Jag har aldrig upplevt äkta (sund) kärlek

Jag såg dokumentären om incel häromdagen och kände mig ledsen över alla killar som aldrig upplevt en kärleksrelation. Det är ju en stor dröm för alla att få bli älskad för den man är. Villkorslöst. Få bli kär, pussas, kyssas, kanske starta familj. Det verkar bli svårare och svårare att hitta en kärlekspartner.

Jag är tjej och insåg plötsligt att jag egentligen upplever samma sak. Skillnaden är bara att jag haft relationer. Jag har bara aldrig varit älskad. Jag har gjort det där som man ”ska”. Parrelation med sex, sedan barn, hus, allt möjligt.

Men jag har ett hål i hjärtat för jag vet att ingen av mina pojkvänner älskade mig. Jag undrar hur det kommer sig att jag accepterat att leva utan kärlek. Och hur gör man för att hitta sunda relationer?

Jag har bara levt i tre långa relationer. De har alla varit så smärtsamma. Den första drabbades hårt av min pojkväns alkoholmissbruk och otrohet. Den andra var med en sadist som våldtog mig och misshandlade mig psykiskt under 8 år. Den tredje var asexuell och visade överhuvudtaget ingen kärlek. Så tre kärlekslösa relationer.

Jag har börjat fundera över vad som är fel på mig, hur det kunde bli så? Varför jag stått ut? Och framförallt har jag en rädsla över att aldrig få uppleva kärlek. Att aldrig bli sedd, älskad för den man är.
Jag vet inte hur det känns.

för att summera vill jag säga att jag upplever samma sorg som Incel-medlemmar trots att jag har varit i relationer.

Det påminner mig om hur vi alla är så lika under allt ytligt. Vi vill bara bli älskade. Ha bra relationer. Få en chans att utvecklas. Må bra.

Jag är så ensam. Förr var jag ensam i en relation. Nu är jag fri men väldigt ensam ändå, och det gör ont.

Undrat hur många som går igenom livet utan att någonsin få känna sig älskade?

 

[Azure Lasoja]

Det är så fundamentalt. Kärlek. Och behovet av det.
Jag kan relatera lite till din historia. Har “bara” haft ett längre förhållande i mitt liv som var kantat av psykisk ohälsa och var en allmänt nedbrytande relation. Jag älskade honom jättemycket, men jag vet inte om han älskade mig egentligen.
Jag har varit singel många år nu och har utvecklat nästan som en ptsd efter uppbrottet pga olika händelser, och är fullkomligt livrädd att jag aldrig ska kunna hitta kärlek igen. Sund kärlek, som du pratar om.
Gråtit över det många gånger och känt mig så oändligt ensam. Spelar ingen roll hur mycket ens vänner säger att de älskar en och hur man inte behöver en partner för att vara komplett.

Romantisk kärlek är det enda jag vill ha och det enda som det känns som att jag aldrig kommer få.

[Indigo Vutaqy]

Tror nog det är många fler än man vet om som känner sig ensamma trots relationer.

Många blir misshandlade, eller stannar med en partner pga. ekonomiska skäl, eller pga. att de har barn ihop. Sedan finns det ju många som har så starka kulturella/religiösa traditioner att vara gift/skaffa barn att det inte ses med blida ögon att separera/vara singel av släktingar.

Så, det jag vill säga är att jag tror att väldigt många lever i relationer de inte mår bra av.

Men jag känner samma som dig när det gäller en längtan att få uppleva kärlek. Jag har aldrig varit tillsammans med någon, och aldrig haft sex. Samtidigt som jag vill uppleva det, så ser jag också att många faktiskt mår dåligt trots relation, så det är ingen universallösning på lycka.

Jag har aldrig känt mig älskad. Det är smärtsamt…

 

<3 Åh, har också tänkt så himla mycket på incels och hur det som beskrivs av dem är så oerhört likt hur man själv kan känna i sin ensamhet. Tycker incels fått ett oförtjänt dåligt rykte. Likaså nuckan. Vad klokt det som du beskriver och fick insikt i att alla innerst inne vill samma sak: känna sig älskade, må bra, utvecklas och ha fina relationer omkring sig.

Har också en del traumatiska relationer i bagaget och undrar med hur man får sunda relationer. Något jag börjat undvika är att gå på känslan. Tycker jag blivit lurad så mycket när jag blivit förförd av män med uppvaktningar, själsliga samtal, herregud vilken underbar värld som skapats av dessa personer. Som en öppning till ett paradis. Om man – som iaf jag har- gått bet under en hel uppväxt och kanske har ett hål i själen av kärlekslösheten har det varit helt omöjligt att stå emot en sådan frestelse. Givetvis har man klivit in i den världen, trots att varningsklockorna har ringt lite i bakgrunden. Nu var det ett par år sedan jag hade en relation (som dessutom var destruktiv) men jag vill tro på att agera mer på intuition framöver. Mindre känsla. Kanske kan man hitta något sund då istället.

