Hem > Forum > Arbete & Skola > Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
-
Olive Cevunu Trådstartaren
Arbetsgivare måste ta sådant här på allvar, i ett tidigt skede. Slutade nästan med självmord för mig. Blev en visselblåsande sjuk historia, som slutade med tvångsvård. Arbetsgivaren frös ut mig mer och mer. Sa att jag förstört relationer, när jag i självmordsförsöket kontaktat människor. Tydligt självmordsbeteende, inser jag nu. Lite osmakligt av arbetsgivaren.
Så ledsamt att höra. Hoppas att du mår bättre idag!
Det är uppenbart alldeles för många som far illa på arbetsplatser. Det borde inte vara så och som du säger arbetsgivare måste ta tag i det direkt. Tror till och med de är skyldiga att ta itu med mobbing enligt lag.
Men tyvärr är många arbetsgivare alldeles för “svaga” och konflikträdda och väljer hellre att blunda och/eller frysa ut den drabbade. Vilket är vidrigt fegt tycker jag. Det borde vara en självklarhet på varje arbetsplats att man beter sig bra mot varandra. Det kostar inget att säga Hej och ibland fråga om allt är ok med en. Eller bara kommentera vädret. Det kostar som sagt ingenting att uppträda vänligt mot varandra. Och ändå har så många så svårt för det 🙁
Avregistrerad användareSå ledsamt att höra. Hoppas att du mår bättre idag! Det är uppenbart alldeles för många som far illa på arbetsplatser. Det borde inte vara så och som du säger arbetsgivare måste ta tag i det direkt. Tror till och med de är skyldiga att ta itu med mobbing enligt lag. Men tyvärr är många arbetsgivare alldeles för ”svaga” och konflikträdda och väljer hellre att blunda och/eller frysa ut den drabbade. Vilket är vidrigt fegt tycker jag. Det borde vara en självklarhet på varje arbetsplats att man beter sig bra mot varandra. Det kostar inget att säga Hej och ibland fråga om allt är ok med en. Eller bara kommentera vädret. Det kostar som sagt ingenting att uppträda vänligt mot varandra. Och ändå har så många så svårt för det 🙁
God Fredags e.m. här på MiND Forumet.
Läst dina inlägg precis nyss.
Känner väl igen mig, det är väldigt många som blir mobbade på arbetstid oavsett bransch.
Har en nära vän som har ett rent HELVETE med sin chef på arbetstiden som går i perioder upp och ner.
Om Du vill samtala så finns jag här hela dagen LÅNG och även under Julhelgen, bara att skriva av sig så svarar jag under dagen…
På återhörande…
Mvh Anonym medmänniska
Avregistrerad användare<3 Tycker det verkar också som att personer som blivit mobbade som barn anmärkningsvärt ofta faktiskt verkar bli mobbare som vuxna. Så tyckte jag att det kunde vara på min fd. arbetsplats. Plötsligt smög det fram att de som var absolut värst hade en mycket svår bakgrund – och inte gått i terapi för det givetvis.
Mobbning uppstår när arbetsgivaren inte tar itu med skitstövelbeteende. De flesta arbetsgivare är dåliga på detta. Att mobbare mår dåligt tror jag faktiskt är en ren myt, men oavsett är det ointressant hur de mår. Man väljer och ansvarar för sitt eget beteende. De allra flesta klarar nog av undvika att trakassera, förtala frysa ut eller kränka omgivningen om de anstränger sig lite. Mer krävs inte.
Man får räkna med att man själv eller andra kan bli mobbade. Ha en exit-plan när det händer och det blir så illa att man inte kan slå tillbaka eller hantera det.Försöka välja arbetsplatser med bra ledning. Och framförallt, värdera sin fritid så att man bygger upp andra sammanhang och aktiviteter.
Och framförallt-distansera sig, komma ihåg att det har inte med offret /en själv att göra,inte ett dugg!
