Olive Cevunu
Skapade svar
-
Lyfter tråden igen.
Har inte orkat uppdatera då jag jobbat som en liten iller de senaste månaderna och mer eller mindre kollapsat i soffan när jag kommit hem då jag just nu gör 2-3 mans jobb i den mest hektiska perioden i branschen.
Jag räknade på fingrarna att under 2022 valde halva deras personal att säga upp sig. På min avdelning försvann halva styrkan vid nyår. Som inte ersattes förrän förra veckan. Nya som inget kan när det behövs som mest hjälp.
Jag har inget emot att jobba hårt. Är alltid den som är först på jobbet och den som går sist av alla. Jag är högpresterande och trivs med det
Men….
Jag har en sjukt kontrollerande chef som aldrig är nöjd med vad man gör. På riktigt,,,hen sitter hemma och kontrollerar allt man gör. Som te x hur fort man svarar på kundmejl.
Kan ta 2 exempel hur min chef agerar:
Hade 3 uppgifter att göra som skulle ta mig typ 5 minuter. De kunde utan problem vänta en stund så jag valde att gå på lunch med min kollega på hens sista dag. Mitt i lunchen kommer chef nr 2 med en påse bullar för en avskedsfika. Jag stannar en stund och fikar med dem men var superstressad eftersom jag liksom visste att jobbiga chefen troligen skulle ringa och skälla på mig för att de där 3 banala grejerna inte var gjorda ännu. Vilket hen givetvis gjorde. Jag var på rast i 35 minuter!
Ex 2. Kommer till jobbet och ser att mina kollegor inte hunnit göra klart allt dagen innan. Det som var kvar var att skriva ut lite dokument och markera det som färdigt. Så jag gjorde klart uppgifterna och när jag ändå var i systemet såg jag att saker som egentligen var åtgärdade inte var klarmarkerade så jag dubbelkollade att de verkligen var klara och klarmarkerade dem.
5 minuter senare ringer chefen och undrar vad jag gör då han tyckte det var konstigt att så mycket blev klar på så kort tid. Eh jag jobbar typ!
Man ska vara ständigt uppkopplad och tillgänglig. Alltid svara när chefen vill något. Även utanför arbetstid.
Så när får jag vara ledig och koppla bort jobbet ?
Jag skulle kunna skriva i evighet om detta.
Idag jag känner jag att tappar mig själv. Tappar mitt lugn och förståelse. För självklart så inser jag ju att det måste vara jobbigt att vara så kontrollerande och inte kunna slappna av och lita på sin personal.
Och jag förstår de gånger kollegor har brustit och kanske inte visat sin bästa sida (aka burit sig illa åt) pga stressen att slita hårt men ändå aldrig räcka till. Kan man inte skälla på chefen är det lättare att skälla på kollegan.
Men samtidigt…
Självklart påverkar allt det negativa mig. Någonstans innanför min lugna och balanserade yta fastnar en tagg av förflugna ord sprungna ur stress och troligen annat jobbigt som pågår i deras liv. Jag är bara människa precis som de.
Vad händer när jag får nog!?
Hej Olive, Jag känner stor respekt och empati för dig. Du uttrycker dig otroligt väl, är så begåvad på att beskriva skeden och reflektera över dom. Mitt intryck av dig är att du är rakryggad, lojal, ärlig, stark (som bara den!), kompetent, intelligent och har mycket att ge. Du är kärleksfull mot andra och vill vara bättre än dom som betett sig så vidrigt mot dig. Med andra ord är du någon som förtjänar all respekt och jag önskar att ett överflöd av goda händelser kommer din väg på nya jobbet. Ibland ser man sig själv inte på det sättet pga tidigare dåliga erfarenheter. Jag önskar dig all lycka i livet. Du förtjänar det verkligen! ♡ Kram
Tack för dina ord ♡
Jag behövde det just nu som en påminnelse om vem jag verkligen är. Just nu känner jag mig mer eller mindre “lost” på den här arbetsplatsen. Den är inte bra för mig alls …tyvärr.
