Hem > Forum > Arbete & Skola > Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
-
Olive Cevunu Trådstartaren
Usch, jag känner igen det du beskriver. Känslan av att vara värdelös och skammen, att man inte lyckades med att bli accepterad. Har läst någonstans att man reagerar så starkt på att bli utesluten ur gemenskap för att det är en överlevnadsinstinkt att sträva efter att bli accepterad när man är i en grupp. Kan du hitta något annat slags sammanhang, bara för att få en annan känsla och något som distraherar? nåt enkelt som en lätt distanskurs, bokcirkel eller så?
Jag borde vara van vid att vara utesluten ur gruppen eftersom det var min uppväxt. Månads långa silent treatment tex var min vardag. Då varenda ord från mina föräldrar gick via mina syskon. Är uppvuxen med att alltid få höra att jag var fel. Jag var fel om jag var glad. Jag var fel om jag var ledsen, Jag var fel om jag var arg. Det var mitt fel att min mamma mådde som hon gjorde (obehandlad manodepressiv) och det var mitt fel att mina föräldrar skilde sig. Allt var liksom mitt fel.
Så att känna mig utanför är jag van vid. Men kanske också min bakgrund gör att jag mår så fruktansvärt dåligt just nu Och vet inte om jag ens vill resa mig igen. Kanske bättre att stanna här och inte försöka igen.
Jag har tänkt det där med att hitta något som distraherar. Men tyvärr så var branschen jag arbetade i oxå mitt intresse. Såg tex att det fanns en grupp jag kunde gå med i som fanns i min närhet och ville verkligen gå med Men så har min förra arbetsplats ett samarbete med dem så det går inte.
Idag hade jag egentligen velat vara med i ett event. Tvekade ett tag och anmälde mig inte för jag hade på känn att någon av mina tidigare arbetskamrater skulle vara där. Men ville verkligen Och mycket riktigt min ersättare var med i eventet enligt företagets Instagram. Och där är ytterligare en sak som gör vansinnigt ont. Jag följde ju både mina kollegor och “företaget” men blev aldrig någonsin följd tillbaka Men den nye följs av dem alla 🙁
Så mitt intresse är liksom helt förstört iom att mina forna kollegor är inblandade i branschen och har sina tentakler överallt som ensamma av sitt slag i Sverige. Jag hittar inget nytt intresse.
Jag har så många frågor jag skulle vilja ställa dessa människor. Frågor om varför som rusar runt i mitt huvud om vad som var så fel hos mig att de behandlade mig som de gjorde. Vet att jag aldrig kommer att få några andra svar än dem jag redan fått. “Vi ville egentligen ha någon annan från början, som han vi anställt nu”
Mobbningen jag blev utsatt för var mycket subtil, där unga blev syndabockar i grupp. Ledaren var narcissist med jasägande favoriter runtomkring sig.
Till exempel blev jag kritiserad bakom ryggen med fotografier av mitt jobb, där det var helt omöjligt att ta kritiken, där jag samtidigt inte gjort något fel, och där jag också fått göra uppgifter långt utöver min befattning, då arbetsbeskrivning saknades. Jag blev dessutom också bortplockad från platsen. En budbärare användes för att informera om fotona, som fanns på kontoret. Jag och mina kollegor fick kritik för ledarens egentliga misstag. Bestraffningar, där vi fick veta summor för ärliga misstag som straff- påförande av skuld och skam. Kollegor blev uppkallade till ledaren för “tester”, som de inte kunde. Eller bara ifrågasatta gällande deras kompetens. En kollega blev spårad med GPS och varnad, utan saklig grund, då han åkte bort från arbetsplatsen, vilket flera gjorde. Han åkte hem för att han var mobbad. Ibland blev personer som begått misstag uthängda på möten, där Ledaren inte nämnde namn, men hela gruppen vände sig emot den drabbade som inte kunde försvara sig, när ledaren drog sina långa haranger inför alla.
