Hem > Forum > Arbete & Skola > Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig
-
Tror också att det bara gör saken värre att säga ifrån eller ”ställa till det” Med risk att låta cynisk (vilket jag iof är) så för mig hör det till sakens natur att assholes inte gillar att ställas mot väggen.
Det hela blev mycket bättre efter luftrensningen, sedan mycket sämre. Så det ställde till det väldigt mycket för mig som individ. Hela företaget blev sen som punkterat, med allas insikter om mobbningskulturen. Sjukskrivningar. Skulle jämföra det med en fysisk misshandel. Och att bli kränkt och grundlurad, är tungt att bearbeta. Var trist då mitt jobb var bra och trist då det är väldigt smalt. Söker mig till annan bransch nu, då jag inte har lust att börja om på annat ställe och pendla. Sen, har tyvärr chefen lika dåligt inflytande på samma verksamhet i närheten, där många också slutat. Var samma klagosång därifrån från kollegor jag träffade. En ledning som sparkar ner. Har funderat på att starta eget, för att slippa gå i fällor.
Nej, de skyller ifrån sig. Alltid. Hade hellre blivit utskälld än tystmobbad. Då går det i vilket fall att ha en konflikt och lösa något.
De kallade mig illojal hela tiden, och det är inte bra att försöka skada företaget. I själva verket skadade ledningen företaget. Min kollega flyttade härifrån och stack också.
Avregistrerad användareHade hellre blivit utskälld än tystmobbad. Då går det i vilket fall att ha en konflikt och lösa något
Nu kanske jag är petig med orden här =)
Silent treatment är ju psykisk misshandel. Att bli verbalt misshandlad på arbetsplatser kan jag intyga av erfarenhet kan vara minst lika smärtsamt. Jag blev ignorerad en hel uppväxt så känt på båda delarna och enligt den erfarenheten tycker jag det är lite som pest eller kolera. Skulle omöjligt kunna välja vad som varit värst. Det är båda platser i helvetet.
Kallas det inte just mobbing när det inte längre ses som en konflikt mellan olika personer? Att den utsatta inte bråkar med någon nödvändigtvis så det är inte ett bråk mellan olika personer i dess egentliga mening. Och lösa något brukar man inte kunna genom psykisk verbal mobbing 😉
Olive Cevunu TrådstartarenIntressant att läsa det du skriver. Jag har ju börjat på ett nytt arbete sedan en tid tillbaka och något som slår mig är just vikten av att knyta nära band med sina kollegor. Har jättesvårt att se hur de skulle kunna börja mobba mig när vi känslomässigt kommit varandra så nära. Redan har jag märkt att de tar min rygg eller hur jag ska uttrycka det. De är lojala med mig. Problemet i mångt och mycket som jag kunde ha på min förra arbetsplats var just att jag var chefen. Den sk. måltavlan för all skit och det som gick snett på arbetsplatsen. Nu får jag ingen kritik övh. Vad skulle det vara liksom? Och skulle det vara något räknar jag med att chefen tar upp det med mig. Känner att jag kan vila i det. Men just detta att satsa mycket på goda relationer till sina kollegor märker jag att jag gör omedvetet och absolut att det är en konsekvens efter de här mobbingerfarenheterna. Jag vågar inte riskera att bli utsatt igen så jag ser till att bli kompis med precis alla på arbetsplatsen. Tänker inte riskera att hamna i blåsväder igen om ni förstår vad jag menar. Satsar mer på det sociala (en försvarsmekanism) än huvudfokus att leverera i arbetsuppgifterna, ganska övertygad om att det handlar om PTSD och skräck att få en grupp emot sig igen. Tonar faktiskt ner vissa sidor (jättesvårt dock) också hos mig själv. Även kring de som jag misstänker har bildningskomplex försöker jag släta över mina studier och öppnar helst inte upp och pratar om akademikervärlden. Försöker med andra ord agera så försiktigt som möjligt för att inte stöta mig med någon. Ganska sorgligt egentligen att behöva vara så enormt uppmärksam på sig själv och läsa av andras respons. Är helt slut efter varje arbetspass. Socialt urholkad.
Funderar mycket kring hur ska jag vara på min nästa arbetsplats. När jag nu kommer dit.
