man tar illa vid sig. Det här med bilderna på alla anställda är något som fortfarande får mig att mer eller mindre bryta ihop varje gång jag tänker på det. Det kanske låter som en futtig grej att bry sig om. Men för mig var det en stor sak. Liksom jag kunde inte blunda längre över deras beteende. Kunde inte bortförklara något längre. Svart på vitt. Jag var inget alls.
Men samtidigt är det inte just vad de har gjort mot mig som gör ont . Utan hur de fått mig att känna mig. Hur förändrad jag blivit Min glädje, positivitet är borta.
Mitt självförtroende är trasigt och jag har en ny misstänksamhet och misstro vad gäller andra människor än vad jag någonsin haft förut.
Jag är inte jag längre.
Menade absolut inget illa med det jag skrev utan det var en tanke kring dilemmat om att inte kunna släppa det som ens mobbare utsatte en för. Att det kanske handlar om att återfå en känsla av kontroll efter det fruktansvärda du varit med om. Och kanske att den här självanalysen om man kunde gjort något annorlunda tänker jag skulle kunna betraktas som en självdestruktiv handling. Jag är väldigt så ”präglad” av att ha gått extremt mycket i terapi och även att pratat i åratal med kompisar om typ ”analyser” hur saker och ting kan höra ihop. Vi har försökt ”terapeuta” varandra antar jag. Förstår mer och mer att det här kan förvirra personer på det här forumet så jag ska försöka skriva desto mindre eftersom det kanske snarare stjälper mer än vad det hjälper <3
Det är lugnt. Jag förstår. ibland kan skrivna ord så betydligt mycket hårdare i skrift än vad de skulle göra i ett samtal. Jag var stödjare för misshandlade kvinnor på en chatt i många år och där fick man verkligen lära sig att se andras ord med lite fluffilter samt väga sina egna ord i guldvåg 🙂
Jag är väldigt skör just nu. Såren har inte ens börjat läka. Och är fullkomligt medveten om att jag kan ta mer illa vid mig än menas eftersom jag är rätt överkänslig för tillfället.
Vet att du varit med om likartat som jag. Men du har kommit så mycket längre på vägen än jag!
Tänkte på tråden du skrev för ett tag sedan. Om skillnaden i bemötande på arbetsplatser vs i privata sammanhang. Där du undrar vilka “koder” du missat på arbetsplatsen och om/hur du råkat trampa i klaveret. Och det är just där jag är nu. Vad missade jag i “koderna” med dessa människor. Hur många gånger och när trampade jag omedvetet i klaveret? Spånar gärna med dig om det 🙂