Ska förklara mer i ett nytt inlägg
<3 Stort grattis! Så positiva nyheter! Och en stor bragd också av dig att ta dig igenom den här skärseldern <3 Hoppas du kan unna dig något ikväll för att fira att du varit så oerhört modig? Och även ju presterat riktigt bra hos nya arbetsgivaren! Hipp, hipp hurra! Funderade lite på det där gammalmodiga sättet som är nu där man ska ju mer eller mindre visa upp en fasad kring vad man har för erfarenheter kring sin fd. arbetsplats. Borde inte arbetsgivare för sin egna skull snarare vara extra lyhörda inför vad man kommer ifrån? Tänker litegrann som nya partners och sina ex. Ju mer den nya partnern lär sig om vad man har för tidigare erfarenheter (framförallt de dåliga, kanske..) desto mer kan ju den vara noga med att inte utsätta en för samma sak? Så mycket värdefull information som går tillspillo när rekryterarna bara vill höra hur man haft det på ytan. Hoppas på en framtida utveckling där. Att vi kan börja vara mer äkta mot varandra även ute på arbetsplatserna. Det är så skevt även på sociala medier och liknande ställen där man ska agera så himla fläckfritt. Göra reklam för sig själv typ. Hur som, jag är så stolt över dig, fina du. Även om det är över nätet och vi inte känner varandra ju på det sättet <3 Känner mig glad i själen å dina vägnar.
Tack rara <3
Jag firade genom att känslomässigt utmattad slockna i soffan kl 6 på eftermiddagen. Vaknade så klart kl 3 på natten jättepigg 🙂
Var inne på nya jobbet och skrev på några papper i torsdag och alla där log och hejade så glatt på mig. Helt sjukt att jag tycker det är en stor grej. Men det var inte självklart att de hälsade på mig på det gamla jobbet. Oftast gick de bara förbi mig. Som om jag inte fanns.
Jag tycker också att det borde vara norm att verkligen ta reda på hur man haft det på en tidigare arbetsplats. Men jag tror tyvärr att vi är långt ifrån det. Mobbing är fortfarande ett svårt ämne att prata öppet om. Trots att så många blir/blivit utsatta. Har ingen aning hur man ska bli mer öppna med att prata om mobbing i ett samhälle som i alla fall jag upplever bara blir hårdare.
Förstår att det här är fullständigt vidrigt och även otroligt triggande att tvingas till kontakt på det här sättet. Och även den där pray-symbolen, fy fan vad magstarkt. Man förstår att det är en sjuk människa som bara kan agera på det samvetslösa sättet. Hoppas dock att man kan se det som ett tecken på ”fred” och att den här människan kommer säga bra saker enbart? Man får ju lust att nästan skriva till denne att man förväntar sig att de hanterar det här snyggt. Jag hade någon arbetsplats för en massa år sedan som var problematisk och minns att jag skrev något sådant till personalchefen i typ vrede. Kände att det fick räcka med dumheter. Där blev jag dock inte mobbad. Men det är befängt hela idén om referenser, man är så utelämnad. Tycker det borde vara norm att man får referenser på cheferna innan man börjar på en arbetsplats. De om några kan ju göra verklig skada på människors hälsa och därmed företaget. Kram!
Precis…. man är fullständigt utlämnad och maktlös. Som arbetssökande kan du inte prata illa om din tidigare arbetsplats. Ingen skulle anställa dig i rädsla över att du pratar illa om även dem senare. Så du tvingas sitta där och prata väl om kanske den mest vidrigaste arbetsplatsen du någonsin har varit på. Sen ska rekryterare ringa tidigare arbetsgivare som kan säga vad hemskt som helst utan att du kan försvara dig. Det haltar betydligt i den maktbalansen.
Jag höll mig ändå så nära sanningen jag kunde på den där intervjun. Jag fick ju självklart frågor om varför jag slutade där Omskrev utfrysning till dålig kommunikation och att det typ är en väldigt rörig organisation och tog upp några exempel där (för att jag blev tillfrågad) där jag fått stressa i onödan pga den dåliga kommunikationen eller inte riktigt varit ok med deras “obetänksamhet” som jag fått reda ut för dem.
Måndag var en jobbig dag eftersom jag visste att den nya arbetsgivaren skulle kontakta dem gamla. Tror jag promenerade 2 mil för att inte klättra på väggarna där hemma när alla värsta scenarier rasade genom huvudet.