Inser ju att jag faktiskt la band på mig själv något enormt på min tidigare arbetsplats för att inte, om möjligt, bli ännu mer utfryst. Hur många gånger har jag inte i smyg roddat saker jag visste att ingen annan hade koll på. Såg till att många av deras bränder aldrig uppstod. Hur många gånger höll jag inte tyst och ordnade stilla upp när de gjorde samma misstag om och om igen utan att lära sig. Införde rutiner för att hålla jämna steg med deras impulsivitet.
Jag sattes t ex att kontrollera min värste arbetskamrats arbete innan det publicerades. Han ville ha återkoppling och jag sa att texten var jättebra…trots att jag rättat mängder stav grammatiska och fakta fel. Ville verkligen inte få honom att känna sig dummare än vad jag troligen redan gjort (med att få ta över halva hans ansvarsområde) För att nämna något av tusentals.
Hur många gånger låtsades jag inte veta ,trots att jag visste svaret. Jag har (tyvärr) ett väldigt bra minne. Saker som defilerar i förbifarten kommer jag för alltid ihåg och utan att ens behöva tänka efter. Det skrämmer många och helt frankt det skrämmer även mig ibland. Det är något jag alltid tonat ner enormt och skojat bort.
Sista tiden på den här arbetsplatsen släppte jag på mycket. Gjorde långt ifrån mitt bästa och gjorde ändå långt mer än jag borde. Har dåligt samvete för det men samtidigt Varför ha dåligt samvete ?
Frågan är hur mycket man ska behöva förändra sig för att “passa in” ?
Jag har ju också min ptsd i bagaget och är lärd sedan barnsben samt från relationer att vara mig själv eller att stå upp för mig själv får katastrofala konsekvenser. Men ändå så det minsta jag slappnar av ,för det gör jag ibland för vem liksom orkar vara på helspänd jämnt och ständigt? så halkar jag dit igen är precis så där trevlig, social, omtänksam, tycker och tänker om allt, har synpunkter på det mesta och vågar säga dem och inte alltid så filtrerat- Just så där färgstark ta plats, tycker och tänker person man inte får vara i landet lagom.
Visst är det utmattande att försöka passa in i mallen lagom!
Jag frågar mig själv just nu. ..Hur mycket våld på sin personlighet är det värt att passa in? Var går gränsen?
(sorry för att jag troligtvis slank långt utanför ditt ämne)
Avregistrerad användareJag förstår exakt vad du menar, det är ett dilemma att delvis kunna få vara autentisk men samtidigt inte att skapa egna oroskänslor att gå för långt och råka göra så någon blir fientligt inställd till en. Helt ärligt tror jag du utan problem kan vara dig själv! Egentligen är det kanske mer personer som är typ superproblematiska och hamnar i bråk hela tiden som lär behöva se upp. Men jag förstår absolut oron för jag delar den. Kan säga att hittills har det här att ändå försöka vara sig själv – genuint – fungerat. Men som sagt jag kan absolut inte ha en dålig dag eller liknande på jobbet där. Det skulle jag inte tillåta mig själv. Så såna lite sämre sidor är det som jag aktivt undviker och försöker vara observant på. Ger medvetet det absolut bästa av mig själv. Kanske blev det mer hoppfullt för dig också att höra? Vill gärna ge dig en skjuts att våga ut till en arbetsplats igen <3
Olive Cevunu TrådstartarenDet hela blev mycket bättre efter luftrensningen, sedan mycket sämre. Så det ställde till det väldigt mycket för mig som individ. Hela företaget blev sen som punkterat, med allas insikter om mobbningskulturen. Sjukskrivningar. Skulle jämföra det med en fysisk misshandel. Och att bli kränkt och grundlurad, är tungt att bearbeta. Var trist då mitt jobb var bra och trist då det är väldigt smalt. Söker mig till annan bransch nu, då jag inte har lust att börja om på annat ställe och pendla. Sen, har tyvärr chefen lika dåligt inflytande på samma verksamhet i närheten, där många också slutat. Var samma klagosång därifrån från kollegor jag träffade. En ledning som sparkar ner. Har funderat på att starta eget, för att slippa gå i fällor. Nej, de skyller ifrån sig. Alltid. Hade hellre blivit utskälld än tystmobbad. Då går det i vilket fall att ha en konflikt och lösa något. De kallade mig illojal hela tiden, och det är inte bra att försöka skada företaget. I själva verket skadade ledningen företaget. Min kollega flyttade härifrån och stack också.
