Mer psykisk ohälsa under pandemin

Är det nån mer som känner att allt bara blev bäcksvart under dessa 2 svåra år med pandemin o isolering osv? Allt media rapporterat om dödsfall o allting bara elände har gjort en deprimerad.

 

Idag sa regeringen att den 9e feb slopas restriktionerna o vi kan börja öppna upp ..på tiden känner jag

<3 Jaja, definitivt. Den bristande solidariteten mellan medborgarna tycker jag varit så bedrövligt sorglig också att se. Vill aldrig mer behöva betrakta folk så egoistiska, så tragiskt det har varit för människosynen. Människor sitter sjuka i kollektivtrafiken. Många klagar över att inte kunna åka utomlands (vilket ju är fruktansvärt om man väljer att flyga ur en klimatsynpunkt), den tredje har varit ledsen över att inte få gå på fester och bio (människan är bortskämd). Sedan finns kategorin som förlorat anhöriga. Där dessa människor blivit till siffror i statistiken istället för levande människor. Och de som fått långtidscovid klarar inte av att arbeta i samma utsträckning längre. Det här kallar jag ett nationellt trauma på så många nivåer. Smittspridningen är väl också som allra högst nu och så ska vi inte ha några restriktioner kvar. Känns olustigt och otryggt. Samtidigt lättad om vi kan återgå till det mer normala och att färre riskerar insjunka och dö. Hoppas den här miljonen som inte vaccinerat sig börjar göra det så vi alla axlar det här ansvaret att ta oss ur detta <3

[Olive Hufuvi]

Ja absolut, ur ett personligt perspektiv, det har varit en mycket svår tid. Har inte känts som att det funnits en framtid, att det går att styra sitt eget liv i önskad riktning. En hackighet och osäkerhet (går det eller går det inte) har gjort att inget gått att planera och skapat uppgivenhet. Saker jag tyckt varit roliga och givande har fått stå tillbaka för ensamhet och isolering. Mitt i allt, en bekvämlighet, det är ju lite  skönt att vara hemma istället. Har jag inte lite ont i halsen…

Bland det positiva är väl att landa mer i sig själv och återupptäcka andra värden i livet.

Men håller också verkligen med om det Red S skriver, att pandemin har tagit fram det egoistiska i folk på en mer samhällelig nivå. Omtanke om medmänniskan, att inte smitta ner varandra, eller inte vaccinera sig, ja det är verkligen en bristvara hos många i befolkningen.

Olive Hufuvi <3 Läste någonstans att den här pandemin slagit så olika för skilda personer. Vissa har kunnat leva hyfsat normalt och inte blivit så påverkade medan andra fått hela sina liv uppå nervända, och många har hamnat i något mellanläge. Personer med psykisk ohälsa har nog många gånger fått det betydligt svårare med tanke på isolering som lett till ännu mer ensamhet och svårare att nå vårdkontakterna?

Vi som haft det otroligt tufft kanske kan få backa om det skulle bli krig framöver. Kommer inte orka med en ny pärs. Behöver återhämta mig. De som levt typ som vanligt får gärna ta det huvudansvaret.

[Olive Cevunu]

För mig har det varit tvärtom otroligt påfrestande att inte kunna isolera mig 🙁

Jag är i riskzon vad gäller covid och nyligen trippelvaccinerad. Känner mig ändå inte helt trygg.

Har haft några vänner som varit illa ute och lagts in under pandemin men klarat sig. En fullvaccinerad väninna till mig lades in i torsdags pga covid. Fick syrgasbehandling och som tur är repade även hon sig. Fullt frisk förövrigt. Vältränad och lever sunt. En vän till mig gick bort i covid första våren av pandemin. Även den personen full frisk och vältränad.

Det har varit otroligt påfrestande att ta mig till jobbet varje dag under pandemin. Fullproppade bussar och inte en enda har burit mask. Ingen håller avstånd. Hade en praktikant förra vintern som insjuknade under arbetsdagen. Vi jobbade nära. Ruskigt jobbiga dagar i väntan på att jag skulle bli sjuk. Har dock klarat mig hittills 🙂

Jag har fullt förståelse för alla som mått dåligt under restriktionerna. Påtvingad isolering är oerhört jobbigt för de flesta. Så förstå mig rätt med mitt inlägg. Jag är oerhört glad att ni kan återgå till det normala igen. De flesta klarar covid bra och ska inte behöva isolera sig.

 

Gud så fruktansvärt att du förlorat folk som du känner <3 Otäckt också med väninnan som fick syrgasbehandling. Vilken fantastiskt lättnad att hon klarade sig!

Om det blir en framtida pandemi önskar jag att vi tänker mindre på sårbarhet som en individuell egenskap, och istället mer ser det som människans grundläggande beroende av varandra för överlevnad. Där riskgrupper görs till centrum för policy istället för periferi. Att vi delar risken gemensamt. Att vi är ett samhälle. I ett sånt land vill jag leva i <3 Det kräver empati, moral och solidaritet.