Olive Cevunu
Skapade svar
-
Kan absolut relatera då jag själv har brutit med hela min familj sedan många år. Det är en sorgeprocess man måste igenom innan man liksom kan släppa taget och komma till ett accepterande att man inte har en förälder/familj som är som det borde vara.
För mig, i processen att släppa taget, har det hjälpt mycket att komma till insikt att jag inte saknade själva personerna i familjen eftersom de relationerna bara tärde och gjorde ont Utan jag saknar att ha en “normal familj”. De där personerna som skulle varit min familj blev liksom främlingar för mig tillslut. Det enda som binder ihop oss idag är en uppsättning likartade gener om du förstår vad jag menar. Det har istället blivit andra personer som fyllt upp det tomrummet. Människor som idag är mer min familj än min biologiska familj någonsin har varit.
Just nu sörjer du fortfarande det som kunde och borde ha varit. Men det kommer att kännas lättare med tiden. Sorgen kommer att klinga av . All styrka <3
🙁
Mobbningen jag blev utsatt för var mycket subtil, där unga blev syndabockar i grupp. Ledaren var narcissist med jasägande favoriter runtomkring sig. Till exempel blev jag kritiserad bakom ryggen med fotografier av mitt jobb, där det var helt omöjligt att ta kritiken, där jag samtidigt inte gjort något fel, och där jag också fått göra uppgifter långt utöver min befattning, då arbetsbeskrivning saknades. Jag blev dessutom också bortplockad från platsen. En budbärare användes för att informera om fotona, som fanns på kontoret. Jag och mina kollegor fick kritik för ledarens egentliga misstag. Bestraffningar, där vi fick veta summor för ärliga misstag som straff- påförande av skuld och skam. Kollegor blev uppkallade till ledaren för ”tester”, som de inte kunde. Eller bara ifrågasatta gällande deras kompetens. En kollega blev spårad med GPS och varnad, utan saklig grund, då han åkte bort från arbetsplatsen, vilket flera gjorde. Han åkte hem för att han var mobbad. Ibland blev personer som begått misstag uthängda på möten, där Ledaren inte nämnde namn, men hela gruppen vände sig emot den drabbade som inte kunde försvara sig, när ledaren drog sina långa haranger inför alla. Information undanhölls ofta, eller så gavs felaktig sådan. Åsikter eller kritik mot ledarskapet ignorerades fullständigt och var aldrigvälkommet. Ledaren tittade bort, ner i golvet när andra pratade. Svarade inte på frågor eller svarade på annat. Äldre föreslog att praktikantens namn skulle bytas. Äldre pratade skit om hackkycklingens familj då han var frånvarande. Etc, etc. Jag började larma, men ändå fortsatte det och eskalerade fullständigt. Facket hjälpte mig inte nämnvärt. Först reagerade de starkt på mina historier, en där en allvarlig olycka tystades ner, och information undanhölls för berörda myndigheter, samt kränkningarna. En konsult kopplades in för att göra en utredning, vilket gjorde saken ännu värre, utan vittnen, som inte ens heller tillfrågades. Helt meningslöst. Beteendevetaren avbröt intervjun efter en kort stund. Det är enbart ett spel för galleriet, med dessa köpta utredningar. Inte ens uppenbara brottsmisstankar reagerade de på, där de hävdade sig ha visselblåsartjänst. De vinklade allt emot mig. Det var som att gå igenom en exorsism stundtals, där jag sysslade med en del trakasserier tillslut som jag inte är stolt över, särskilt i psykosen… Det gick inte att hjälpa i skicket jag var i. Slogs fult i en skitig fight. Är lätt att det blir så när man är nedbruten och förstörd. Tänker släppa den ångesten. Arbetsgivaren reagerade alldeles för sent. Det kan gå fort utför med mående, som det gjorde för mig. Härskartekniker och manipulation är vidrigt. Svårt att försvara sig emot och ibland omöjligt. Vissa märker inte av det. Man mår dåligt, och tar på sig skulden. Upptäckte det när jag gick i terapi. Osynliggörande var en annan vanlig härskarteknik. Kompetenser som redovisades flera gånger, erkändes inte. Ledaren missade det helt enkelt. Ledaren skulle också alltid, i alla sammanhang, ha sista ordet. Det spelade ingen roll om han hade fel eller ej. Struntade fullständigt i andras åsikter eller behov. Grava samarbetssvårigheter vid enkla