Information undanhölls ofta, eller så gavs felaktig sådan. Åsikter eller kritik mot ledarskapet ignorerades fullständigt och var aldrigvälkommet. Ledaren tittade bort, ner i golvet när andra pratade. Svarade inte på frågor eller svarade på annat. Äldre föreslog att praktikantens namn skulle bytas. Äldre pratade skit om hackkycklingens familj då han var frånvarande. Etc, etc.
Jag började larma, men ändå fortsatte det och eskalerade fullständigt. Facket hjälpte mig inte nämnvärt. Först reagerade de starkt på mina historier, en där en allvarlig olycka tystades ner, och information undanhölls för berörda myndigheter, samt kränkningarna. En konsult kopplades in för att göra en utredning, vilket gjorde saken ännu värre, utan vittnen, som inte ens heller tillfrågades. Helt meningslöst. Beteendevetaren avbröt intervjun efter en kort stund. Det är enbart ett spel för galleriet, med dessa köpta utredningar. Inte ens uppenbara brottsmisstankar reagerade de på, där de hävdade sig ha visselblåsartjänst. De vinklade allt emot mig.
Det var som att gå igenom en exorsism stundtals, där jag sysslade med en del trakasserier tillslut som jag inte är stolt över, särskilt i psykosen… Det gick inte att hjälpa i skicket jag var i. Slogs fult i en skitig fight. Är lätt att det blir så när man är nedbruten och förstörd. Tänker släppa den ångesten. Arbetsgivaren reagerade alldeles för sent. Det kan gå fort utför med mående, som det gjorde för mig.
Härskartekniker och manipulation är vidrigt. Svårt att försvara sig emot och ibland omöjligt. Vissa märker inte av det. Man mår dåligt, och tar på sig skulden. Upptäckte det när jag gick i terapi.
Osynliggörande var en annan vanlig härskarteknik. Kompetenser som redovisades flera gånger, erkändes inte. Ledaren missade det helt enkelt. Ledaren skulle också alltid, i alla sammanhang, ha sista ordet. Det spelade ingen roll om han hade fel eller ej. Struntade fullständigt i andras åsikter eller behov. Grava samarbetssvårigheter vid enkla uppdrag och bokstavligen direkt farlig att jobba med. Helt körivägg och helt stängd för alla resonemang, som skulle vara förbättringar. Manipulerade vem som helst och ljög som en häst travar utan att blinka. Mycket ytligt charmig och vältalig.
Medarbetarsamtal gjordes endast med högre titulerade. Presentationer av nyanställda gjordes endast av högre titulerade. Personal sticktestades med leverprov, blev avskedad, men sedan återanställd med en jurists hjälp. Personen hade en tuff situation hemma. Drack inte mer än andra, kan jag tro. De ville stöta ut personen, men lyckades inte. Inga repressalier mot chefen.
Det bästa, är förmodligen att söka sig ifrån arbetsgivaren, även om jag tycker det är fel, när andra, i synnerhet chefer, ska kunna behandla folk med respekt. Hämndbegäret och vreden jag hade, saknade sans. Det är en slags självbevarelsedrift att tillslut säga ifrån. Lägga skulden på den verkliga syndaren. Tyvärr är det hopplöst, när det inte finns självinsikt hos vissa, som chefar och bestämmer över en verksamhet som inte liknar något annat än ett dårhus (Ja, jag var där för att inte ta livet av mig). Orkar man stanna och säga ifrån, tar det all energi istället. Att bara tiga är heller inget alternativ i längden. Det blir som ett dagis, fast för vuxna, med tyst vidrig äckelmobbning, där det verkar gå att palla oändligt med skit under pallen, utan att den ska riskera att falla.
Tystnaden är den mäktigaste härskartekniken.
En präst förstod! Han trodde min upplevelse förmodligen var värre, än jag anat. Sekt.