Avregistrerad användare<3 Om man tar bort faktorn att det inte handlar om mobbarnas mående så kanske det är lite som lagar och regler. Finns det inte kommer vissa utnyttja det bristfälliga systemet och bete sig illa emot andra, det blir som vilda västern. Det är väl så också att nyligen har visselblåsarfunktionen lagförts. Kanske kan det göra att arbetsmarknaden ljusnar framöver och fler vågar anmäla utan att råka illa ut. Hoppas det med hela mitt hjärta <3
Olive Cevunu TrådstartarenJag tror inte heller på att mobbare mår dåligt utan tvärtom de mår bra men på bekostnad av någon annan. Kanske finns det något i deras bakgrund som kan förklara deras beteende men det kan aldrig vara en ursäkt. Precis som “Green” skrev som vuxen väljer man och ansvarar för sitt eget beteende och att inte välja att trycka ner eller bära sig illa åt är egentligen ganska enkelt.
Samtidigt faller jag i fällan att bråka min hjärna med att hitta förklaringar till varför de behandlade mig som de gjorde. Varför jag aldrig dög i deras ögon och blev inkluderad i deras gemenskap. Varför de inte ens gav mig chansen. Och ffa varför i helvete sa de inte upp mig om jag nu var så värdelös i deras ögon när de haft alla möjligheter att säga tack och hej du passar inte med oss. Speciellt under pandemin. Men jag antar att det var mysigt för dem att ha en hackkyckling som de kunde trycka ner, lämpa över skiten på så att de kunde känna sig bättre.
Jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Vissa dagar, som idag, känns det bara som ett stort hål inom mig och tårarna bara rinner och jag känner mig så värdelös och misslyckad. Får fortfarande panik när, som idag, rekryterare ringer och vill att jag söker specifika jobb. Men va, Jag? Värdelösa jag? Det måste vara ett misstag. Hur hamnade mitt cv bland tusentals samlade cv i högen värda att se närmare på?
Kommer inte ur känslan av att vara värdelös pga några få människors ord och deras beteende.
Försöker att tänka att deras ord om mig säger mer om dem än det gör om mig. DE sa inte upp mig utan det var jag som reste mig och lämnade dem.
Rent förnuftsmässigt förstår jag att jag inte ska ta åt mig ett jäkla dugg av deras beteende utan lägga “problemet” där det hör hemma. Hos dem. Men jag får inte ihop förnuft och känsla alls Så fortfarande vinner känslan av värdelös, misslyckad, oönskad.
Olive Cevunu TrådstartarenFörlåt…det där lilla order som skulle förändrat min värld.
Tänk om min chef kunde haft ryggrad nog att bara säga att han var ledsen att de fått mig att känna mig så utfryst och värdelös istället för att bli arg och frysa ut mig ännu mer-
Avregistrerad användare<3 Vill bara vara tydlig med att jag på inget sätt påstår att mobbares beteende skulle vara legitimt pga. någon tragisk uppväxt. Jag menar heller inte att jag övh egentligen har en susning om varför en mobbare gör som denne gör. En iakttagelse dock som jag upplevt är att mobbade personer under barndomen i hög utsträckning (finns det kanske forskning och studier på) verkar ofta kunna utveckla någon “mobbarpersona” i vuxen ålder. Varför har jag ingen aning om. Det betyder inte att det är synd om mobbare eller om deras nutida mående, utan jag tänker att det kan skvallra om ett enormt mindervärdeskomplex som förs över på andra. Kommer ihåg en gång när en kvinna skrek på mig under arbetstid och jag plötsligt fick akuta flashbacks från min uppväxt och där jag direkt förstod att denna kvinna har ju en personlighetsstörning, det ser jag ju nu med egna ögon. Då blev jag faktiskt lite lugnare och kände att “ok, det här är inte riktigt människor som har alla hästar hemma”. Kanske det innebär att det inte är mig som det är superfel på? Lite så går mina tankar. Och förövrigt hade jag inte precis en mobbare, eller två, jag hade mer eller mindre en hel arbetsplats emot mig så kan hålla med om att det där normala hyfset om att bete sig trevligt hade man ju minst sagt föredragit.
Usch, jag känner igen det du beskriver. Känslan av att vara värdelös och skammen, att man inte lyckades med att bli accepterad. Har läst någonstans att man reagerar så starkt på att bli utesluten ur gemenskap för att det är en överlevnadsinstinkt att sträva efter att bli accepterad när man är i en grupp.