uppdrag och bokstavligen direkt farlig att jobba med. Helt körivägg och helt stängd för alla resonemang, som skulle vara förbättringar. Manipulerade vem som helst och ljög som en häst travar utan att blinka. Mycket ytligt charmig och vältalig. Medarbetarsamtal gjordes endast med högre titulerade. Presentationer av nyanställda gjordes endast av högre titulerade. Personal sticktestades med leverprov, blev avskedad, men sedan återanställd med en jurists hjälp. Personen hade en tuff situation hemma. Drack inte mer än andra, kan jag tro. De ville stöta ut personen, men lyckades inte. Inga repressalier mot chefen. Det bästa, är förmodligen att söka sig ifrån arbetsgivaren, även om jag tycker det är fel, när andra, i synnerhet chefer, ska kunna behandla folk med respekt. Hämndbegäret och vreden jag hade, saknade sans. Det är en slags självbevarelsedrift att tillslut säga ifrån. Lägga skulden på den verkliga syndaren. Tyvärr är det hopplöst, när det inte finns självinsikt hos vissa, som chefar och bestämmer över en verksamhet som inte liknar något annat än ett dårhus (Ja, jag var där för att inte ta livet av mig). Orkar man stanna och säga ifrån, tar det all energi istället. Att bara tiga är heller inget alternativ i längden. Det blir som ett dagis, fast för vuxna, med tyst vidrig äckelmobbning, där det verkar gå att palla oändligt med skit under pallen, utan att den ska riskera att falla. Tystnaden är den mäktigaste härskartekniken. En präst förstod! Han trodde min upplevelse förmodligen var värre, än jag anat. Sekt.
Så ledsamt att läsa. Det är alldeles för många som far illa på sin arbetsplats. 🙁
Jag blir så himla arg emellanåt, speciellt när jag gråtit typ halva dagen och har svårt att hitta viljan att ens leva mer för jag fortfarande mår så dåligt.
Vill bara åka iväg till varenda arbetsplats inklusive min egna förra, där man behandlas illa och skälla ut dem efter noter som en rabiat idiot. Men det skulle nog inte hjälpa utan sluta med att jag blev inlåst någonstans 🙂
Ingen, Ingen ska behöva uppleva bli mobbing på sin arbetsplats !
Usch, jag känner igen det du beskriver. Känslan av att vara värdelös och skammen, att man inte lyckades med att bli accepterad. Har läst någonstans att man reagerar så starkt på att bli utesluten ur gemenskap för att det är en överlevnadsinstinkt att sträva efter att bli accepterad när man är i en grupp. Kan du hitta något annat slags sammanhang, bara för att få en annan känsla och något som distraherar? nåt enkelt som en lätt distanskurs, bokcirkel eller så?
Jag borde vara van vid att vara utesluten ur gruppen eftersom det var min uppväxt. Månads långa silent treatment tex var min vardag. Då varenda ord från mina föräldrar gick via mina syskon. Är uppvuxen med att alltid få höra att jag var fel. Jag var fel om jag var glad. Jag var fel om jag var ledsen, Jag var fel om jag var arg. Det var mitt fel att min mamma mådde som hon gjorde (obehandlad manodepressiv) och det var mitt fel att mina föräldrar skilde sig. Allt var liksom mitt fel.
Så att känna mig utanför är jag van vid. Men kanske också min bakgrund gör att jag mår så fruktansvärt dåligt just nu Och vet inte om jag ens vill resa mig igen. Kanske bättre att stanna här och inte försöka igen.
Jag har tänkt det där med att hitta något som distraherar. Men tyvärr så var branschen jag arbetade i oxå mitt intresse. Såg tex att det fanns en grupp jag kunde gå med i som fanns i min närhet och ville verkligen gå med Men så har min förra arbetsplats ett samarbete med dem så det går inte.
Idag hade jag egentligen velat vara med i ett event. Tvekade ett tag och anmälde mig inte för jag hade på känn att någon av mina tidigare arbetskamrater skulle vara där. Men ville verkligen Och mycket riktigt min ersättare var med i eventet enligt företagets Instagram. Och där är ytterligare en sak som gör vansinnigt ont. Jag följde ju både mina kollegor och “företaget” men blev aldrig någonsin följd tillbaka Men den nye följs av dem alla 🙁
Så mitt intresse är liksom helt förstört iom att mina forna kollegor är inblandade i branschen och har sina tentakler överallt som ensamma av sitt slag i Sverige. Jag hittar inget nytt intresse.
