[Olive Cevunu]

Red Simyna skrev:

<3 Det låter som att det är ett försvar att försöka luska ut vad exakt som de inte gillade, och där istället få en möjligt att påverka/arbeta bort just det, så du inte riskerar hamna i liknande situation igen? Minns att du har skrivit tidigare att du hade en svår uppväxt och tänker att det är jättevanligt att man redan som barn fick lära sig den hårda vägen att ”anpassa sig”, ”förändra sig” för att inte råka riktigt illa ut hemma? Kanske finns det risk då att även i vuxen ålder ha det som överlevnadsstrategi typ att: om jag inte gör sådär igen så kommer ingen skada mig? Alltså att kanske kan det handla om en inre stress där man försöker förstå, tolka, verkligheten? Få tillbaka kontrollen?

Hur menar du?

Självklart vill jag inte hamna i samma situation igen. Något annat vore konstigt.

Så  jäfla roligt är det inte att bli utstött och mobbad 🙁

 

 

[Olive Cevunu]

Olive Mojole skrev:

Usch vad hemskt att de frös ut dig på jobbet, det är verkligen inte ok. Nu vet jag inte hur gammal du är men oavsett ålder brukar ju sådant beteende grunda sig i egna osäkerheter som gör att man mår bättre av att trycka ner andra, för att själv känna gemenskap med en grupp. Riktigt vidrigt beteende:( Jag tror du behöver umgås mycket med personer som får dig att må bra, och långsamt försöka bygga upp den igen. Var snäll mot dig själv och acceptera att det kan ta tid, självkänsla är verkligen inget man får över en dag. Öva också på att vara snäll mot andra, det tycker alltid jag hjälper min egna självkänsla faktiskt!!

Jag är alltid vänlig och snäll mot andra. Tyvärr är det så att jag har svårt att sätta ner foten när någon bär sig illa åt mot mig. Trots att det faktiskt behövs göras ibland.

Något är ju väldigt fel på dessa människor. Det krävs nog en oerhörd empatilöshet att kunna stå framför en människa som i stort sätt bryter ihop framför dem för att börja sparka på en ännu värre. För det var det de gjorde när jag sa upp mig.

Jag tror inte ens de förstår hur illa de behandlade mig. Känner ibland för att skicka länkar till dem om mobbing på arbetsplatsen men tror de bara skulle slå det ifrån sig. För dem är det alltid någon annans fel. Det har varit så i deras företagande. För tro mig deras misstag har varit många som lett till oerhörda kostnader i form av kompensation till sura kunder och produkter som fått slängas Men de lärde sig aldrig. Det var som sagt det är alltid någon annans fel.

Vad jag tror så har de inte lärt sig något alls. Tror inte ens de reflekterar över skillnaden i hur de behandlat mig och hur de behandlade min ersättare. Trots att vi behandlas olika som natt och dag. För dem är det troligen mig det är fel på som inte trivdes hos dem. Inte att de behandlade mig fel.

Minns t ex min ena chef som slog mig i skallen varje dag om alla 20 personer som VIIILLLLE arbeta hos dem. Han drog upp sommarjobbaren t ex  att hon viiiiilllle ju arbeta hos dem. Och där står jag och vet en annan sida. Hon tyckte inte om arbetsplatsen och deras behandling alls. Första arbetet och ledsen över hur även hon blev behandlad.

Jag är ingen överkänslig person. Snarare väldigt tolerant, alltid förlåtande och det krävs mycket för att jag ska sätta ner foten. Kanske det skulle varit annorlunda om jag satt ner foten mer tydligt från början? Eller så skulle det bara blivit ännu värre.

Det har ju funnits andra personer runt mig dessa år. Praktikanter, tillfällig extrapersonal, leverantörer.kunder postombud, personer i grannföretag. Alla hur trevliga som helst. Vi har haft roliga diskussioner, skrattat, kramats. Jag har blivit utbjuden av män. En del som velat hålla kontakten när våra vägar skiljts. Kort och gott normala människor som funnits i min omgivning.

Jag kämpar hårt för att fokusera på dessa som tyckte om mig och uppskattade mig men ändå så hamnar mitt fokus på dessa 3 människor som inte tyckte om mig alls. Jag förstår fortfarande inte varför Och jag vet inte hur jag ska bryta mig ur dessa destruktiva tankarna:(

 

[Olive Cevunu]

Känner igen.

