Olive Cevunu
Skapade svar
-
Ursäkta nu skriver jag mycket men jag minns att när jag var i akuta situationer hur i HELVETE ska man kunna ta upp telefonen och ringa 112???? Jag lyckades lura honom att det var bra ,att jag inte var upprörd efter att han försökt dra av mina byxor och trosor och tänkte våldta mig hemma ,Jag sa att jag skulle gå en promenad och han bad mig köpacigaretter ja visst sa jag och låtsades vara helt ok med det som just hänt men istället låste jag in honom och ringde polisen i trapphuset, när jag DÅ ringer så säger operatören att det inte låter akut. NEJ för HUR SKA JAG kunna RINGA i Akut situation ???!!!! Jag blir bara så jävla förbannad på hur vissa använder hjärnan om dem ens har någon. Dessa män måste fan bort från universum och operatörer måste fatta bättre
Minns en gång när mitt ex hade slagit sönder i princip allt i vår lägenhet. Inget var helt. Flydde ut på gatan med hans fingeravtryck på min hals och blödande på foten efter en kastad kniv som träffade där. Ringde polisen som kom och plockade in mig i bilen. Mitt ex kom då ut på gatan och jagade efter mig. Rosenrasande. Han sparkade på polisbilen och skrek att han skulle döda mig och poliserna bara skrattade åt honom. Polisen körde iväg mig och i princip dumpade mig några kvarter bort.
Sista gången vi var i samma rum (förutom på rättegången) flydde jag till grannen som ringde polisen. De kom efter en halvtimme. Den här gången hade jag bättre tur med 2 små barn. Polisen plockade in exet och höll honom häktad fram till rättegången en månad senare. Så jag kunde fly undan med barnen i lite mer lugn och ro.
När jag levde som farligast sa en polis (på riktigt) till mig att beväpna mig med typ en tuffare sak än pepparspray. Visserligen skulle jag kunna åka dit för olaga vapeninnehav men jag skulle leva (det var på en tid jag levde ytterst farligt men vägrade skyddat id)
Är läget akut fara för ditt liv och du kommer åt att ringa. Ljug till larmcentralen om så behövs.
Och det viktigaste av allt: GÅ INNAN DET ÄR FÖRSENT.
<3
Been there done that- Har troligen gått igenom det mesta med 2 små barn : Lämnat en misshandlare, Flytt till kvinnojour, börjat om med en kasse kläder,. Gått igenom rättegång. Gjort utredning hos sociala myndigheter som resulterade i terapi för honom och barnen samt att de hade bevakat umgänge i många år.
Ska inte ljuga och säga att resan varit lätt. Men den var värd varenda ögonblick
Du har redan tagit första steg genom att inse att du måste lämna!
Det viktigaste just nu är att du och din dotter är i trygghet först och främst! Du kommer ha gott om tid till polisanmälan när du och din dotter är i trygghet. Men fortsätt att samla bevis. Även minsta lilla sak är värd att samla på. Skit i vad han säger. Han vet att han gör fel och försöker skrämma dig till tystnad,
Ett andra steg är att berätta för en närstående om din situation .Kanske de kan vara till ett större stöd än vad du tror om du låter dem?
Tredje steg är att utverka en plan att lämna så säkert som möjligt. Är det akut fara för ditt liv når du kvinnojouren och socialjouren (då du har barn) via 112. De hjälper dig vidare.
Allt stöd du behöver kan du få på ;
Kvinnofridslinjen 020 50 50
Kriscentrum för kvinnor (se din kommuns hemsida)
TuvaForum är suveränt att vända sig till Både att läsa på och få stöd av kvinnor som varit i din situation.
Jag finns också här för dig!
<3
Läste något bra på Instagram :
“I would love to have a person who would tell me: – Im not going to tell you to get over it. I´m going to help you get trough it”
För mig är en riktig vän en person som visserligen kommer med input och peppar när man mår dåligt men samtidigt också är den som bara finns där med en ordlös kram när man inte vill/orkar prata utan bara behöver gråta ut eller rasa för stunden.
Funderar lite här 🙂
Man kan ju få fysisk aktivitet på recept (FAR-recept) via vården. Det kan man få via vårdcentralen och både för fysiska och psykiska problem.