Jag har så många frågor jag skulle vilja ställa dessa människor. Frågor om varför som rusar runt i mitt huvud om vad som var så fel hos mig att de behandlade mig som de gjorde. Vet att jag aldrig kommer att få några andra svar än dem jag redan fått. “Vi ville egentligen ha någon annan från början, som han vi anställt nu”
<3 Vill bara vara tydlig med att jag på inget sätt påstår att mobbares beteende skulle vara legitimt pga. någon tragisk uppväxt. Jag menar heller inte att jag övh egentligen har en susning om varför en mobbare gör som denne gör. En iakttagelse dock som jag upplevt är att mobbade personer under barndomen i hög utsträckning (finns det kanske forskning och studier på) verkar ofta kunna utveckla någon ”mobbarpersona” i vuxen ålder. Varför har jag ingen aning om. Det betyder inte att det är synd om mobbare eller om deras nutida mående, utan jag tänker att det kan skvallra om ett enormt mindervärdeskomplex som förs över på andra. Kommer ihåg en gång när en kvinna skrek på mig under arbetstid och jag plötsligt fick akuta flashbacks från min uppväxt och där jag direkt förstod att denna kvinna har ju en personlighetsstörning, det ser jag ju nu med egna ögon. Då blev jag faktiskt lite lugnare och kände att ”ok, det här är inte riktigt människor som har alla hästar hemma”. Kanske det innebär att det inte är mig som det är superfel på? Lite så går mina tankar. Och förövrigt hade jag inte precis en mobbare, eller två, jag hade mer eller mindre en hel arbetsplats emot mig så kan hålla med om att det där normala hyfset om att bete sig trevligt hade man ju minst sagt föredragit.
Åh fina känn inte att jag inte förstår ditt resonemang för det gör jag. Jag tror oxå att det oftast ligger något i bakgrunden som kan förklara beteendet. Jag är glad att du kommit i en fas där du lägger skulden där den hör hemma. Hos dem. Jag är inte riktigt där ännu även om jag inget annat önskar än att komma dit.
Förlåt…det där lilla order som skulle förändrat min värld.
Tänk om min chef kunde haft ryggrad nog att bara säga att han var ledsen att de fått mig att känna mig så utfryst och värdelös istället för att bli arg och frysa ut mig ännu mer-
Jag tror inte heller på att mobbare mår dåligt utan tvärtom de mår bra men på bekostnad av någon annan. Kanske finns det något i deras bakgrund som kan förklara deras beteende men det kan aldrig vara en ursäkt. Precis som “Green” skrev som vuxen väljer man och ansvarar för sitt eget beteende och att inte välja att trycka ner eller bära sig illa åt är egentligen ganska enkelt.
Samtidigt faller jag i fällan att bråka min hjärna med att hitta förklaringar till varför de behandlade mig som de gjorde. Varför jag aldrig dög i deras ögon och blev inkluderad i deras gemenskap. Varför de inte ens gav mig chansen. Och ffa varför i helvete sa de inte upp mig om jag nu var så värdelös i deras ögon när de haft alla möjligheter att säga tack och hej du passar inte med oss. Speciellt under pandemin. Men jag antar att det var mysigt för dem att ha en hackkyckling som de kunde trycka ner, lämpa över skiten på så att de kunde känna sig bättre.
Jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Vissa dagar, som idag, känns det bara som ett stort hål inom mig och tårarna bara rinner och jag känner mig så värdelös och misslyckad. Får fortfarande panik när, som idag, rekryterare ringer och vill att jag söker specifika jobb. Men va, Jag? Värdelösa jag? Det måste vara ett misstag. Hur hamnade mitt cv bland tusentals samlade cv i högen värda att se närmare på?
Kommer inte ur känslan av att vara värdelös pga några få människors ord och deras beteende.
Försöker att tänka att deras ord om mig säger mer om dem än det gör om mig. DE sa inte upp mig utan det var jag som reste mig och lämnade dem.
