Hem > Forum > Depression > Jag är nog sekunder från att trycka av nu

Jag är nog sekunder från att trycka av nu

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Varför räkna dagar, när dagarna måste räknas
    Du kan vara lycklig men livet vill att du härdas
    Ingen som har gått samma vägar som du har färdats
    Ingen som har känt samma sak
    Och jag har varit en sekund från att elda upp mina vingar
    Flög för nära solen och började nästan brinna
    Varför räkna dagar, när dagarna ska försvinna
    Ingen som har känt samma sak
    Jag är nog sekunder från att trycka av nu
    Tror vi pratar om sekunder
    Sen så taggar jag för gott
    Finns ingenting att se som jag inte redan sett
    Inget som fanns här som var menat för vår sort
    Jag har aldrig någonsin fått något gratis
    Kanske stannar jag för evigt eller taggar jag imorrn
    Dem kollar på mig nu som om jag har blivit sjuk
    Men inget som jag gör som ni inte gjort förut.

     

    Ligger o lyssnar på hov1s nya låt o känner igen mig så grymt. Jag har kämpat o väntat hela mitt liv på lyckan o glädjen men det blir aldrig min tur. Jag har gjort allt, utbildat mig, gjort karriär, skaffat barn, gift mig. Ansträngt mig och offrat mig för andra järnet men inte fått så mkt tillbaka.

    Utåt sett har jag ett fint liv. Tjänar en miljon, stort hus, partner 3 barn. Men varje morgon sitter jag med pistolen i munnen efter jag skjutsat barnen och gråter. Jag älskar mina barn och känner otrolig plikt mot dom och det är min motivation. Jag är bra på mitt jobb och det är superenkelt o fritt. Min partner o jag har haft lång kris men är bättre även om jag känner mig svartsjuk o har svårt lita på hen samtidigt som jag känner mig utnyttjad då jag betalar allt och gör i princip allt.

    Känns som jag bara väntar på att få känna mig lycklig. Bara jag gör det eller skaffar det så blir det bra tänker jag men det blir aldrig det.

    Enda gången jag mår bra är när jag är riktigt full eller har sex. Min vardag helt meningslös o jag hoppas varje dag jag kör till jobbet att jag ska krocka.

    Min yngsta är 11 men jag har tänkt att när hen är 20 kan jag ta livet av mig och ändå gjort min del.

    Vet inte vad jag vill med detta inlägg, känner nån igen sig?

    Du kanske behöver införskaffa lite antidepressiva piller istället för prylar. Prylar är totalt värdelösa som antidepressivt medel. De är mer kul för stunden om man är på humör

    Har du provat SSRI?
    okey isf:

    Har du provat SNRI?

    okay isf:

    Har du provar Mirtazapin?

     

    okay isf:

     

    Har du provat ECT? Har du provat anafranil i dropp? Har du provat esketamin?

     

    finns massor med antidepressiva behandlingar att prova.

     

    Känner tyvärr inte igen mig. Finns ingen och inget jag älskar. Är inte lycklig när jag är full och har sex så jag har slutat med alkohol och sex. Orkar inte baksmällan och mödan utan att få ngn utväxling.

    Mår för dåligt mellan varven för att få ihop ett liv som utåt sett ser ngt annat än kaotiskt ut. Skulle inte ens sträva efter det för det känns meningslöst och uppnåeligt med familj och villa osv

    Varför 17 sitter du med en pistol i munnen om du har barn som du älskar? Gör dig av med pistolen, låter farligt.

    Om den behandling du får inte funkar så byt. ECT är den behandling som rent vetenskapligt brukar funka bäst. Om du inte har någon behandling så vad väntar du på? Ta isf kontakt med läkare istället för att sitta med pistolen och posta töntiga låttexter

     

    Hej. Vad modigt av dig att skriva av dig här. Först och främst vill jag säga att du inte är ensam och du är viktig. Livet kan vara skit ibland men jag vet att det kommer ljusglimtar. Du säger att du väntar på att något ska hända. Förstår känslan. Ibland kan det hjälpa att förändra något i sin vardag. När var det senast du skämde bort dig själv? Eller gjorde något som fick både kropp och själ att le? Såklart kommer det inte förändra allt, men varje steg vi tar kan innebära förändring. Glöm inte att du är viktig och du har rätt att finnas till. Önskar dig all lycka i livet💜

    Trådstartaren

    Tack olive för din brutala uppriktighet.

    Töntigt faktiskt men nä jag är låg blir jag barnsligt poetisk.

    Kör buprinol nu. Provat sertalin osv men gilladr inte dom. Skulle vilja ha ngt rejält upppiggande.

    Tränar en del o förr fanns en pwo som hette craze som var kung, tyvärr förbjuden och borta men den känslan vill jag ha ifall nån minns.

    Tack purple för din medkänsla. Dålig på skämma bort mig faktiskt, ska bli bättre på det.

    Att sitta med pistolen ger mig en känsla av kontroll då jag vet jag kan avsluta. Jag bör inte o ska inte men jag kan. Jag får ngt lugn av det. Låter säkert sjukt o idiotiskt men sån är jag

    Trådstartaren

    Jag låter säkert som en bortskämd idiot jämfört med många andra som skriver här. O det är sant, jag borde vara glad o lycklig då jag har det väldigt bra, objektivt sett, men jag gör ju inte det. Precis som ngt är trasigt i mig. Jag kan vara i lägen där jag borde va nöjd o glad men känner ändå att jag vill dö. Mitt inte funkar liksom inte.