Precis så Hellre utskälld än tystmobbad! Blir man utskälld kan man försvara sig föra dialog och komma till en lösning.
Jag hade dessutom en vd som blev väldigt aggressiv om man kom med input som inte andades rosa skimmer, Ett synnerligen effektivt sätt att tysta kritik på. Hoppas att det störde honom något enormt när jag vid ett tillfälle stod upp för en annan som arbetat där och blivit illa behandlad. Chefen blev så arg när jag stilla påpekade det vidriga beteendet att han närmast stod och spottade mig i ansiktet färdig att flyga på mig. Han vältränad muskulös man mot mig en tvärhand hög kvinna på 45 kg.
Jag backade INTE utan stod lugnt kvar och bad honom ta några djupa andetag så till slut backade han 🙂
Känner verkligen igen det där med att vara förnuftet och försöka “rädda” verksamheten från chefer som är idioter 🙁
Jag arbetade också i en oerhört smal bransch. Kommer aldrig kunna arbeta i samma igen. Var oerhört taggad och glad när jag fick jobbet, Visste inte då vad jag vet idag Idag är ett av mina största intressen förstört Vet att jag kan fortsätta på hobbybasis men känner ännu att jag inte vill då jag troligen kommer att möta på mina fd kollegor titt som tätt i så fall. Bara tanken ger mig mardrömmar.
Försöker hitta ett nytt intresse att brinna för och ett nytt jobb. Vet inte just idag vilken väg och vart jag ska gå-
Nu kanske jag är petig med orden här =) Silent treatment är ju psykisk misshandel. Att bli verbalt misshandlad på arbetsplatser kan jag intyga av erfarenhet kan vara minst lika smärtsamt. Jag blev ignorerad en hel uppväxt så känt på båda delarna och enligt den erfarenheten tycker jag det är lite som pest eller kolera. Skulle omöjligt kunna välja vad som varit värst. Det är båda platser i helvetet. Kallas det inte just mobbing när det inte längre ses som en konflikt mellan olika personer? Att den utsatta inte bråkar med någon nödvändigtvis så det är inte ett bråk mellan olika personer i dess egentliga mening. Och lösa något brukar man inte kunna genom psykisk verbal mobbing 😉
Mobbning skulle jag kalla det när det är i grupp och det inte går att värja sig, trots försök. Och ja, tystnaden är en hemsk behandling. Sen manipulation och psykisk misshandel av en individ som var mobbningsledare. Bröt ner allas självkänsla. Gjorde aldrig något dumt emot honom, förän på slutet när jag var knäckt och fick en psykos. Behöver inte vara verbalt slagsmål, men kritik ska ske individuellt. Inte inför alla, eller i ryggen. Bättre att säga något rakt ut än att tassla runt med det. Och om man väljer att kritisera, så får man vara beredd på kritik tillbaka. Mobbade tillbaks med råge, och det är inget jag skryter med, men… Var nära jag tog livet av mig. Tur minds linje, med flera finns.
Har sen uppväxten också erfarit en hel del verbal misshandel. Morsan var hemsk. Pratade illa bakom ryggen med farsan, så det knappt hördes, bara om man ansträngde sig och tjuvlyssnade. Brukade vakna till hennes vidriga morgonhumör. Tycker dock det är stor skillnad på privata problem och jobbmobbning. Särskilt chefer som tjänar bra. Men… problemet finns överallt. Svårt att ta i och lösa på ett bra sätt.
Avregistrerad användareHittade det här:
Från den 1 april 2006 började en ny lag gälla – 2006 års diskrimineringslag (SFS 2006:67). Denna lag syftade både till att ge elever i det svenska skolväsendet ett skydd mot diskriminering men även ett skydd mot annan kränkande behandling. Lagen avskaffades 2009. I lagens förarbete skriver regeringen att begreppet annan kränkande behandling motsvarar det som i vanligt tal kallas för mobbning. I lagen ( 13 §) står det: ” Huvudmannen för verksamheten, rektorn eller någon med motsvarande ledningsfunktion eller personal får inte utsätta ett barn eller en elev för annan kränkande behandling”.
I lagen ställdes krav på skolhuvudmännen att vidta ett aktivt förebyggande arbete mot mobbning, att upprätta likabehandlingsplaner samt att utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling. Lagen avskaffades 2009 och ersattes med Diskrimineringslag (2008:567).