Rent förnuftsmässigt förstår jag att jag inte ska ta åt mig ett jäkla dugg av deras beteende utan lägga “problemet” där det hör hemma. Hos dem. Men jag får inte ihop förnuft och känsla alls Så fortfarande vinner känslan av värdelös, misslyckad, oönskad.
Arbetsgivare måste ta sådant här på allvar, i ett tidigt skede. Slutade nästan med självmord för mig. Blev en visselblåsande sjuk historia, som slutade med tvångsvård. Arbetsgivaren frös ut mig mer och mer. Sa att jag förstört relationer, när jag i självmordsförsöket kontaktat människor. Tydligt självmordsbeteende, inser jag nu. Lite osmakligt av arbetsgivaren.
Så ledsamt att höra. Hoppas att du mår bättre idag!
Det är uppenbart alldeles för många som far illa på arbetsplatser. Det borde inte vara så och som du säger arbetsgivare måste ta tag i det direkt. Tror till och med de är skyldiga att ta itu med mobbing enligt lag.
Men tyvärr är många arbetsgivare alldeles för “svaga” och konflikträdda och väljer hellre att blunda och/eller frysa ut den drabbade. Vilket är vidrigt fegt tycker jag. Det borde vara en självklarhet på varje arbetsplats att man beter sig bra mot varandra. Det kostar inget att säga Hej och ibland fråga om allt är ok med en. Eller bara kommentera vädret. Det kostar som sagt ingenting att uppträda vänligt mot varandra. Och ändå har så många så svårt för det 🙁
Om någon orkar läsa.
Det går baklänges här. Gamla sår rivs upp och gör det hela värre. Tillbaka på ruta 1. Mår jättedåligt de senaste dagarna. Önskar inget hellre än att sluta vara ledsen och bli arg istället. Men ilska mot andra människor är så svårt för mig även om de kanske förtjänar det. Jag har kämpat hela mitt liv att inte bli arg och hatisk.
Jag känner mig så misslyckad som liksom inte passade in med mina arbetskamrater Att jag aldrig dög hur mycket jag än kämpade och det gör ont att den nya liksom bara accepterades och kom in i “värmen” direkt. Plågan att lära upp honom på MITT jobb och ständigt höra hur duktig han är Hur mycket de tyckte om honom. Deras nya vän och det ska vara kickoff och allt möjligt välkommande, Han får hänga med på deras upptåg. Det jag aldrig dög till.
Det där med att gamla sår rivs upp. Jag har kämpat hela mitt liv att duga i andras ögon. Min barndom var katastrof. När jag berättar för andra så tror de mig inte. Jag har aldrig fått en kram av mina föräldrar. Någonsin. Jag blev slagen ibland. Periodvis fick jag inte ens komma in i bostaden. Så från ca 12 års ålder till jag fick egen bostad 18 år gammal bodde jag periodvis i trappuppgångar där jag sov och gjorde mina skoluppgifter. Ibland sov jag några dagar hos en vän. Och den här tystnaden hemma. Flera månader då mina föräldrar inte sa ett enda ord till mig som straff för något jag gjort. Ofta för t ex saker att jag kom 5 minuter försent eller mina värsta “synder” att jag inte anpassade mig hemma till deras regler. Jag var glad, ledsen arg trallade och sjöng Visade känslor Allt det där man inte fick vara hemma.
Fick som sagt en egen bostad, precis fyllda 18 år. Mådde fruktansvärt dåligt och helt utan självkänsla träffade jag en man jag snabbt flyttade ihop med. Misshandel, kränkningar och två barn senare lämnade jag honom. Han skulle en dag döda mig om jag stannade, Med svår ptsd ständig ångest tog jag mig därifrån. Rättegång och utredning om barnen som resulterade i att han i flera år endast fick bevakat umgänge. Med fokus på mina barn hamnade mitt mående i skymundan. Jag försökte hålla ihop för deras skull men då jag mådde så dåligt hamnade jag tyvärr i alkoholens våld. Drack minst 1 flaska vin om dagen. I flera år
Mitt i den här sörjan träffade jag en ny man. Vi dejtade ett tag men han var liksom inte “frisk” så jag bröt med honom. Vilket resulterade i 5 år av dödshot. stalking, trakasserier. Polisen vädjade till mig att acceptera skyddad identitet. Jag vägrade. Ville inte förstå allvaret. Inte ens när polisen bröt sig in i mitt hem för de trodde jag var svårt skadad eller låg hemma mördad (de hade sökt mig i 1 dygn utan att få tag i mig) accepterade jag att jag måste gå under jorden. Jag kämpade vidare.