I tisdags eftermiddag ringde nya arbetsgivaren upp och sa att han har pratat med gamla arbetsplatsen. Att gamla chefen i stort verifierat det jag sagt. Behöver jag ens säga att jag genast tänkte att tidigare chefen aka mobbaren/utfrysaren skyllde allt på mig? Mobbarnas ord klingar fortfarande lika högt i mina öron trots att det gått 1 år.
Vilket fall….nya arbetsplatsen sa att jag var välkommen till dem om jag ville börja jobba där. Bara det…de frågade MIG om jag ville börja jobba hos dem. Herregud vad mobbingen sitter hårt inuti och hur det har slipat ner min självkänsla 🙁
Jag fick jobbet 🙂
Så nu kan jag ägna mig åt att oroa mig för att det ska bli det samma som på den gamla arbetsplatsen för så klart kan jag inte helt slappna av. Något måste man ju oroa sig för.
<3 Men wow, så hoppfullt och fantastiskt det låter! Håller alla tummar i världen, fina du. Tänker att en positiv grej med det här är att om den fd. arbetsgivaren säger dåliga saker är det ett ypperligt tillfälle att kolla av hur de här nya rekryterarna hanterar och värderar det. Är de att lita på kommer de fråga dig om din version, är de inte att lita på utan går efter hörsägen, så som mobbare ofta gör, vill du väl ändå inte ha de som nya chefer? Med andra ord, rak rygg, håll huvudet högt. Du är ju brottsoffret här. Det borde vara den fd. arbetsgivaren som ska vara skraj att du ”läckt” och spridit rykten om de inom branschen. Stor kram! Jag tror det kommer gå bra! <3
<3
Pratade med min psykolog om det här mejlet och hon försökte få mig att se att genom att mejla dem om referens så återtar jag makten från dem. Men jag kan verkligen inte se det så utan känner mig fortfarande lika tystad och maktlös. 🙁
Skickade iväg ett mejl i går morse och valde mejla chefen som frös ut mig helt det sista. Han som inte ens orkade tacka av mig med ens ett litet ord min sista dag utan totalt ignorerade mig. Det var ett val mellan pest och kolera vilken av cheferna jag skulle mejla. Men han som ägnade varje dag i 3 månader på att krossa mig helt kändes värst att fråga. Fick svar från rätt snabbt att det går bra att ge ut hans kontaktuppgifter och avslutades med Hoppas att allt är bra med dig + en praying hands -emoji.
Den där sista meningen stör mig så vansinnigt. Tycker på något knasigt sätt att han inte har rätt att skriva så. Det är bara så hmmm….okänsligt. Har sådan stor lust att skriva tillbaka och berätta varenda nyans av hur dåligt jag mådde pga deras beteende. Hur dåligt jag fortfarande mår samt länka till miljarder sidor som beskriver vad som definieras som mobbing och vad det gör mot den som utsätts.
En faktura med krav på ersättning för förlorad inkomst, krossat välbefinnande och för psykologtid skulle heller inte vara så fel att få skicka iväg.
Inte för att jag tror att de har modet och styrkan att våga se hur illa de verkligen behandlade mig utan mer bara för att få säga min sak.
Jag blir fortfarande chockad när andra blir chockade när jag berättar vad jag utsattes för.
Känns som om jag aldrig någonsin kommer att bli ens halvt hel igen 🙁
Jag förstår <3 Visst är det så att han är ganska känd? Typ lite så att han är den kanske mest kända personen som har ansiktet utåt för att arbeta emot mobbing i Sverige? Vad bra att du har fått hjälp av att läsa det han sagt. Även om jag förstår att det varit superplågsamt också. Att inte vilja ta till sig för att det gör så ont <3 Har för mig att han säger i föreläsningen ovan att personer som blir mobbade oftast missar massor av aspekter man råkat ut för, till en början då. Eftersom man inte satt på sig de glasögonen och ser att allt möjligt subtilt som hände var också i kategorin mobbing. Alltså att syftet var att skada en. Det är så hemskt det vi varit utsatta för <3
Precis så. Jag tror också att det är väldigt vanligt att vi utsatta blundar för mycket samtidigt som den där klumpen i magen växer sig allt större.