Olive Cevunu TrådstartarenMobbningen jag blev utsatt för var mycket subtil, där unga blev syndabockar i grupp. Ledaren var narcissist med jasägande favoriter runtomkring sig. Till exempel blev jag kritiserad bakom ryggen med fotografier av mitt jobb, där det var helt omöjligt att ta kritiken, där jag samtidigt inte gjort något fel, och där jag också fått göra uppgifter långt utöver min befattning, då arbetsbeskrivning saknades. Jag blev dessutom också bortplockad från platsen. En budbärare användes för att informera om fotona, som fanns på kontoret. Jag och mina kollegor fick kritik för ledarens egentliga misstag. Bestraffningar, där vi fick veta summor för ärliga misstag som straff- påförande av skuld och skam. Kollegor blev uppkallade till ledaren för ”tester”, som de inte kunde. Eller bara ifrågasatta gällande deras kompetens. En kollega blev spårad med GPS och varnad, utan saklig grund, då han åkte bort från arbetsplatsen, vilket flera gjorde. Han åkte hem för att han var mobbad. Ibland blev personer som begått misstag uthängda på möten, där Ledaren inte nämnde namn, men hela gruppen vände sig emot den drabbade som inte kunde försvara sig, när ledaren drog sina långa haranger inför alla. Information undanhölls ofta, eller så gavs felaktig sådan. Åsikter eller kritik mot ledarskapet ignorerades fullständigt och var aldrigvälkommet. Ledaren tittade bort, ner i golvet när andra pratade. Svarade inte på frågor eller svarade på annat. Äldre föreslog att praktikantens namn skulle bytas. Äldre pratade skit om hackkycklingens familj då han var frånvarande. Etc, etc. Jag började larma, men ändå fortsatte det och eskalerade fullständigt. Facket hjälpte mig inte nämnvärt. Först reagerade de starkt på mina historier, en där en allvarlig olycka tystades ner, och information undanhölls för berörda myndigheter, samt kränkningarna. En konsult kopplades in för att göra en utredning, vilket gjorde saken ännu värre, utan vittnen, som inte ens heller tillfrågades. Helt meningslöst. Beteendevetaren avbröt intervjun efter en kort stund. Det är enbart ett spel för galleriet, med dessa köpta utredningar. Inte ens uppenbara brottsmisstankar reagerade de på, där de hävdade sig ha visselblåsartjänst. De vinklade allt emot mig. Det var som att gå igenom en exorsism stundtals, där jag sysslade med en del trakasserier tillslut som jag inte är stolt över, särskilt i psykosen… Det gick inte att hjälpa i skicket jag var i. Slogs fult i en skitig fight. Är lätt att det blir så när man är nedbruten och förstörd. Tänker släppa den ångesten. Arbetsgivaren reagerade alldeles för sent. Det kan gå fort utför med mående, som det gjorde för mig. Härskartekniker och manipulation är vidrigt. Svårt att försvara sig emot och ibland omöjligt. Vissa märker inte av det. Man mår dåligt, och tar på sig skulden. Upptäckte det när jag gick i terapi. Osynliggörande var en annan vanlig härskarteknik. Kompetenser som redovisades flera gånger, erkändes inte. Ledaren missade det helt enkelt. Ledaren skulle också alltid, i alla sammanhang, ha sista ordet. Det spelade ingen roll om han hade fel eller ej. Struntade fullständigt i andras åsikter eller behov. Grava samarbetssvårigheter vid enkla uppdrag och bokstavligen direkt farlig att jobba med. Helt körivägg och helt stängd för alla resonemang, som skulle vara förbättringar. Manipulerade vem som helst och ljög som en häst travar utan att blinka. Mycket ytligt charmig och vältalig. Medarbetarsamtal gjordes endast med högre titulerade. Presentationer av nyanställda gjordes endast av högre titulerade. Personal sticktestades med leverprov, blev avskedad, men sedan återanställd med en jurists hjälp. Personen hade en tuff situation hemma. Drack inte mer än andra, kan jag tro. De ville stöta ut personen, men lyckades inte. Inga repressalier mot chefen. Det bästa, är förmodligen att söka sig ifrån arbetsgivaren, även om jag tycker det är fel, när andra, i synnerhet chefer, ska kunna behandla folk med respekt. Hämndbegäret och vreden jag hade, saknade sans. Det är en slags självbevarelsedrift att tillslut säga ifrån. Lägga skulden på den verkliga syndaren. Tyvärr är det hopplöst, när det inte finns självinsikt hos vissa, som chefar och bestämmer över en verksamhet som inte liknar något annat än ett dårhus (Ja, jag var där för att inte ta livet av mig). Orkar man stanna och säga ifrån, tar det all energi istället. Att bara tiga är heller inget alternativ i längden. Det blir som ett dagis, fast för vuxna, med tyst vidrig äckelmobbning, där det verkar gå att palla oändligt med skit under pallen, utan att den ska riskera att falla. Tystnaden är den mäktigaste härskartekniken. En präst förstod! Han trodde min upplevelse förmodligen var värre, än jag anat. Sekt.