Jag bet ihop. Med ptsd, panikångest och alldeles för stor alkoholkonsumtion kom jag till vägs ende. Skrek på hjälp och efter långt om länge fick jag hjälp. Över 1 år av traumaterapi, Kämpande mot “systemet” för att må bra igen på mitt sätt. Arbetsträning och efter ett helt liv med ångest kände jag mig fri. Mådde ok. vågade stå för mina åsikter och så hamnade jag då på den här arbetsplatsen.
Ville få känslan att bli accepterad i gruppen. Känna att jag dög. Bli respekterad. Den känslan infann sig aldrig och ibland tänker jag att jag kanske missförstått dem. Att de egentligen inte menade något ont. Trots att jag vet att deras beteende inte var något jag inbillade mig,
Jag kan trots att mina tårar bara rinner och jag bara vill ge upp hålla fast vid saker som driver mig att orka igenom dagen. Mina barn. Det tog lång tid för dem att förlåta mina svek. Den bristande omsorgen under de värsta åren. Jag ständigt på fyllan. Vidbränd mat, smutsigt stökigt och ingen ordning alls på någonting. De har förlåtit mig idag tack gode gud.
En händelse på mitt gamla arbete mellan mig och min fd chef har fått mig att backa flera steg från det jag försöker bygga upp igen. Han behandlade en som skulle anställas på ett väldigt vidrigt sätt. Helt lagligt förfarande men vidrigt. Jag sa ifrån på ett i mina ögon försiktigt sätt att det där var inte så trevligt gjort men ibland gör man illa trots att man initialt har goda intentioner. Min chef blev rasande. Dubbla min storlek, vältränad blev han sktiförbannad. Klev upp nära inpå mig. Hotfullt Stod nästan och spottade mig i ansikten av ilska och undrade hur han skulle gjort istället. För första gången i mitt liv är jag tacksam för min traumaterapi. Jag backade inte undan. Min puls gick inte upp. Stod fast, rakryggad och bemötte hans ilska med att lugnt om och om igen säga Att han inte behövde bli aggressiv. Han backade undan tillslut. Men händelsen har etsat sig fast och skakat om. Trots allt
Jag är fortfarande trasig. Har ju min anknytningsskada från min barndom. Har oerhört svårt att lita på och släppa in människor i mitt liv. Våga vara jag. Stå upp för mina åsikter utan att det blir katastrof. Samtidigt som det är min största saknad. Att bli accepterad i en grupp. Omtyckt för den jag är.
Tänker mycket på att hur jäfla svårt kan det vara att behandla varandra med vänlighet och respekt. Det är så himla enkelt egentligen och ändå tycks de flesta inte ha en aning om hur man gör.
Känner att jag är på väg att ge upp. Jag kommer aldrig att passa in.
Var tillbaka på jobbet i drömmen i natt. Sitter nu och försöker skaka av mig känslorna…igen.
Har tagit en lång promenad nu på morgonen och försökt att få in i mitt huvud att jag inte behöver gå dit mer och att jag troligen inte kommer att träffa de där människorna igen.
Har samma problem att vännerna inte liksom förstår hur jag mått och mår. En pratade om ett jobb den hade som inte var så roligt och ansåg att man får bita ihop.
-Jag har inte sagt upp mig från ett arbete, en trygg inkomst för att mitt jobb var lite tråkigt. For God´s sake!
En annan tyckte att jag skulle ta min chefs mobbing som en komplimang då det tydligen störde honom att jag sa upp mig. Hur ska man ta det som en komplimang när man säger till sin chef att man mått urdåligt på jobbet och behöver gå vidare för att må bra igen och får som svar dagliga påhopp om hur fel jag varit för dem. Att de egentligen ville haft någon annan typ på jobbet.
Jag räknade också ner dagarna under min uppsägningstid. Hade en postIt-lapp vid mitt skrivbord. Det var skönt att se det ticka ner i dagar även om det kändes som evighet när antal arbetsdagar kvar låg på 50 st. Jag ångrar bittert att jag erbjöd mig att stanna en extra månad. Kände då att jag liksom inte kunde med att lämna dem den månaden de hade som allra mest att göra. Det där med att man alltid måste göra rätt sitter i min benmärg. Men det är lätt att vara efterklok och just då tänkte jag att jag kunde stå ut med deras vanliga ignorerande. Dessutom hade jag ju extraarbetare vid mig så jag var inte helt ensam. Den extra månaden tärde för jag såg det verkligen inte komma att min chef skulle bli så vidrig mot mig. Varje dag.