Kan du hitta något annat slags sammanhang, bara för att få en annan känsla och något som distraherar? nåt enkelt som en lätt distanskurs, bokcirkel eller så?
Red:
Detdu skriver om att man kan tänka att de “inte har alla hästar hemma” håller jag helt med dig om, det kan hjälpa en att distansera sig lite.
Men hur koko man än tycker att de är så gör de rent praktiskt skada. De kan ju hindra att man får utvecklas i jobbet, försvåra ens jobb, förtala en, göra att man måste sitta ensam och äta lunch varje dag, att man till slut förlorar sin inkomst för att man inte står ut längre osv osv
Den kvinna som mobbade mig spårade ur helt sista dagen jag jobbade och blev plötsligt väldigt, väldigt aggressiv. Hennes lilla flock ryckte ut och lugnade ner henne. Jag skickade då ett sms till vår chef om att jag var tvungen att gå genast, ca två timmar tidigare tror jag det var.
Rafsade ihop mina saker och småsprang ut, medan de höll henne.
Det var det mest absurda jag varit med om. Andra jag mötte bara blängde förebrående, som om jag p något sätt “släppt lös” detta som de nu fick ta hand om.
En vecka senare fick jag ett brev med en skriftlig varning, om att jag skulle ha försvunnit utan att meddela. Efter ett par dagar ringde jag HR och försökte förklara att jag skickat ett sms till min och att det kändes hotfullt på platsen.. De lät helt förvirrade och förstod ingenting. Jag kunde inte berätta mer eftersom jag fick så stark stressreaktion av att prata om det, men jag tror varningen plockades bort.
Den mobbaren kan jag tänka mig har någon personlighetsstörning, men den riktiga chefen och arbetsgivaren hade låtit henne dominera och ta över som informell chef
Avregistrerad användare<3 Jojo, och du behöver inte berätta för mig om vilken skada en mobbare kan göra med en person för det vet jag nog minst lika mycket om som du själv gör, ärligt talat. Jag vill inte bli sedd som någon här i tråden som skulle försvara mobbare eller inte känna till vad det kan leda till för skada eftersom jag har personliga erfarenheter och tycker jag har rätt att uttala mig precis som er andra. Fick tex svår PTSD. Ifall någon misstror mig och mina erfarenheter går den att läsa här. Den är något år gammal: https://forum.mind.se/forum/diskriminering/trad/hackkyckling
Olive Cevunu Trådstartaren<3 Vill bara vara tydlig med att jag på inget sätt påstår att mobbares beteende skulle vara legitimt pga. någon tragisk uppväxt. Jag menar heller inte att jag övh egentligen har en susning om varför en mobbare gör som denne gör. En iakttagelse dock som jag upplevt är att mobbade personer under barndomen i hög utsträckning (finns det kanske forskning och studier på) verkar ofta kunna utveckla någon ”mobbarpersona” i vuxen ålder. Varför har jag ingen aning om. Det betyder inte att det är synd om mobbare eller om deras nutida mående, utan jag tänker att det kan skvallra om ett enormt mindervärdeskomplex som förs över på andra. Kommer ihåg en gång när en kvinna skrek på mig under arbetstid och jag plötsligt fick akuta flashbacks från min uppväxt och där jag direkt förstod att denna kvinna har ju en personlighetsstörning, det ser jag ju nu med egna ögon. Då blev jag faktiskt lite lugnare och kände att ”ok, det här är inte riktigt människor som har alla hästar hemma”. Kanske det innebär att det inte är mig som det är superfel på? Lite så går mina tankar. Och förövrigt hade jag inte precis en mobbare, eller två, jag hade mer eller mindre en hel arbetsplats emot mig så kan hålla med om att det där normala hyfset om att bete sig trevligt hade man ju minst sagt föredragit.
Åh fina känn inte att jag inte förstår ditt resonemang för det gör jag. Jag tror oxå att det oftast ligger något i bakgrunden som kan förklara beteendet. Jag är glad att du kommit i en fas där du lägger skulden där den hör hemma. Hos dem. Jag är inte riktigt där ännu även om jag inget annat önskar än att komma dit.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.