[Olive Cevunu]

Har heller aldrig blivit älskad. Inte ens mina föräldrar förmådde älska mig.

Har bara traumatiserande förhållanden bakom mig. Trasiga män som trasat sönder mig. Både fysisk och psykisk misshandel har varit min vardag.

Har gett upp kärleken och inser att jag är för trasig för att kunna ha ett sunt kärleksförhållande. Springer åt andra hållet när jag blir uppvaktad. Lika mycket för att skydda dem som att skydda mig själv.

Men längtan finns där inom mig. Att älska och bli älskad.

[Teal Solele]

Kärlek är ett behov som inte så lätt går att förtrycka.
Jag sökte den inte.var inte värd den.. Men när någon sen uppmärksammar mig och visar något typ av kärlek är det mycket svårt att stå emot. Sen även om det var kärlek eller inte så kunde jag inte fortsätta i lögnen att jag älskade tillbaks, så från att nästan lovat livet med varandra så lämnade jag..och det gör ont att vara den som lämnar med ett brak för känner hur jag sårat.den smärtan släpper inte:,( jag ser hur jag tog vad jag fick och gav vad jag har, och om jag inte har kärlek så kan jag inte ge det.:/

Jag ser att det är bättre att jag erkänner att jag har behov av kärlek och söker att fylla det på ett så bra sätt som jag kan. .Utan att jag eller någon annan blir sårad. Som att ha kontakt och träffas med bra vänner.

Att fötstå hur jag fungerar, och hålla tillbaka när någon visar kännslor för mig och inte ta emot och ge bara för att jag saknar kärlek.
jag måste ha san och sund kärlek för den andra.och den för mig. för att det tillsammans ska bli san och sund.

Tänker på det att det så ofta är trasiga människor som hamnar i varandras armar, finner tröst hos varandra men samtidigt kan skada varandra med sina problem som blir djupare. Sen så att de människor som behöver kärlek mest som håller sig undan från den för att de är rädda att skadas och skada. De behöver få kärlek som ger men inte tar något tillbaka.finns det på jorden?

<3 Om man inte tror på kärleken – vad ska man tro på då? Den frågan har iaf jag börjat ställa mig på sistone. Det verkar ju absurt att inte tro på att två människor älskar varandra på ett äkta och sunt sätt. Går det inte emot vår biologi? Just nu läser jag en bok som heter “Där kräftorna sjunger” av Delia Owens som är helt underbar hittills! Jag bara grät häromkvällen när en tjej där blir uppvaktad av olika killar. Sådan igenkänning och tyvärr väcktes samtidigt ganska obehagliga minnen till liv att bli precis lika älskad (möjligtvis var det bara manipulation tillskillnad från i boken) och precis lika upplyft till skyarna – men så upphör det, av olika anledningar. Det fick mig att fundera. Att åter ta ett beslut kring vad jag tycker om det här med kärlek. Läste vidare och hon blir älskad på nytt. Trots att hon hade så ont sedan den förra relationen. Tycker det var så oerhört inspirerande! Hon vågade igen. Jag tror på det – att våga – igen.

Boken handlar om en tjej som blir lämnad av alla i sin familj som barn och därför växer upp ensam i våtmarken. En oförglömlig berättelse om naturens kraft och ensamhetens pris. Rekommenderar!

[Teal Solele]

R.Simyna. Det låter som en bra bok tack för rekomendationen:) det är värkligen inte lätt att våga igen när räddslan för att såra och bli sårad är större..hur blir man modigare/säkrare?…genom att inte ta så alvarligt på fall som gjorts och risk att de kan göras igen..kanske men ingen vill göra samma misstag mer än 3gånger.
Det finns en låt som heter History of wrong gay-Natalie Mcqueen
Där förälskelsen vågar kempa över tidigare erfarenheter

<3 Tänker lite också att inte våga kan (för vissa) vara ett stort misstag? Kanske i några fall ett mycket, mycket större? Är det värt priset för att “skydda sitt hjärta”? Ärligt så är det gångerna jag inte tagit språnget, de gånger jag valt att värja mig och inte släppa in, de gångerna som skaver som starkast i mitt inre. En gång var jag med om en otäck flygincident och minns att jag trodde att jag skulle dö. Det jag tänkte och starkast kände där uppe i luften och förbannade mig just över var känslan av att inte ha levt. Då tänkte jag specifikt på kärleksrelationer. Det var inte sorg över att inte få träffa familjen fler gånger utan det var just en enorm självkritik (så illa faktiskt att det går att beskriva som självhat) över att fortfarande inte vågat möta kärleken och satsa på det – när den väl visat sig och jag ignorerat.

Tack för låttipset! Ska lyssna vid tillfälle <3