Jag var faktiskt på jobbintervju igår. Fick ett mejl i helgen från ett arbete jag sökt för någon månad sedan (och glömt av) med frågan om jag fortfarande var intresserad och om jag kunde komma dit på måndagen. På frågor om varför jag sa upp mig så höll jag mig rätt ärlig men lindade in mina ord i rosa fluff. Fattar inte att jag ens klarade av att berätta lite utan att bryta ihop. Men tydligen gjorde jag ett bra intryck för de är intresserade av att anställa mig men vill ju givetvis kontakta mitt gamla företag först. Jag svarade försiktigt att jag aldrig frågade dem om de ville lämna referens eftersom min uppsägning inte mottogs så där jättebra utan det blev en lite “mindre bra” uppsägningstid. Men att jag kan mejla dem och fråga Skönt nog fattade de liksom och sa att de förstår att gamla arbetsplatsen inte alls blev glada att bli av med mig med tanke på hur mycket jag gjorde för dem. Fick också den sköna kommentaren att min gamla chef säkert har lugnat ner sig nu. Så de fattade direkt att det låg något riktigt jobbigt bakom mina ord.
Vilket fall…Idag mår jag skit eftersom jag alltså måste mejla min gamla chef och fråga om det är okej att den här arbetsplatsen kontaktar dem. Självklart rasar 3 miljarder scenarier att gamla arbetsplatsen vägrar eller att de ställer upp men pratar bara dåligt om mig 🙁
Tipsar om den här föreläsningen <3 <3 Stoppa mobbning på jobbet! med Stefan Blomberg på Gilla Jobbet i Malmö 2018 https://www.youtube.com/watch?v=k2JiQ2QroJo Vad ska du ha koll på för att tidigt upptäcka tendenser till mobbning? • Hur kan grogrunden se ut? • Hur bör chefen agera om någon blivit utsatt? Arbetsmiljöverkets föreskrifter om OSA har fått allt fler att inse att en viktig del i det systematiska arbetsmiljöarbetet måste vara att förebygga mobbning. Forskaren Stefan Blomberg, författare till boken ”Mobbning på jobbet” och psykolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping, talar om hur man kan förebygga och hantera olika former av kränkande särbehandling. Du får lära dig om hur man med olika typer av riktlinjer och handlingsplaner kan tydliggöra roller, ansvar och rutiner för att förebygga mobbning – och om hur man hanterar fall, när det trots allt inträffar.
Läste mycket av och om honom när jag slutade på det där arbetet. Det hjälpte mig att se vad jag hade varit med om. Jag mådde jättedåligt men ville liksom inte riktigt se att jag faktiskt varit utsatt för mobbing. Det blev ett smärtsamt “uppvaktande” men samtidigt förlösande på något sätt då jag blev tvungen att ta itu med alla känslor och upplevelser och adressera dem för vad det var och inte bortförklara och förminska i vanlig ordning.
<3 Så sinnessjukt alltså att han stod och gormade det där samtidigt som han var fullt upptagen med att psykiskt misshandla dig. Ett skolexempel på när ord och handling inte alls går ihop. Tycker det låter så himla fint att du kan möta dessa minnen i terapin! Se det från en annan vinkel. Känner igen det sjukt mycket från EMDR jag gick på att det var exakt så man gjorde för att läka. Kram!
<3
Ja helt sjukt med personer så fruktansvärt disconnected med sitt inre. Man får väl kanske tycka lite synd om dem. Eller rent ut sagt tycka väldigt synd om dem trots att de gjort skada.
Att se saker ur en annan vinkel tror jag är bra. Trauma skapar ju som bekant nya nervbanor i hjärnan som lätt triggas i situationer som påminner. Dessa behöver ju skrivas över på något vis om man någonsin vill bli något så när hel.
Jag tror att samma princip (att programmera om hjärnan) är applicerbart i även i mindre traumatiska händelser men händelser som ändå rör upp en massa känslor. Att försöka se det ur andra synvinklar är alltid en början till läkande, om än inte alltid så lätt väg att gå.