Fick diagnosen GAD för flera år sedan efter mångårig ångest. Läkaren sa rakt ut att jag aldrig skulle bli ångestfri och det inte fanns något att göra åt mig. Var nära att ta mitt liv den dagen men kämpade vidare. Det var en väldigt felaktig diagnos då jag faktisk lyckades leva helt ångestfri i flera år. Men nu är den tillbaka 🙁

Har också det där malandet i huvudet och liksom att tårarna ligger och lurar hela tiden. Hittar inte ens orken att kämpa mig fri igen.

[Olive Cevunu]

För mig har det varit tvärtom otroligt påfrestande att inte kunna isolera mig 🙁

Jag är i riskzon vad gäller covid och nyligen trippelvaccinerad. Känner mig ändå inte helt trygg.

Har haft några vänner som varit illa ute och lagts in under pandemin men klarat sig. En fullvaccinerad väninna till mig lades in i torsdags pga covid. Fick syrgasbehandling och som tur är repade även hon sig. Fullt frisk förövrigt. Vältränad och lever sunt. En vän till mig gick bort i covid första våren av pandemin. Även den personen full frisk och vältränad.

Det har varit otroligt påfrestande att ta mig till jobbet varje dag under pandemin. Fullproppade bussar och inte en enda har burit mask. Ingen håller avstånd. Hade en praktikant förra vintern som insjuknade under arbetsdagen. Vi jobbade nära. Ruskigt jobbiga dagar i väntan på att jag skulle bli sjuk. Har dock klarat mig hittills 🙂

Jag har fullt förståelse för alla som mått dåligt under restriktionerna. Påtvingad isolering är oerhört jobbigt för de flesta. Så förstå mig rätt med mitt inlägg. Jag är oerhört glad att ni kan återgå till det normala igen. De flesta klarar covid bra och ska inte behöva isolera sig.

 

[Olive Cevunu]

Olive: precis så Jag är min egen mobbare.

Min dåliga självkänsla kommer mestadels från de här 3 åren. Det har krossat mig mer än vad jag egentligen vill inse.

Det värsta för mig är att jag inte riktigt vet vad det var som var så fel på mig i deras ögon. Det var liksom inget direkt uttalat från deras sida utan mer den här tysta utfrysningen som tärde ner mig. Jag kunde ju inte försvara mig mot det.

Så nu sitter jag och försöker gissa mig fram till vad hos mig de ogillade så starkt och definitivt inte på ett snällt sätt mot mig själv.

 

[Olive Cevunu]

Det är inte alls ovanligt att man liksom stänger av känslomässigt och skapar en “bubbla” runt sig efter att varit utsatt för något traumatiskt. Det är hjärnans sätt att skydda oss från upplevelser som är svåra att hantera.

Att tappa viljan att göra något är också vanligt och även det ett sätt skydda oss själva. Bra dock att du fortsätter att ha någon slags rutiner som hundpromenaderna 🙂

Tyvärr tenderar sådana här trauman komma ikapp förr eller senare och/eller att sätta sig fysiskt om man inte tar itu med det. Som undvikande beteende, sömnproblem, ångest och/eller ptsd.

Fundera på att vända dig till t ex Kriscentrum för kvinnor för stödsamtal. Du hittar dem på din kommuns hemsida. De är duktiga, kunniga och till stor hjälp.

[Olive Cevunu]

Det här kanske är en grej som kan leda till bättre klimat på arbetsplatser i framtiden

https://www.nyteknik.se/ingenjorskarriar/ny-modell-ska-stoppa-nonchalant-beteende-pa-svenska-arbetsplatser-7027351

Samtidigt är det ruskigt ledsamt att man behöver lära vuxna människor normalt hyfs.

[Olive Cevunu]

Anonym skrev:

Vilken hemsk erfarenhet du har av människor som visar sina sämsta sidor… Tyvärr är det inte helt ovanligt att personer som har en historia med utanförskap, mobbing eller bristande omvårdnad under uppväxten blir sköra som vuxna. Hudlösa på något vis. Jag väljer bort ordet svag för det är inte det det handlar om utan skörhet är ngt annat. Tyvärr är det också så att alla inte reagerar likadant i mötet med en skör människa. Hos mig väcks empati, ödmjukhet och vänlighet. Hos en annan väcks förakt, ilska och elakhet. Jag önskar så att alla som tigande låter en person utstå sådan här psykisk terror faktiskt sätter ner foten. Det värsta är nog inte en enskild skitstövel utan den stora massan som tittar bort. I samtal med elever som utsatts för kränkningar så är det detta som hela tiden återkommer och som sätter spår. Varför stod ingen upp för mig?