Vidare kan en elev som blivit mobbad väcka talan mot skolhuvudmannen och kräva skadestånd. En särskild ombudsman (Barn- och elevombudet) inrättades vid Statens skolverk för att föra elevens talan.
Enligt arbetsmiljölagen har alla anställda rätt till en bra arbetsmiljö, och det är arbetsgivarens ansvar att i samverkan med medarbetare och fack förebygga ohälsa. När det gäller mobbning i arbetslivet har Arbetsmiljöverket gett ut föreskrifter mot kränkande särbehandling. Dessa föreskrifter är emellertid vare sig straffbelagda eller vitessanktionerade. Verket tar sig heller inte an enskilda mobbningsfall. I praktiken innebär detta att arbetsgivaren kan delta i mobbning eller underlåta att agera utan konsekvenser.
Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden:
Förtal
Undanhållande av information
Saboterande av arbetsuppgifter
Utfrysning, åsidosättande, negligering
Försök att injaga rädsla
Överkritiskt bemötande, förolämpningar
Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada
Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, med mera.Källa: Wikipedia. Sökord: Mobbning
—
Kanske har vi blivit utsatta för skilda beteenden här ovan? Eller egentligen har vi väl blivit utsatta för flera stycken i listan ovan under våra år på dessa fasansfulla arbetsplatser? Tycker den var intressant.
Yellow, du beskrev ju mycket om bland annat kontroll av arbetstagaren i syfte att skada?
Olive, skriver mycket om utfrysning, åsidosättande och negligering?
Och jag blev kanske framförallt utsatt för överkritiskt bemötande och förolämpningar.
Men som sagt vi har nog alla blivit utsatta för mer eller mindre hela listan är jag rädd <3 Och bara mer av något/några av dem kanske?
Tror kanske att om man ringar in vad som varit det absolut värsta så kanske det är lättare på nästa arbetsplats? Det slog mig nu att det nog inte är en slump att jag är extremt trevlig på min nya arbetsplats. Det är ju förmodligen för att jag blev så förnedrad och förödmjukad på den förra. Jag är typ ute efter revansch.
Kontroll, ja. Känslomässiga tvånget att behöva vara tillgänglig. Och också kontrollera med gruppens tryck, osv.
Undanhålla information var mycket vanligt. Också ett sätt att kontrollera.
Beteenden att vara uppmärksam på. Osynlig mobbning.
Avregistrerad användareJa, känner du att du blivit rädd för att lita på folk efter all den här kontrollen du blivit utsatt för? Att det gjort något med tilliten att våga tro på att folk vill väl och inte försöka lura dig? Vore ju inte konstigt isf <3
Kommer ihåg att jag var h-e-l-t paranoid när jag klev in på första arbetsintervjuerna efter jag slutat. Skakade till och med och började kallsvettas. Övertygad om att alla var mobbare (tom receptionisten trodde jag var ute efter mig) och ingick i en grupp som skulle krossa mig. Då blev jag orolig på riktigt och trodde aldrig mer att jag skulle våga lita på människor i arbetssammanhang. Nu däremot har jag i princip inget av det kvar i mitt system märkligt nog. Tror absolut inte att de pratar om mig eller är “ute efter mig”. Det enda som är kvar då är den här absurda överkompensationen att vilja skapa starka, friska band till precis alla. Ensam är inte stark var en av lärdomarna jag fick med mig.