Träning är bra 🙂 Jag sprang mycket tidigare. Men min arbetsmiljö har slitit på min fysiska hälsa också så jag har gått ner i vikt den sista tiden. Från smal till mager. Men jag har börjat att träna löparstyrka igen för att stärka upp alldeles för svaga muskler. Tar promenader varje dag och klämmer i mig hemmagjorda energibars med massa jordnötssmör för att komma upp i vikt igen. Väntar på att snön ska försvinna så att jag kan springa ute. Här på västkusten vet man inte vad snöröjning är 🙁 Mitt mål är att springa några lopp nästa år tänker jag, men är lite orolig att jag ska stöta på mina gamla arbetskamrater om jag gör då de springer en del. Förhoppningsvis är jag mentalt starkare till våren/sommaren att jag klarar att eventuellt möta dem.
Jag kämpar vidare med att hitta mig själv och må bra igen
Jag låter säkert som en bortskämd idiot jämfört med många andra som skriver här. O det är sant, jag borde vara glad o lycklig då jag har det väldigt bra, objektivt sett, men jag gör ju inte det. Precis som ngt är trasigt i mig. Jag kan vara i lägen där jag borde va nöjd o glad men känner ändå att jag vill dö. Mitt inte funkar liksom inte.
Du har all rätt att känna det du känner. Det finns liksom inga regler om vem som får känna vad!
Depression är en sjukdom som kan drabba vem som helst och inte bara de som haft/har det svårt.
Be om att få pröva en annan antideppsort om den du har inte fungerar för dig. Ibland måste man pröva sig fram innan man hittar “rätt” som får näsan över vattenytan och snurrar livet åt rätt håll igen 🙂
Jag kämpar vidare. Har korta stunder då det inte känns så nattsvart utan mer liksom ok.
Men sysslolösheten och ensamheten är jobbig eftersom det gör att grubblandet har så mycket plats Att under flera år gått upp kl 5 varje morgon och sen har det varit full fart/högt tempo hela dagen till att inte ha något alls att göra men vaknar lika tidigt ändå är svårt. Tiden fylls liksom med negativt grubblande och jag har sanningsenligt inte varit så snäll mot mig själv det senaste. När ingen annan sparkar på mig kan jag ju alltid sparka på mig själv typ. Försöker vara snällare mot mig själv och tycka att jag är värd bättre än vad jag blivit behandlad. Korta stunder fungerar det.
Försöker att inte ta deras beteende mot mig personligt men det är svårt. Trots att jag vet att jag inte är den enda som utsatts. Hade t ex en sommarjobbare som hjälpte mig ett tag. Världens raraste duktigaste tjej. Jag var borta en vecka pga av en sedan långt tidigare bestämd resa. När jag kom tillbaka så sa hon att hon verkligen förstod att jag sagt upp mig pga deras beteende då även hon fått känna av det. 15 år gammal hennes allra första sommarjobb och en dålig erfarenhet rikare 🙁
Jag försöker verkligen att sluta vara ledsen och bli arg istället. Arg på dessa människor som utan att blinka eller ens reflektera en sekund över hur deras vidriga beteende påverkar andra. Hur blir man ens sådan?
För påverkad blir man ju. Söndertrasad.
Jag kämpar för att få stadig mark under fötterna igen. Hitta mitt värde. Känna att jag duger. Våga vara mig själv igen. Det kommer att ta tid. Men en dag så kanske.
Har bestämt mig för att ge mig tid att läka lite först och inte ens tänka tanken att söka nytt arbete än på ett bra tag. För hur man än vänder och vrider på det så blir man ju så skör. Vaken. avvaktande, uppmärksam och tolkande varenda liten nyans i ord och kroppsspråk hos andra. Att på sikt gå in på Bemanningsföretag och inte bli stannandes på samma plats en längre tid är ett bra tips jag tar till mig
Vill hitta glädjen igen. Lugnet, självförtroendet. Att kunna möta människor igen och våga vara mig själv. Den där jag en gång var