Hem > Forum > Ensamhet > Riktiga vänner, finns de?

Riktiga vänner, finns de?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • Hej,

    Ensamheten plågar ju mest när man är svag.

    Natten blir så lång.

    De stunder som psyket är starkare och mer stabilt så går det ju att välja sitt umgänge, och man klarar sig själv lättare, men, har du någon riktig vän?

    En som ser och hör de gånger orken tagit slut och livet verkar kärlekslöst och meningslöst?

    Någon som bryr sig och förstår vad du vill och tycker, även om de kanske inte tycker likadant.

    Det har inte jag.

    Är du någons vän som ser och hör hur någon mår på riktigt?

    Jag haft några ytliga vänner genom åren men de har tagit slut….. Jag har valt bort dem då de inte velat hjälpa mig när jag haft det svårt och jag känt mig sviken.

    Jag har nog aldrig haft en riktig vän, eller så är min dröm om en riktig vän bara en orimlig illusion…..så jag vill fråga er om de verkligen existerar?

    Jag är uppfostrad att ha stor acceptans till människor och blir ofta någons vän när de behöver mig, men när jag behöver hjälp så är jag inte mycket värd och de jag möter blir rädda. Men det är väl så samhället fungerar tyvärr.

    En bekant till mig som är framgångsrik säger att livet är en kamp.

    Men jag vet inte vad jag skall kämpa för när jag inte når fram till någon?

    Jag kommer ändå försöka att aldrig att ge upp när det gäller att hjälpa andra, kommer alltid att försöka kämpa för dem som är svagare än jag. Jag tror godhet är rätt även om jag bara kan göra lite.

    Så då kanske livet är en kamp, men jag tror inte det var riktigt så hon menade…..

    Går i terapi för att bli starkare i mig själv, och det är ju bra. Men jag skulle önska att jag levde på en plats där det inte är fel att vara svag ibland. Eller till och med ofta.

    Man föds ensam och dör ensam, och det är väl uttjatat, men måste allt bara vara en meningslös tävling däremellan?

    Det skulle kunna vara så mycket mer, roligare och bättre!

    Fortsätter drömma om kramar av en riktig vän och hoppas att du också får det!

    /Lo

    <3 Jag håller så med dig. Tänker att synen på svaghet verkar skilja sig så mycket från person till person. Vissa, kanske tom normen, säger att en person som mår dåligt är svag, tydligen. I min värld är svaghet just att svika den som mår dåligt – det tycker jag visar på stora brister. Svaghet är också sådant som att skapa krig, konflikter eller bristande empati och förståelse. Så en riktigt usel vän är ju den som inte finns där när personer skulle behöva dennes hjälp. Att hjälpa någon i nöd är ju tecken på stor styrka.

    Så finns det människor med mycket styrka i sig att klara av att hjälpa andra? Eller är det mycket människor som är så pass försvagade att de inte klarar av att vara en riktigt fin vän? Jag vet inte, visst undrar man över det många gånger <3

     

    Trådstartaren

    Tack för dina fina tankar!

    Det är skönt att veta att det finns fler som inte bara accepterar normen utan önskar mer av livet.

    Att bli accepterad utanför normen om svaghet ger mig styrka 🙂

    Kanske är mina krav på en vän allt för höga. Ingen kan ju vara stark hela tiden. Men det kräver jag inte heller i och för sig så jag slutar inte hoppas.

    /Lo

    <3 Är det inte så också att vänskaper ofta fördjupas när en t ex genomlider en stor kris eller har problem? Det är så man ofta lär känna varandras nyanser och kan se dennes innersta väsen? Personligheten blir mer levande och komplex. Det finns många gånger något vackert i det.

    Trådstartaren

    Jo det har du helt rätt i.

    Tack för ditt begrundande.

    Det är nog jag som levt socialt isolerat bland människor så länge nu att jag inte minns hur det skall vara. De svårare kriserna skall ju ge starkare band. Jag lever i en relation där min respektive inte vill eller kan gå på djupet så våra kriser ger svagare band. Och mer än femton år av att bli övergiven när det är som värst har trasat sönder mig. Jag är en som har svårt att sluta hoppas, och behöver kraft för att våga ge upp förhållandet och försöka starta om.

