Hem > Forum > Arbete & Skola > Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
-
Löjligt är det knappast. Det är upp till var och en vad andra gör som får en att må dåligt. När jag till exempel sa ifrån i flera år, utan förbättring, valde jag att visa agg tillslut. Var så outtröttligt trött på ledaren och alla möjliggörare. Rätt eller fel vet jag inte om det är, att försöka skada den som skadat mig och många andra. Det går inte att trampa på andra en lång tid och sedan förvänta sig att andra dessutom ska vara tacksamma över att vara i dennes närvaro. Den grandiosa självbilden är bara en fasad, som de flesta köper.
Olive Cevunu TrådstartarenLöjligt är det knappast. Det är upp till var och en vad andra gör som får en att må dåligt. När jag till exempel sa ifrån i flera år, utan förbättring, valde jag att visa agg tillslut. Var så outtröttligt trött på ledaren och alla möjliggörare. Rätt eller fel vet jag inte om det är, att försöka skada den som skadat mig och många andra. Det går inte att trampa på andra en lång tid och sedan förvänta sig att andra dessutom ska vara tacksamma över att vara i dennes närvaro. Den grandiosa självbilden är bara en fasad, som de flesta köper.
Jag förstår absolut att man kan brista till slut. Det finns en gräns för oss alla.
Avregistrerad användareYellow, syftade på min egen erfarenhet, alltså. Kändes bättre när jag såg den på lite distans och upptäckte att erfarenheten är nästan som en fis i rymden om jag jämför med andra trauman jag har i bagaget. Det var som att något lättade litegrann då. Du har en poäng i det grandiosa, kanske är det också vad jag snappade upp hos mina mobbare – grandiositeten. Tänker även på andemeningen “you are damned if you do, damned if you dont”, spelar ingen roll vad man gör. Kanske kan vi alla här i tråden relatera till just det.
Personligen är jag så förvånad över människor som köper grandiosa personers fasad men det kanske säger mer om mig och mina erfarenheter än om gemeneman. Kunskapen om narcissism kanske är låg hos människor, jag vet inte hur folk tänker annars.
Det du beskriver Yellow låter väl även precis som en dysfunktionell familjs konstellation, där någon säger ifrån (oftast den som råkar värst ut och därmed blir utsedd till syndabocken/den mobbade) medan någon annan kan bli den grandiosa “the golden child” (dessa lyfts av narcissisten) och den tredje kanske intar rollen tredje som medberoende/medlöpare? Ibland funderade jag över ifall arbetsplatsen jag befann mig på just hade ovanligt många av kategorin “the golden child” och “medberoende”. Lite ovanlig kombo och kanske var det därför det gick som det gick. Kanske inte är så ovanligt förresten.. huh.
Ja, men jag menade din. Har du mått dåligt, är det inte trivialt.
Ja, det blir som en dålig familj. Syndabockar, favoriter och en springpojke. Springpojken var hela tiden kluven med sunda grundvärderingar, samtidigt som han inte vågade säga emot härskaren. Jag var inte den värst mobbade, men efter att jag gjorde avvikelsen blev jag svarta fåret. Framställd som knäppgöken. Alla hjälptes åt att tysta ner och skönmåla.
Avregistrerad användare<3 Tack!
Bli sedd som knäppgöken låter jätteobehagligt. Så otroligt otäckt och skadligt när det hamnar på den nivån att ens mentala hälsa ifrågasätts. Är ledsen att du varit med om detta <3 Låter också som en klassisk narcissistisk gren att skylla sina egna psykiska problem och tillkortakommanden på andra? De tyckte jag var knäpp på min förra arbetsplats med, det var oerhört plågsamt att få uppleva. Var faktiskt där någonstans jag började känna att det här är för sjukt att vara kvar i den miljön. De här är ju farliga människor att ha omkring sig. Jag tror jag har förträngt det värsta.
Jag blev knäpp tillslut. Kollegan och vännen jag hade pratade i slutet om hur sjukt allt var. De som inte var lika utsatta förstod inte riktigt.
Det fanns en tydlig vi och dem-kultur. Många mådde väldigt dåligt, utan att förstå riktigt varför, tror jag.
Bokstavligen talat gick han nästan över ett lik för att främja sig själv.
Avregistrerad användare<3 Låter lite som en masspsykos som utspelar sig där vissa inte förstår riktigt vad som försiggår, det delas in “lag” där vissa är bättre och sämre än andra, och där en sektledare domderar villkoren? Vissa som varit med i sekter vittnar ju om att de varit så hjärntvättade att de är förbluffade själva hur långt de kunde gå. Likadant med Milgramsexperimentet, ni vet, där de skulle ge elchocker till deltagare för att testa omfattningen att lyda en myndighetsperson och som visade att förvånansvärt många gick oerhört långt för att lyda ledaren. Sånt kunde jag tänka på under arbetstid, hur empatin kunde försvinna, rinna av så fort pga. grupptryck, interna ledare och en massiv aggressivitet som ständigt låt och lurpassade under ytan.