Med det får man rabatter till simhallar gym etc (vet att när jag hade ett far-recept fick jag gå på vattengympa bland annat)
En annan tanke är att skaffa en personlig tränare som både kan lägga upp en bra diet samt träna tillsammans med dig. Personliga tränare finns liksom inte bara på gym för de som vill träna upp muskelstyrka etc. Utan även för t ex överviktiga och som följer med ut på promenaderna.
Tänker att det kanske är lättare för dig att komma igång och komma iväg ut och promenera när det finns en bokad tid och en peppande person som följer med?
Kanske något att fundera på?
Jag tänker att du använder maten som substitut för ett liv? Tror det finns många som äter trots att de egentligen inte är hungriga för att de är uttråkade 🙂
Mat har dessutom en ångestdämpande effekt efter vad jag förstått. Man sysselsätter sig och får tankarna på annat än något ångestframkallande och den där lilla malande ångestkänslan i magen försvinner ett tag.
Så vad kan du göra åt saken?
För det första måste du vara villig och orka ta ett första steg till förändring.
Kanske börja med en läkarkontakt som kan hjälpa dig med att få ner vikten, med diet, gastrisk bypass om det skulle behöva, träning etc Kanske en psykologkontakt kan hjälpa dig med varför du tar till mat istället för att göra något bättre och sundare för dig och som kan ge dig stöd och verktyg att vända livet åt rätt håll?
Självklart vet du att stillasittande och fetma är förödande för hälsan 🙁
Du behöver “bara” ta det där första steget och ringa din vårdcentral. (eller boka en tid via 1177 om det känns lättare) Vet att det kan kännas övermäktigt. Men det är en början. Ett litet första babystep mot ett bättre liv. Det finns så mycket hjälp och stöd där ute om du vill.
<3
Hittade det här: Från den 1 april 2006 började en ny lag gälla – 2006 års diskrimineringslag (SFS 2006:67). Denna lag syftade både till att ge elever i det svenska skolväsendet ett skydd mot diskriminering men även ett skydd mot annan kränkande behandling. Lagen avskaffades 2009. I lagens förarbete skriver regeringen att begreppet annan kränkande behandling motsvarar det som i vanligt tal kallas för mobbning. I lagen ( 13 §) står det: ” Huvudmannen för verksamheten, rektorn eller någon med motsvarande ledningsfunktion eller personal får inte utsätta ett barn eller en elev för annan kränkande behandling”. I lagen ställdes krav på skolhuvudmännen att vidta ett aktivt förebyggande arbete mot mobbning, att upprätta likabehandlingsplaner samt att utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling. Lagen avskaffades 2009 och ersattes med Diskrimineringslag (2008:567). Vidare kan en elev som blivit mobbad väcka talan mot skolhuvudmannen och kräva skadestånd. En särskild ombudsman (Barn- och elevombudet) inrättades vid Statens skolverk för att föra elevens talan. Enligt arbetsmiljölagen har alla anställda rätt till en bra arbetsmiljö, och det är arbetsgivarens ansvar att i samverkan med medarbetare och fack förebygga ohälsa. När det gäller mobbning i arbetslivet har Arbetsmiljöverket gett ut föreskrifter mot kränkande särbehandling. Dessa föreskrifter är emellertid vare sig straffbelagda eller vitessanktionerade. Verket tar sig heller inte an enskilda mobbningsfall. I praktiken innebär detta att arbetsgivaren kan delta i mobbning eller underlåta att agera utan konsekvenser. Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden: Förtal Undanhållande av information Saboterande av arbetsuppgifter Utfrysning, åsidosättande, negligering Försök att injaga rädsla Överkritiskt bemötande, förolämpningar Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, med mera. Källa: Wikipedia. Sökord: Mobbning — Kanske har vi blivit utsatta för skilda beteenden här ovan? Eller egentligen har vi väl blivit utsatta för flera stycken i listan ovan under våra år på dessa fasansfulla arbetsplatser? Tycker den var intressant. Yellow, du beskrev ju mycket om bland annat kontroll av arbetstagaren i syfte att skada? Olive, skriver mycket om utfrysning, åsidosättande och negligering? Och jag blev kanske framförallt utsatt för överkritiskt bemötande och förolämpningar. Men som sagt vi har nog alla blivit utsatta för mer eller mindre hela listan är jag rädd <3 Och bara mer av något/några av dem kanske? Tror kanske att om man ringar in vad som varit det absolut värsta så kanske det är lättare på nästa arbetsplats? Det slog mig nu att det nog inte är en slump att jag är extremt trevlig på min nya arbetsplats. Det är ju förmodligen för att jag blev så förnedrad och förödmjukad på den förra. Jag är typ ute efter revansch.