Va trevligt med lite sympati som omväxling. Oftast får jag höra att det nog är jag som missförstår eller är överkänslig. Jag söker febrilt efter ett nytt jobb just nu. Igår stod en kille på jobb helt röd i ansiktet och hånskratta åt mig för han såg jag blev tjurig för en sak. Jag måste byta bransch. Jag har provat terapi ett par gånger. Tycker det är rena skämtet. Dem säger i princip att om jag inte tycker om att bli sparkad på så utveckla dig själv till en mer kraftfull människa på alla sätt du kan. Jag är riktigt dålig på att utveckla mig själv verkar det som. Kan ha att göra med att man sover 4h per natt. Att bara göra sitt jobb och sen åka hem och göra vad man vill går inte. Man måste imponera både på chefer och viktiga kollegor på jobb. Sen måste man hem och fortsätta jobba på något som imponerar. Träna renovera ordna enorma fester osv. Det blir bara värre och värre. Folk håller på som om det är cirkus. Jag tycker det har blivit betydligt värre sen jordan peterson börja predika sin förvirrade dyrkan med. Det är så många som håller med honom. Man måste bli ett monster och sen kontrollera det monstret. Han säger ju rätt ut att folk som bara klagar och försöker dra ner dig ska du hålla dig ifrån. Jag tror den mannen bidragit enormt till att folk är ensamma och borde ha en hel del självmord på sitt samvete. Det enda dem bidrar till är en upptrappning till fanatism som för att man ska känna tillhörighet. Nog svamlat. Det var iallafall skönt att läsa om någon som var lika ”överkänslig” som mig själv på jobb. Hoppas det blir bättre för dig.
Men vilket sjukt bemötande av terapeuter. Det är inte du som ska ändra dig Du förtjänar att bli respektfullt bemött som den person du är!
Bra att du letar efter nytt arbete. Någonstans därute finns en arbetsplats där du kommer bli uppskattad för just den du är!
Jag har också fått höra från oförstående omgivning att jag överreagerar och missförstår. Och fasen vad jag under åren “bråkat” med mig själv kring just det. Men det kom till en punkt (när det sattes upp ett bildkollage på alla anställda i entrén. På alla förutom på mig) som gjorde att jag inte längre kunde “blunda” för hur jag blev behandlad. Jag insåg då att jag måste därifrån men det var fortfarande i pandemin med restriktioner och en arbetsmarknad i stillestånd. Jag stålsatte mig och tänkte att jag står ut året ut. Sen går jag.
Ett tid senare sa jag upp mig efter ännu en triggande incident. Sa bokstavligen till Vdn : -“I´m done. Det finns inte en enda cell i min kropp som vill vara kvar här”
Jag tycker mig läsa i ditt inlägg att du arbetar i en väldigt smal bransch? I och med att du skriver att du måste byta bransch. Tänker att det kanske är för dig som för mig att du arbetat i en bransch som drar till sig en viss typ av människor? Mer ego-människor. Mindre trevliga personer. Sådana som VI inte är.
Jag har arbetat i en bransch där kvinnor traditionellt har lägre status. Vi kan liksom aldrig mäta oss med män. Eller gud förbjude tänk om vi gjorde. En bransch med tävlingsinriktade ego- typer. Där jaget går före laget. (tvärtemot den jag är) Minns när min chef under rekryteringsprocessen för min ersättare sa att ska det vara rätt så borde de anställa en kvinna inom si och så ålder. (aka ser bra ut utifrån) Jag sa direkt att NEJ den här gången anställer ni någon ni VILL ha. Behöver jag ens säga att mitt arbete blev ersatt av 2 män ?
Hoppas innerligt att du snart hittar ett nytt arbete och något bättre. Och kom ihåg. Du är inte överkänslig. Det är inte dig det är fel på utan felet är din omgivning! <3
Tack för att du delar med dig Azure Bagafo.
Det är hemskt att läsa hur du har det/haft det. Ingen ska behöva känna så där någonstans, med någon.
Att uppträda vänligt mot sin omgivning är enkelt och “kostar” ingenting men ger så mycket tillbaka. Ändå är det så många som inte fattar att det som vi ger till vår omgivning, positivt som negativt, sällan stannar hos “mottagaren” utan sprids som ringar på vattnet vidare till andra. Att säga Hej och fråga om allt är ok kan göra en människas dag. Eller bara att ge någon ett leende och en liten nick. Små enkla saker. Som sagt hur vi bemöter vår omgivning har en tendens att sprida sig vidare. Fick man det där leende eller lite bekräftelse som fick en att må bra så är det lätt att le mot kassörskan i affären. Hon som såg så trött och ledsen ut. Har vi mött kritik eller annat tufft under dagen så kanske man inte riktigt orkar att le mot någon som kanske skulle behöva det där leendet lika mycket som en själv.