    Det är svårt för jag känner mig avskydd och hatad vart jag än kommer. Var i princip alltid mobbad som liten och det är ju inget som går över genom livet. Min osäkerhet gör andra rädda eller till och med aggressiva. Rädslan att bli helt ensam är stor. Rädslan att göra min respektive illa är också stor.

    Det är inte bra nu, och jag vet inte om jag orkar om det skulle bli sämre.

    Jag är över femtio och det känns som om livet stulits från mig.

    Det är svårt att vara utstött och mobbad i nästan 45 år. Jag är trött nu. Så trött och så ledsen. Men tacksam att jag får skriva här. Och än mer tacksam för svar.

    /Lo

    Läste något bra på Instagram :

    ”I would love to have a person who would tell me: – Im not going to tell you to get over it. I´m going to help you get trough it”

    För mig är en riktig vän en person som visserligen kommer med input och peppar när man mår dåligt men samtidigt också är den som bara finns där med en ordlös kram när man inte vill/orkar prata utan bara behöver gråta ut eller rasa för stunden.

     

    Förstår vad du menar, det är så himla lätt att hamna i hopp och en förtvivlande önskan om att en partner ska göra annorlunda. 15 år är superlång tid utan att få ha blivit hörd – ledsen fina du, så smärtsamt <3

    45 år av mobbing är också en ocean av tid – bokstavligen. Inte konstigt att du verkligen undrar över hur det står till med folk och ifall de klarar av att vara riktiga vänner. Tror dessa finns, men kan hålla med om att det verkar oerhört sällsynt, det är konstigt att det är på det sättet.

    Olive Cevunu, så klokt citat! <3 Och fint också beskrivningen med den ordlösa kramen.

    Trådstartaren

    Tack för era inlägg,

    En ordlös kram låter som nåt många skulle behöva. Och är nog det bästa som finns ibland. Det går ju inte helt att veta hur någon annan känner och mår.

    Åren är långa och plågan är lång. Men det värsta är saknaden. Livet som skulle finnas men som aldrig fanns. Gemenskapen som bara är för syns skull. Inget är vad det skulle bli. Alla tar men ingen ger.

    Längtan som blir till hat, avund och uppgivenhet.

    Små saker som gör en ledsen varje dag. En konstant klump i halsen av sorg. Orkar inte möta blickar.

    Själen är trasig. Solen skiner och våren är på väg, men framtiden är svart……

    /Lo

    <3 Jag hör dig, fina du. Just att vakna upp på morgonen till en strålande dag men bara känna ledsen över det. Att det lyckliga oftast snarare påminner om det som inte är och det som saknas, inte finns. Det gör så ont <3

    Känner precis så när det gäller kärleksrelationer, hitta en partner. Ett  helt liv som skulle ha levts med någon vid det här laget, men som uteblivit. Det är nästan för svårt att ta in det känslomässigt. Omfattningen om minnen som inte finns.

    Är det något speciellt du tänker på när det gäller vänskap att du skulle önska att det blev? Är det samförståndet, spegla sig i någon?

    Vet inte om det är hjälpsamt att sätta ord på men jag har funderat ibland gällande min smärta kring uteblivet kärleksliv att jag känner mig ofullständig som människa på något sätt att jag inte mött någon – på riktigt.

    Är det något sånt du också känner? <3

    Trådstartaren

    Tack Red Simyna för din omtanke!

    Det är väl så att alla mina drömmar om ett liv med en trygg egen familj och vänner är helt omöjlig.

    All styrka måste hela tiden komma ur mig själv och jag har mycket sent i livet vaknat ur illusionen att det finns någon för alla bara man väntar lite. Väntan ger naturligtvis inget.

    Det sista jag borde gjort är att vänta. Alla chanser att få det liv jag vill har passerat känns det som. Jag är helt utnyttjad av, vänner, samhället, mina partners jag haft och alla andra som äger världen.

    Under åren som varit har jag jobbat ihop miljoner. Som andra slösar bort.