Dessa 3 var min vardag
Undanhållande av information
Saboterande av arbetsuppgifter
Utfrysning, åsidosättande, negligeringHar aldrig känt mig så Osynlig på en arbetsplats som där.
Jag hör att du har det jobbigt just nu och jag önskar så att jag kunde skriva något som får dig att hänga i ett tag till.
Det underbara och samtidigt så jobbigt med livet är att just här och nu inte är beständigt. Livet förändras alltid. Livet är i ständigt i rörelse framåt trots att man inte alltid uppfattar det.
Du är bara 14 år och ditt liv har inte ens börjat! Här och nu och inte det samma nästa vecka eller nästa år. Misstag nu kan alltid repareras i framtiden.
Det underbara med livet är att man faktiskt kan och får må dåligt, stanna upp, gå fel väg och göra misstag Så länge man finns kvar i livet så finns alla möjligheter göra om och rätta Döden är oåterkallelig och permanent. Livet går att förändra
Jag fattar att det är tungt att se något positivt när man befinner sig i mörkret. Att vara tonåring idag är svårt med alla krav på att redan nu ha en utstakad planerad väg och passa in.
Men vet du vad jag säger det samma till dig som jag sagt till mina egna tonåringar;
Du behöver inte veta hur din framtid ska vara. Det är helt ok att pröva sig fram, göra misstag, välja fel väg så länge man inte ger upp att hitta rätt. Utbilda sig kan man alltid göra. Kommer man på när man 40 år att man valt hel fel kan man ALLTID ändra väg. Det är det som är det fantastiska med livet!
Så vad kan du göra just nu? Finns det små steg in i framtiden som du orkar nu trots att allt känns meningslöst och mörkt?
Har du stöd och kan du prata med någon i din närhet? Dina föräldrar? läkare? Lärare? Skolkurator?
Orkar du själv prata med din lärare om hur du kan få bäst stöd i skolarbetet nu när du inte riktigt orkar med eller har du någon som kan föra din talan?
Finns det något litet gryende intresse som du inte orkar ta ett första litet steg till men samtidigt finns där som en tyst viskande röst i bakhuvudet. Träning ,lagsport, gaming ?
Du har genom att skriva här räckt ut en hand och bett om hjälp och det finns många händer här som mer än gärna skulle vilja hjälpa dig. Om du låter oss! <3
Det hela blev mycket bättre efter luftrensningen, sedan mycket sämre. Så det ställde till det väldigt mycket för mig som individ. Hela företaget blev sen som punkterat, med allas insikter om mobbningskulturen. Sjukskrivningar. Skulle jämföra det med en fysisk misshandel. Och att bli kränkt och grundlurad, är tungt att bearbeta. Var trist då mitt jobb var bra och trist då det är väldigt smalt. Söker mig till annan bransch nu, då jag inte har lust att börja om på annat ställe och pendla. Sen, har tyvärr chefen lika dåligt inflytande på samma verksamhet i närheten, där många också slutat. Var samma klagosång därifrån från kollegor jag träffade. En ledning som sparkar ner. Har funderat på att starta eget, för att slippa gå i fällor. Nej, de skyller ifrån sig. Alltid. Hade hellre blivit utskälld än tystmobbad. Då går det i vilket fall att ha en konflikt och lösa något. De kallade mig illojal hela tiden, och det är inte bra att försöka skada företaget. I själva verket skadade ledningen företaget. Min kollega flyttade härifrån och stack också.
Precis så Hellre utskälld än tystmobbad! Blir man utskälld kan man försvara sig föra dialog och komma till en lösning.