Så ledsamt att läsa. Det är alldeles för många som far illa på sin arbetsplats. 🙁
Jag blir så himla arg emellanåt, speciellt när jag gråtit typ halva dagen och har svårt att hitta viljan att ens leva mer för jag fortfarande mår så dåligt.
Vill bara åka iväg till varenda arbetsplats inklusive min egna förra, där man behandlas illa och skälla ut dem efter noter som en rabiat idiot. Men det skulle nog inte hjälpa utan sluta med att jag blev inlåst någonstans 🙂
Ingen, Ingen ska behöva uppleva bli mobbing på sin arbetsplats !
Det var vad jag gjorde. Ställde honom mot väggen inför alla, efter att han med flera klandrat mig för hans misstag. Från första sekund började han tala i tungor. Det konstigaste jag någonsin bevittnat. Sedan började han att hota mig med sin maktposition, när poletten möjligen ramlat ner, att han själv var klandervärd. Det är obehagligt att visa sån aggression, men tillslut rinner bägaren över, då jag fick nog av hans ruttna översittande sjuka metoder att utöva makt och kontroll på.
Sedan spenderade jag ännu en och en halv timme med samma sak i en telefonlur, vilket jag önskar jag kunde göra i ett års tid i streck, känns det som.
Jag var inte civil, utan mer som ett skadat djur. Det är omöjligt att vara saklig, efter en lång tids förtryck. Som tur var spärrade jag in mig själv innan det gick ännu mera utför.
Han bad mig fundera över en befordran, vilket jag gjorde under hela semestern. Efter semestern visade sig att det inte ens var aktuellt, då en annan fulrekrytering gjordes. Han frågade senare varför jag inte sökte en annan tjänst som var tillgänglig ett år tillbaks i tiden. Därför att jag inte var intresserad!
Sån sandlådenivå att inte ens följa ett medarbetares Instagramkonto tillbaka, när de följer den nya kollegan.. Jag blir arg bara av att läsa det
Man tycker du bara borde gå till eventen och självklart fortsätta med intresset med en zero f***s given-attityd, men fattar verkligen att det tar emot.
Avregistrerad användareOlive Cevunu <3
Det är omöjligt att vara saklig, efter en lång tids förtryck.
Absolut, kan relatera till det. För mig var det så märkligt för innan jag började på den här arbetsplatsen var jag övertygad om, hade en självbild kring, var jag stod – vad som är rätt och fel. Djupt rotad i mina värderingar. Efter den här erfarenheten är jag inte alls lika säker. De pushade mig, utmanade mig, varje dag, och fler personer anslöt. Det är otäckt att tänka på vilka konsekvenser sånt kan leda till. Ibland har jag tänkt på Lisbet Salander och hennes hämndlystnad. Utifrån ser det ju sinnessjukt ut, men i sin kontext fullt rimlig. Nu låter iofs din erfarenhet Yellow Ricoce, bra mycket värre än vad min var, men just att inte längre klara av att vara saklig och att sedan behöva spärra in sig själv, det hade lika väl kunnat vara jag.