Efter att jag gick i traumaterapi kom så mycket insikter till mig, med stora megalomaniska tendenser. Är fortfarande förbluffad över hur farlig sådan psykologi kan vara. Insikten om att ha blivit grundlurad.
Det fanns en iskall bestraffningskultur, där vissa avskedades på stående fot.
En endaste gång såg jag ledaren interagera med springpojken på tumanhand. Ledaren kom in genom ytterdörren och springpojken var påväg upp emot honom i en trappa, där jag och en kollega stod nedanföe. Ledaren spände sina svarta ögon i springpojken och fullkomligt spöade honom med blicken och retoriken, utan att svära eller höja rösten. Springpojkens haka träffade sedan bröstet. Hans ansikte blev rött av skam. Det var som att bevittna en misshandel. Riktigt otäckt. Ledaren sa en gång att många frågade om han aldrig blev arg någongång. Jo, väldigt arg, men bara mot vissa och aldrig öppet.
Vid ett annat tillfälle hade andra föreslagit en högre lön för springpojken, då han var snäll och stod ut med mycket. Ledaren höjde lönen. Springpojken tyckte inte sig själv vara värd mera.
Ledaren hade en förmåga att smitta av sig med standardfraser. På ett auktoritärt vis, uttalade ofta ledaren att man ska vara glad att ha ett jobb. En slags dubbelbestraffning, där personer runt omkring ska vara glad, även då miljön som ledaren kontrollerar är osund, vilket känns, och samtidigt glad över att inte vara utan jobb, vilket faktiskt vore mer hälsosamt för individen.
Detta tillsammans med andra uttalanden smittade av sig på andra som började härma uttalanden, vilket färgade kulturen. En sjuk slags pliktkänsla uppstod hos personalen. De ställde upp, med negativ motivering som skäl. För att tjäna härskaren.
Olive Cevunu TrådstartarenI en företagares ögon kommer du alltid att vara utbytbar. Det måste du vara om man ser det ur deras perspektiv
På värsta arbetsplatsen är du ingenting. Avhumaniserad. Var tacksam att du har ett arbete alls. Hur illa det än är. Även samhället i stort har samma syn. Gör din plikt ,arbeta, bidra till samhället. Håll tyst. Knyt näven i fickan som oss alla andra.
På bättre arbetsplatser har man insett vinsten i att personalen trivs. Personal som trivs och uppskattas presterar oftast lite mer än vad som krävs av dem. Att byta ut, rekrytera, lära upp en ny kostar.
Förståelse för att man pga sin arbetsmiljö till sist av ren självbevarelsedrift inte har något annat val än att gå i ett desperat försök att rädda det lilla man har kvar av sig själv., är rätt liten hos gemene man. Tyvärr.
Jag valde inte att säga upp mig Jag valde inte att bli arbetslös. För det var inget val Det var antingen det eller gå under. Jag valde att rädda det lilla som fanns kvar av mig!
Håller helt med dig Olive. På en bra arbetsplats får man feedback på ett konstruktivt sätt och arbetsgivaren lyssnar också på synpunkter. Sulle man trots försök till sist ändå inte vara rätt för jobbet så kan arbetsgivaren avsluta anställningen på ett så proffsigt och bra sätt som möjligt.
En massa arbetsgivare klarar ändå av detta.
Sen tror jag att när det går till mobbning så handlar det ofta om annat. Man har inga bra skäl, men försöker få den mobbade att sluta självmant. Kanske helt triviala saker bakom, som att man vill anställa en kompis.eller någon man tycker det är lite roligare att fika med för att man har mer gemensamt privat etc etc.
Väldigt ofta kan folk inte skilja på privata relationer och jobb tycker jag. Jag var ny på en arbetsplats en gång och fick börja jobba tillsammans med en kvinna som också skulle ge mig en del introduktion. Hon ville prata konstant om sin heminredning, plus en del skitsnack om andra kolleger. Jag är ointresserad av inredning och skitsnacket var ju bara pinsamt. Försökte förstås vara trevlig och hålla god min, men hon var snart missnöjd med att jag uppenbarligen inte var den skvallerkompis hon ville ha på jobbet så hon började klaga på hur jag klarade arbetsuppgifterna. Jag klarade mig undan den gången och arbetsgivaren fick till sist en mer rättvis bild av mig, men tog ju massor av energi att behöva hantera.
Det är det triviala i mobbning som stör mej mest. Någon kan förlora sin inkomst och skadat sin hälsa bara för att en arbetsgivare inte tar självklart ansvar för arbetsmiljön.
På en rimligt bra arbetsplats kan man ge och ta feedback. Jag fick skiten i ryggen, där ledarskapet inte fick kritiseras, då totalitär lydnad var vad som accepterades.
Det är svårt att konfrontera en med högre maktposition, och särskilt när grupptryck används. Det finns så mycket skam.
När det har kommit till den punkt att en konsult kopplats in, är det försent, tror jag. Ingen kommer vilja delta eller våga erkänna sin egna mobbning. Så det är ingen idé egentligen, om man inte är flera.
Det jag råkade ut för var mer som hjärntvätt.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.