Jag hade dessutom en vd som blev väldigt aggressiv om man kom med input som inte andades rosa skimmer, Ett synnerligen effektivt sätt att tysta kritik på. Hoppas att det störde honom något enormt när jag vid ett tillfälle stod upp för en annan som arbetat där och blivit illa behandlad. Chefen blev så arg när jag stilla påpekade det vidriga beteendet att han närmast stod och spottade mig i ansiktet färdig att flyga på mig. Han vältränad muskulös man mot mig en tvärhand hög kvinna på 45 kg.
Jag backade INTE utan stod lugnt kvar och bad honom ta några djupa andetag så till slut backade han 🙂
Känner verkligen igen det där med att vara förnuftet och försöka “rädda” verksamheten från chefer som är idioter 🙁
Jag arbetade också i en oerhört smal bransch. Kommer aldrig kunna arbeta i samma igen. Var oerhört taggad och glad när jag fick jobbet, Visste inte då vad jag vet idag Idag är ett av mina största intressen förstört Vet att jag kan fortsätta på hobbybasis men känner ännu att jag inte vill då jag troligen kommer att möta på mina fd kollegor titt som tätt i så fall. Bara tanken ger mig mardrömmar.
Försöker hitta ett nytt intresse att brinna för och ett nytt jobb. Vet inte just idag vilken väg och vart jag ska gå-
Intressant att läsa det du skriver. Jag har ju börjat på ett nytt arbete sedan en tid tillbaka och något som slår mig är just vikten av att knyta nära band med sina kollegor. Har jättesvårt att se hur de skulle kunna börja mobba mig när vi känslomässigt kommit varandra så nära. Redan har jag märkt att de tar min rygg eller hur jag ska uttrycka det. De är lojala med mig. Problemet i mångt och mycket som jag kunde ha på min förra arbetsplats var just att jag var chefen. Den sk. måltavlan för all skit och det som gick snett på arbetsplatsen. Nu får jag ingen kritik övh. Vad skulle det vara liksom? Och skulle det vara något räknar jag med att chefen tar upp det med mig. Känner att jag kan vila i det. Men just detta att satsa mycket på goda relationer till sina kollegor märker jag att jag gör omedvetet och absolut att det är en konsekvens efter de här mobbingerfarenheterna. Jag vågar inte riskera att bli utsatt igen så jag ser till att bli kompis med precis alla på arbetsplatsen. Tänker inte riskera att hamna i blåsväder igen om ni förstår vad jag menar. Satsar mer på det sociala (en försvarsmekanism) än huvudfokus att leverera i arbetsuppgifterna, ganska övertygad om att det handlar om PTSD och skräck att få en grupp emot sig igen. Tonar faktiskt ner vissa sidor (jättesvårt dock) också hos mig själv. Även kring de som jag misstänker har bildningskomplex försöker jag släta över mina studier och öppnar helst inte upp och pratar om akademikervärlden. Försöker med andra ord agera så försiktigt som möjligt för att inte stöta mig med någon. Ganska sorgligt egentligen att behöva vara så enormt uppmärksam på sig själv och läsa av andras respons. Är helt slut efter varje arbetspass. Socialt urholkad.
Funderar mycket kring hur ska jag vara på min nästa arbetsplats. När jag nu kommer dit.
Inser ju att jag faktiskt la band på mig själv något enormt på min tidigare arbetsplats för att inte, om möjligt, bli ännu mer utfryst. Hur många gånger har jag inte i smyg roddat saker jag visste att ingen annan hade koll på. Såg till att många av deras bränder aldrig uppstod. Hur många gånger höll jag inte tyst och ordnade stilla upp när de gjorde samma misstag om och om igen utan att lära sig. Införde rutiner för att hålla jämna steg med deras impulsivitet.
Jag sattes t ex att kontrollera min värste arbetskamrats arbete innan det publicerades. Han ville ha återkoppling och jag sa att texten var jättebra…trots att jag rättat mängder stav grammatiska och fakta fel. Ville verkligen inte få honom att känna sig dummare än vad jag troligen redan gjort (med att få ta över halva hans ansvarsområde) För att nämna något av tusentals.