Konstnärinnan Anna Odell minns jag beskrev att mobbing kunde göra människor konstiga. Hon beskrev i nåt sommarprat tror jag det var, hur hon blev mobbad som barn. Att man kan bli ett freak. Nu låter det ju oerhört stigmatiserande, så menar att peka på konsekvenserna av mångårig mobbing. Vad det kan göra med en människas personlighet och beteenden i den kontexten. De som mobbar utnyttjar ju inte sällan just det, tänker jag.
I en tystnadskultur, när alla håller tyst länge, blir det normalt och när sedan problem uppdagas, sopas de under mattan.
Jag blev helt galen tillslut där jag härmade ledarens retorik mycket som gestaltningsterapi hemma. Många höll med mig, fast förblev tysta istället. Att hamna i en sådan sits, är förödande där självmord kan se ut att vara lösningen. Samtidigt, en nystart. När jag hamnade i de destruktiva banorna jag var i, sjönk min nivå till bäbisnivå för för att håna eller hämnas deras dagisnivå. Idag har jag slutat reagera och försöker andas istället. Det tar tid att komma över och förstå.
I boken sektsjuka berättas det om psykoser bland avhoppare. Det blir som att man framställs som än mer sjuk när alla blundar för det uppenbara. Som att man är inbillningssjuk. Mycket frustrerande.
Narcissister förstör människor liv riktigt ordentligt. Människorna runtomkring utvecklar stockholmssyndrom, där deras självkänsla bryts ned, men inte törs säga ifrån. Han infekterade hela arbetsplatsen med sina sjuka värderingar.
Olive Cevunu Trådstartaren🙁
Avregistrerad användareJomen det är sant! Personer som lämnar kan nog ofta bli psykotiska. Vad läskigt att du blev det! <3 Har en kompis som växte upp i Knutnysekten och hen fick väl iofs inte en psykos då men var nog inte långt borta. Hände en hel del annat som gjorde henom gränspsykotisk. “Att lämna” arbetsplatsen (som inte var en sekt vill jag tillägga) kan jag känna igen gjorde även mig först väldigt, väldigt mycket psykiskt sjukare. Den där paranojan tog totalt överhanden första månaderna. Det var läskigt att se och möta den sk. vanliga verkligheten ute på arbetsplatser igen. Då förstod jag också hur skadad jag blivit. Fattade och upptäckte inte det, förrän man började få lite fysisk distans. Har nästan svårare att acceptera de här som tittar på men inte ingriper, stockholmssyndromet, som du nämner. Än förövarna. Åskådarna betraktar ju sig själva som normala. Tänker lite på Ondskan och mamman som spelar piano medan sonen blir slagen av sin pappa. Som om det vore helt normalt att vara passiv.
Avregistrerad användare<3 Olive Cevunu, vad konstigt att ditt inlägg där ovan blivit anmält <3 Jag har råkat ut för det också någon gång i en tråd och det var ganska obehagligt. Vill också nämna att jag läst det du skrivit om din bakgrund och uppväxt och tycker det låter fruktansvärt <3 Silentreatment är verkligen förgörande att bli utsatt för! Skickar stora kramar till dig!
Det var jag som rapporterade av misstag. Ledsen för det!
Ja, precis som Ondskan.
Styvfarsan ses sällan, men kontrollerar. De kidnappade tittar inte bara på, utan försvarar även förövaren, i vissa fall. De hamnar i ambivalens.
Avregistrerad användareVad bra! Då var det uträtt! =)
Kopplar förövrigt ihop inbillningssjuklighet med den psykiska misshandelsformen gaslighting. Narcissister brukar väl vara överrepresenterade tror jag när det gäller det? Kafkaliknande stämningar och obehagligheter. Blir medveten nu om att det finns bra mycket mer otäcka arbetsplatser eller relationer egentligen man kan hamna i, än på mitt före detta jobb när jag tänker efter. Det skulle inte bli en intressant bok precis om jag skrev om den här onödiga och löjliga upplevelsen. Känns som om jag lärde mig noll.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.