    Jag har gjort så många fina middagar och bjudit andra på, men sällan fått någon uppskattning. Sällan blivit bjuden. Försökt göra livet bättre med de medel jag kan, men inget är bra nog.

    Jag har förstått att jag är en narcissist-magnet, så jag har aldrig haft någon som verkligen vill ha mig även om jag varit kär långt upp över öronen. Alltid försökt tillfredsställa men ingen vill tillfredsställa mig.

    Alla runt omkring mig ser mig som svag trots att jag alltid fått kämpa vidare själv och alltid försöker möta varje ny bekantskap utan att döma i förväg.

    Hade det varit medeltid, så vore jag förmodligen utstött och dödad av svält eller bränd på bål av den stora massan. Jag får inte höra till något större sammanhang. Blir altid feltolkad. Alltid otillräcklig och klagar jag någon gång för att jag aldrig får det jag behöver så är jag bara otacksam och dälig.

    Jag är uppvuxen med föräldrar som hållit ihop sedan sena 20-årsåldern och alltid kunnat kommunicera med varandra för att bygga livet så bra som möjligt. Sträva mot nya mål tillsammans. Själv har jag inte mött någon som har velat ha mig på riktigt. Bara utnyttja mig. Det är så lätt att bli försörjd av mig. Och utåt så är jag naturligtvis en dålig människa eftersom min partner trycker ner mig och bilden är inverterad för den som ser oss tillsammans.

    Jag klarar inte av alls att göra vad jag vill. Jag är inte värd något och framförallt inte någon vän. Är skrattretande för de flesta. Den största saknaden är att jag aldrig kommer att få vad jag vill när det gäller relationer.

    Ingen livskamrat som vill ge mig en puss eller hålla min hand.

    Inga vänner att ringa ibland.

    Ingen trygghet.

    Ofullständig som du skriver både ja och nej. Alltid för kreativ. Aldrig lagom. Alltid för snäll. Alltid ensam (speciellt bland människor). Alltid misstolkad. Alltid fel. Aldrig nöjd.

    Insikten att alla klyschor från barndomen faktiskt inte är sanna. Det finns inte alls någon för mig. Jag är inte alls lika mycket värd som andra. Jag kan inte alls bli vad jag vill, eller göra vad jag vill. Andra kan. Men inte jag. Jag får bara ett hånleende från andra.

    Ensam är inte stark. Ensam är bara tvungen att vara stark för att överleva. Så är det nog i alla fall för mig.

    Önskar att jag kunde få vara med och leva, och inte bara överleva. Men jag är som något slags ufo vart jag än sätter min fot.

    Kram!

    /Lo

    <3 Förstår att det gör jätteont. Också svårt att se tillbaka och upptäcka att man på vissa sätt är på en liknande plats fortfarande. Stor kram till dig! Haft några sådana långa perioder själv och minns det som att jag då umgicks mycket med mina syskonbarn. Det var bland det mest läkande jag upplevt. Äntligen var det några som villkorslöst ville umgås med mig och jag fick ingå i en gemenskap för att jag var jag. Ibland tycker jag just vuxna kan vara så enormt kalla och frysa ut en och då är barn mycket mer pålitliga. Det finns inga spel eller agendor, är man schysst blir man schysst behandlad tillbaka, supernaturligt. Har du några sådana i släkten som du kan träffa? <3

    Trådstartaren

    Det är ett bra råd Red Simyna.

    Min släkt vill inte umgås med mig mer än de måste förutom min mor men även där finns ju gränser.

    Men jag har en son på under tio trots min ålder och försöker vara med honom så mycket jag kan. Det är viktigt och bra för oss båda. Skulle bara önska att jag kunde vara en lite gladare förälder.

    Försöker skapa roliga aktiviteter till oss så ofta som möjligt.

    Det är inte så lätt för jag vill ju att vi skall kunna vara bland folk och ibland tror jag att jag gör honom en otjänst bara genom att vara med. Folk stöter ju bort mig. Och då även honom ibland.

    Och jag kan inte förklara. Har ingen förklaring. Inte ens för mig själv.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.