Något som man ändå kanske kan försöka ha i sinnet. (Och jag vet hur svårt det är)är att det mobbarna utsätter en för aldrig handlar om en själv utan är deras inre sår och demoner som talar. Saker inom dem som de av någon anledning inte kan eller orkar skåda och läka utan tyvärr väljer att rikta mot andra istället. Men med att försöka att tänka “Det här handlar inte om mig” kanske man kan hålla det ifrån sig lite bättre.
Har du någon du kan prata med Azure Bagafo? För man behöver ventilera vad man upplever Annars skriv av dig här för här finns många som bryr sig om dig 🙂
Själv går jag terapi, men nyligen börjat, med förhoppning om att hitta mig själv igen med tiden.
Något jag lyckades med idag var att ta ett jobbigt minne från den där arbetsplatsen (när min chef blev så arg att han var nära att slå till mig). Det här har triggat min tidigare ptsd lite grann. Men jag tog fram det där jobbiga minnet och vred omkring det en stund tills jag såg det från en vinkel jag inte kunnat se tidigare. Alltså, Jag påpekar för min chef att man faktiskt måste tänka till ibland och inte bara klampa på och göra folk illa. Han blev så rosenrasande på mig och står och skriker typ 2 cm ifrån mig att “Jag bryr mig väldigt mycket om människor” Så nu ser jag det bisarra och lite komiska i situationen när han hotfullt står och skriker på mig att han bryr sig jätte jätte jätte mycket om människor.
Liksom hmmm Sure
Det är så lika olika från person hur man mår under nedtrappning som det är olika hur man mår på sertralin.
När jag slutade med Sertralin trappade jag ner ganska snabbt och utan läkare involverad. Jag tvärtröttnade på “giftet” eftersom den inte bet på min ångest och jag inte orkade med min hjärndimma längre. Det liksom lös men ingen var hemma om ni förstår vad jag menar.
Jag slutade som sagt ganska snabbt. Trappade av 25mg varannan vecka i början och i slutet tog jag en 1/4 dels tablett om dagen och slutade sen helt. Eftersom sertralin inte bet på min ångest så hade jag självklart ångest under nedtrappningen och brainzaps från hell. Men 2-3 veckor efter att jag slutat helt med dem så var det som att kliva ur dimman jag levt i under många år. Dagliga 24/7 ångest försvann och jag var klar i skallen igen. Underbart.
Jag får ångest då och då fortfarande. Det finns lite saker jag oroar mig för. Men jag tacklar det med promenader och meditation.
Det finns en del anledningar till att man går upp i vikt trots att man upplever sig äta bra och åldern är INTE en av dem. Vår ämnesomsättning ligger stabil mellan åldern 20-60 för att sedan som äldre (dvs över 60) sjunka något men då väldigt marginellt.. typ en och annan chipspåse Så den bistra sanningen om varför många går upp i vikt oavsett ålder är oftast inte att t ex ämnesomsättningen spökar utan att man tenderar till att inta fler kalorier än vad man gör sig av med.
Har du en väl balanserad kost och matchar kaloriintag med hur mycket du förbränner diffar sällan din vikt med mer än något enstaka kilo hit och dit.
Men det finns faktorer som kan bidra till viktökning trots att man håller sig till en diet eller äter detsamma och rör sig som man alltid har gjort….Något fel på sköldkörteln kan vara en av anledningarna till att man går upp i vikt. En annan är stress…stresshormonet kortisol kan göra att man går upp i vikt även om man äter nyttigt och bra. Vissa mediciner bidrar till viktuppgång för att nämna något
En annan faktor till viktuppgång är alkohol (tar upp det eftersom du skrivit inlägg om alkoholmissbruk) Alkohol är en enorm kaloribomb och påverkar din vikt på samma sätt som om du käkade rent fett istället för att ta det där glaset. Dessutom förbränner kroppen alkoholen först och främst (iom att det är ett gift) så det du äter förbränns i andra hand. Ett ev missbruk påverkar dessutom både njurar och lever som i sin tur leder det ansamling av vätska i kroppen..dvs viktuppgång.
Det finns antagligen en väldigt rationell förklaring till varför din kropp agerar “skumt” Ett besök hos läkare kanske kan radera ut en del av dina frågor och ge dig svar 🙂