Mobbing/utfrysning drabbar inte bara mer sårbara personer. I arbetslivet är det inte ovanligt att starka, ifrågasättande duktiga drivna människor utesluts i gruppen. Det räcker med att du “sticker ut” på något vis Är ett “hot” i en homogen grupp för att drabbas. Rovjaktsmobbing kallas det. Det spelar ingen roll vad du gör då drivkrafterna att utesluta dig ur “flocken” ligger på ett djupare plan än att du kanske inte har några gemensamma intressen med någon kollega Om du förstår vad jag menar?

Även den starkaste nöts ned av utfrysning och mobbing tillslut. Tyvärr finns inte alltid möjligheten att snabbt förflytta sig från arbetsplatsen. Jag insåg ju tillslut att det fanns inget jag kunde göra. Hade en outtalad strategi att hitta ett nytt arbete. Men pandemin gjorde det svårt att hitta nytt. Jag sparade däremot ihop lite pengar och tänkte “jag håller ut ett litet tag till, sparar lite mer, biter ihop. Eller det kanske ändå blir en bättre arbetsmiljö i ett trollslag”. Tills jag inte hade en tillstymmelse av ork kvar.

Håller verkligen med dig om massans tystnad som är värst.

För mig handlade det främst om 1 persons aversion mot mig. (Förstår faktiskt lite varför han avskydde mig nu när jag ser tillbaka) På en sådan liten arbetsplats som den jag lämnade blir det så påtagligt också eftersom man är helt ensam och inte har någon annan att umgås med.

Med i mitt fall en ytterst konflikträdd chef som valde att “lösa” problemet med denne persons beteende mot mig på värsta tänkbara sätt och som givetvis så klart gjorde allt tusen gånger värre var jag chanslös.

Han hade löst problemet i sina ögon. Blundade, vägrade se och höra ett ord mer. Det var löst Punkt.

 

 

 

 

 

[Olive Cevunu]

Green Gohyte skrev:

Hur är läget Olive,tänkte idag på hur det går för dig.

<3

Jag kämpar vidare. Tänker mycket a.k.a ältar men försöker att bryta mitt negativa tankemönster. Omprogrammera hjärnan. Hitta mig själv igen.

[Olive Cevunu]

Eller så kanske det är fler som är som jag. Börjar skriva något, kommer halvvägs och läser igenom, förstår inte ens själv vad jag försöker få sagt och raderar. När man mår riktigt dåligt kan det vara svårt att få ordning på alla tankar “däruppe”. Att dessutom pränta ner dem så att andra begriper vad man vill ha sagt känns oöverstigligt. Så man liksom tystnar trots att man egentligen vill eller behöver skriva.

 

[Olive Cevunu]

I en företagares ögon kommer du alltid att vara utbytbar. Det måste du vara om man ser det ur deras perspektiv

På värsta arbetsplatsen är du ingenting. Avhumaniserad. Var tacksam att du har ett arbete alls. Hur illa det än är. Även samhället i stort har samma syn. Gör din plikt ,arbeta, bidra till samhället. Håll tyst. Knyt näven i fickan som oss alla andra.

På bättre arbetsplatser har man insett vinsten i att personalen trivs. Personal som trivs och uppskattas presterar oftast lite mer än vad som krävs av dem. Att byta ut, rekrytera, lära upp en ny kostar.

Förståelse för att man pga sin arbetsmiljö till sist av ren självbevarelsedrift inte har något annat val än att gå i ett desperat försök att rädda det lilla man har kvar av sig själv., är rätt liten hos gemene man. Tyvärr.

Jag valde inte att säga upp mig  Jag valde inte att bli arbetslös. För det var inget val  Det var antingen det eller gå under. Jag valde att rädda det lilla som fanns kvar av mig!

 

 

[Olive Cevunu]

Yellow Ricoce skrev:

Löjligt är det knappast. Det är upp till var och en vad andra gör som får en att må dåligt. När jag till exempel sa ifrån i flera år, utan förbättring, valde jag att visa agg tillslut. Var så outtröttligt trött på ledaren och alla möjliggörare. Rätt eller fel vet jag inte om det är, att försöka skada den som skadat mig och många andra. Det går inte att trampa på andra en lång tid och sedan förvänta sig att andra dessutom ska vara tacksamma över att vara i dennes närvaro. Den grandiosa självbilden är bara en fasad, som de flesta köper.

Jag förstår absolut att man kan brista till slut. Det finns en gräns för oss alla.