Hur många gånger låtsades jag inte veta ,trots att jag visste svaret. Jag har (tyvärr) ett väldigt bra minne. Saker som defilerar i förbifarten kommer jag för alltid ihåg och utan att ens behöva tänka efter. Det skrämmer många och helt frankt det skrämmer även mig ibland. Det är något jag alltid tonat ner enormt och skojat bort.
Sista tiden på den här arbetsplatsen släppte jag på mycket. Gjorde långt ifrån mitt bästa och gjorde ändå långt mer än jag borde. Har dåligt samvete för det men samtidigt Varför ha dåligt samvete ?
Frågan är hur mycket man ska behöva förändra sig för att “passa in” ?
Jag har ju också min ptsd i bagaget och är lärd sedan barnsben samt från relationer att vara mig själv eller att stå upp för mig själv får katastrofala konsekvenser. Men ändå så det minsta jag slappnar av ,för det gör jag ibland för vem liksom orkar vara på helspänd jämnt och ständigt? så halkar jag dit igen är precis så där trevlig, social, omtänksam, tycker och tänker om allt, har synpunkter på det mesta och vågar säga dem och inte alltid så filtrerat- Just så där färgstark ta plats, tycker och tänker person man inte får vara i landet lagom.
Visst är det utmattande att försöka passa in i mallen lagom!
Jag frågar mig själv just nu. ..Hur mycket våld på sin personlighet är det värt att passa in? Var går gränsen?
(sorry för att jag troligtvis slank långt utanför ditt ämne)
Det var vanligt på min förra arbetsplats, att makteliten inte skötte sina jobb, och att jag och mina kollegor fick bära skulden för deras misstag, i ryggen, även då vi gjorde mer än vad som möjligen kunde förväntas.
Precis det var problemet på min arbetsplats! Chef(er) som inte hade en aning om vad att driva ett successful företag egentligen innebar. Vd:n suckade ofta över att han var överhopad av arbete för att “släcka bränder” . Vet inte hur många gånger jag ville säga rakt ut att “sluta tänd eldarna då”
Minns ett tillfälle under min uppsägningstid då vd:n sa att deras varumärke tagit stor skada under senaste året. Ville jag säga rakt ut varför det blivit så… Japp….men sa bara att -jo ni har haft väldig otur.
Själv slapp jag skäll för chefernas misstag. Det finns en fördel med en arbetsplats där ingen egentligen vill pratar med en 🙂
Samtidigt fick jag ju heller aldrig kred för alla de gånger då jag fixade så att branden aldrig startades med att till skillnad från dem tänka ett litet steg längre.
HR, företag som gör utredningar, gör ofta saken värre, tror jag. Jag ställde till med ett ”jävla liv”. Blev dyrt för alla. Vissa är sadistiska, och vill bara främja sig själv. Min chef hade tydliga schizofrena drag också. Bad om mer ledig tid en gång, som mina kollegor hade med exakt samma tjänst. Han höll fullständigt med…. MEN skulle jag få några timmar extra ledigt, var de andra tvungna att ha mindre, så då var JAG taskig mot de andra. Allt enligt policy, samtidigt som policys konstant bröts, för favoriters fördel, och motarbetande av lägre titulerade. Resonemang som en tvåårings, ca. Frågade varför han aldrig nånsin bjudit på lunch också. Anledningen var att det var ”lättare”.
Tror också att det bara gör saken värre att säga ifrån eller “ställa till det”
Med risk att låta cynisk (vilket jag iof är) så för mig hör det till sakens natur att assholes inte gillar att ställas mot väggen. De reagerar som vilken misshandlare som helst som “avslöjas” (ja mobbing ÄR misshandel) förneka förneka och lägga skulden på offret. Man kommer ingen vart utan förvärrar bara situationen.
Fast vad ska man göra…jag tror att det bara är att gå ifrån en dysfunktionell arbetsplats och leta sig till en bättre. För de finns.
önskar att jag kunde skriva något som tog bort din smärta men känner mig så himla ordlös numera.
Jag förstår hur du känner då jag själv försöker hitta fotfästet och må bra igen efter att blivit mobbad och utfryst under en längre tid.
Skickar en varm kram iaf <3