Även om jag inte önskar någon att må dåligt på något vis känns det ändå som en lättnad att man inte är ensam om det, det blir mindre ensamt och att andra kan relatera till vad det är man går och kämpar med. Jag har gått sjukskriven i 5 år, ska återgå i tjänst om ett par månader vilket jag är jätteglad över. Det hände mycket under ett par års tid som jag tror är vad som förvärrade en redan mildare ångest jag haft sedan tonåren. Närståendes plötsliga dödsfall, skilsmässa, flytt och en del andra påfrestningar i samma veva. Nu har jag lägenhet, min vanliga inkomst snart och borde inte känna som jag gör, har familj som stälker upp och hjälper om det är något fast känner mig desperat i själva “livet” om ni förstår.
Tycker det låter fel att en läkare säger att man aldrig blir av med ångest för det kan ju försämra ens vilja att fortsätta på många vis. Beklagar att du råkat ut för det. Att du blev fri från ångesten ett tag glädjer mig och den dagen kan komma igen.
Jag har testat många olika medeciner genom åren fast det har tagit musten ur mig att uppleva denna ihållande kraftiga ångesten, håller på att ställas in på nya medeciner för tillfället.
Att bryta ångesten är riktigt svårt, har provat med poddar och att sysselsätta mig, svårt då min adhd/add ger mig igångsättningssvårigheter. Telefonsamtal kan hjälpa men det går till en viss punkt då man känner att det blir för mycket för de man ringer till, eller den man ringer till, när ångesten är outhärdlig.
Psykolog har jag funderat på att testa, fast är rädd att det bara blir att jag sitter där och känner mig dum på ngt vis. Fast allt är värt att testa så min kontakt på vpm ska försöka få till en tid för terapisamtal framöver.
Denna gnagande känsla av otrygghet är nog den värsta ifall man ska bena i det, tror ni det handlar om att man tvivlar på att man kan reda upp eventuella svårigheter/problem på egen hand?