     

    Jag låter säkert som en bortskämd idiot jämfört med många andra som skriver här. O det är sant, jag borde vara glad o lycklig då jag har det väldigt bra, objektivt sett, men jag gör ju inte det. Precis som ngt är trasigt i mig. Jag kan vara i lägen där jag borde va nöjd o glad men känner ändå att jag vill dö. Mitt inte funkar liksom inte.

    Du har all rätt att känna det du känner. Det finns liksom inga regler om vem som får känna vad!

    Depression är en sjukdom som kan drabba vem som helst och inte bara de som haft/har det svårt.

    Be om att få pröva en annan antideppsort om den du har inte fungerar för dig. Ibland måste man pröva sig fram innan man hittar ”rätt” som får näsan över vattenytan och snurrar livet åt rätt håll igen 🙂

     

     

    <3 Låter som att du känner en djup tomhet över att ha ansträngt dig enormt för att ta dig dit du är idag och sedan är besviken över att du inte fått så mycket alls tillbaka? Tror det ofta kan bli missvisande när man kollar på hur saker och ting ser ut ”på pappret” och försöker applicera det i någon typ av lyckomätning/måendenivå. Pengar t ex, visst är det viktigt, men lyckoforskningen säger att det bara är viktigt till en viss nivå. Relationer däremot är desto viktigare. Nära relationer. Men man kan ju vara superensam trots att man har många människor i sin närhet. Då är det snarare ett psykiskt försummande man är utsatt för. Trots att man kanske gjort raketkarriär, köpt sin drömbostad och har gift sig. Så det jag undrar över är kanske om du har nära emotionella band med andra i din vardag? Eller är det kanske vad som saknas för att tillvaron ska bli meningsfull och värd att leva? <3

    Trådstartaren

    Tack red för insynsfull åsikt. Jag har bra relation med mina barn o även några vänner. Det som sänker mig är min relation med min partner. Jag vill så desperat känna mig älskad, åtrodd och behövd. Hen ger uttryck för det ibland men oftast inte. Känner mig alltid ”fånig” när jag tar upp det. Jag tycker det trycker ner mig för mkt då jag har mkt annat

    Trådstartaren

    Jag har mkt att glädjas åt o borde vara glad, men är inte det. Jag är trasig på något sätt. Många skulle avundas mig men jag vill ändå inte leva. Jag måste det för att ta hand om barna men min yngsta 11 så om 9 år är hen stor o då kan jag ta livet av mig men ändå gjord min föräldra plikt.

    Jag förstår din smärta Blue Natyna, att ha gjort så mycket, kämpat så hårt och ändå inte känt sig fulländad. Att bara känna att man mår bra vid några tillfällen och inte hela tiden. Man kommer inte att må bra hela tiden tyvärr. Men man gör det ibland, det är viktigt att fokusera på dem stunderna visualisera dem framför sig.

    Även om man enligt samhället ”ska” ha ett lyckligt liv om har allt som du beskrev tidigare. Betyder det inte att man behöver det. Man kan vara olycklig även om man ska ha det bra och det är varken löjligt eller onödigt. Att lyfta vad man känner är otroligt viktigt, dels för relationer men även sig själv. Det hjälper omgivningen att förstå det känslor som finns inom sig själv. Du har lyft det många gånger berätta du. Den fråga som jag fick när jag läste det var om du faktisk förklarade vad du kände, istället för vad du ville ska ske.

    Att dina barn är en av dina största motivationer är toppen, barn är det mest fantastiska som man någonsin kan skapa. Deras tankar, deras galna ider otroliga varelser är dem. Tänk på dem, även om du känner att din plikt slutar när dina barn når en ålder. Vill jag säga att barn kommer alltid behöva sin förälder.

    Trådstartaren

    Tack för många insiktsfulla inlägg! Trodde aldrig nån skulle svara faktiskt. Det känns bra att kunna ”prata” med någon utan bli dömd eller hånad. De gånger jag lyfter detta med min partner blir jag alltid hånad eller förminskad så det kommer jag aldrig mer göra.

    Mina barn ger mig mkt glädje och jag är stolt och glad för dom. Jag lever mkt för dom men ibland skulle jag vilja leva för min egen skull. Kunna känna mig glad och nöjd med mig, inte tvingad hålla fasad för andras skull.

    Jag inser ju dock att jag inte ”kan” avsluta då för mkt hänger på mig just nu. Så bara bita ihop o fokusera framåt. Det går oftast bra att göra det men ibland blir jag så otroligt ledsen så det känns som jag ska gå sönder. Så var det när jag postade första inlägget.

    Ibland skulle jag vilja att nån bara tog mig i handen o sa att det kommer ordna sig ungefär som när man var liten. Men jag har ingen som kan hjälpa mig så förstår jag så jag måste möta allt själv.

    Med rätt mediciner o lagomt med vin så går det säkert.

    Tack än en gång alla som tagit sig tiden svara på mitt gnäll. Det betyder jättemkt

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.