Olive Cevunu TrådstartarenHittade det här: Från den 1 april 2006 började en ny lag gälla – 2006 års diskrimineringslag (SFS 2006:67). Denna lag syftade både till att ge elever i det svenska skolväsendet ett skydd mot diskriminering men även ett skydd mot annan kränkande behandling. Lagen avskaffades 2009. I lagens förarbete skriver regeringen att begreppet annan kränkande behandling motsvarar det som i vanligt tal kallas för mobbning. I lagen ( 13 §) står det: ” Huvudmannen för verksamheten, rektorn eller någon med motsvarande ledningsfunktion eller personal får inte utsätta ett barn eller en elev för annan kränkande behandling”. I lagen ställdes krav på skolhuvudmännen att vidta ett aktivt förebyggande arbete mot mobbning, att upprätta likabehandlingsplaner samt att utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling. Lagen avskaffades 2009 och ersattes med Diskrimineringslag (2008:567). Vidare kan en elev som blivit mobbad väcka talan mot skolhuvudmannen och kräva skadestånd. En särskild ombudsman (Barn- och elevombudet) inrättades vid Statens skolverk för att föra elevens talan. Enligt arbetsmiljölagen har alla anställda rätt till en bra arbetsmiljö, och det är arbetsgivarens ansvar att i samverkan med medarbetare och fack förebygga ohälsa. När det gäller mobbning i arbetslivet har Arbetsmiljöverket gett ut föreskrifter mot kränkande särbehandling. Dessa föreskrifter är emellertid vare sig straffbelagda eller vitessanktionerade. Verket tar sig heller inte an enskilda mobbningsfall. I praktiken innebär detta att arbetsgivaren kan delta i mobbning eller underlåta att agera utan konsekvenser. Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden: Förtal Undanhållande av information Saboterande av arbetsuppgifter Utfrysning, åsidosättande, negligering Försök att injaga rädsla Överkritiskt bemötande, förolämpningar Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, med mera. Källa: Wikipedia. Sökord: Mobbning — Kanske har vi blivit utsatta för skilda beteenden här ovan? Eller egentligen har vi väl blivit utsatta för flera stycken i listan ovan under våra år på dessa fasansfulla arbetsplatser? Tycker den var intressant. Yellow, du beskrev ju mycket om bland annat kontroll av arbetstagaren i syfte att skada? Olive, skriver mycket om utfrysning, åsidosättande och negligering? Och jag blev kanske framförallt utsatt för överkritiskt bemötande och förolämpningar. Men som sagt vi har nog alla blivit utsatta för mer eller mindre hela listan är jag rädd <3 Och bara mer av något/några av dem kanske? Tror kanske att om man ringar in vad som varit det absolut värsta så kanske det är lättare på nästa arbetsplats? Det slog mig nu att det nog inte är en slump att jag är extremt trevlig på min nya arbetsplats. Det är ju förmodligen för att jag blev så förnedrad och förödmjukad på den förra. Jag är typ ute efter revansch.
Dessa 3 var min vardag
Undanhållande av information
Saboterande av arbetsuppgifter
Utfrysning, åsidosättande, negligeringHar aldrig känt mig så Osynlig på en arbetsplats som där.
Avregistrerad användareförstår verkligen det <3 Kanske det för dig kan handla om att våga bli synlig igen? Att du kan gå in på nästa arbetsplats med rak rygg och våga vara den här färgstarka personer som du är? Där du också kan få blomstra och uppskattas för att just du är du? Få ta plats, få vara bra, bäst. Och inget hemskt händer dig då.
Alltså jag vet inte om det stämmer men min storasyster blev utsatt för “omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, med mera.”. Hon är sjukt kompetent på alla sätt och vis. Henne försökte de omplacera.
Tänker sedan på er att det som är ens styrka är just där de trycker till, eller? T ex om du olive inte får ta plats och ha karisma, inte “får finnas”. Då tänker jag att du förmodligen är en person som naturligt får massor av uppmärksamhet annars och där försökte de sabotera genom att osynliggöra dig? Varför osynliggör man någon? Är inte det om man upplever någon som ett hot?
Ja, känner du att du blivit rädd för att lita på folk efter all den här kontrollen du blivit utsatt för? Att det gjort något med tilliten att våga tro på att folk vill väl och inte försöka lura dig? Vore ju inte konstigt isf <3 Kommer ihåg att jag var h-e-l-t paranoid när jag klev in på första arbetsintervjuerna efter jag slutat. Skakade till och med och började kallsvettas. Övertygad om att alla var mobbare (tom receptionisten trodde jag var ute efter mig) och ingick i en grupp som skulle krossa mig. Då blev jag orolig på riktigt och trodde aldrig mer att jag skulle våga lita på människor i arbetssammanhang. Nu däremot har jag i princip inget av det kvar i mitt system märkligt nog. Tror absolut inte att de pratar om mig eller är ”ute efter mig”. Det enda som är kvar då är den här absurda överkompensationen att vilja skapa starka, friska band till precis alla. Ensam är inte stark var en av lärdomarna jag fick med mig.
Har generellt en misstro till de flesta, särskilt i arbetslivet och min bransch. Blev väldigt paranoid efter avvikelsen, så jag tillslut fick lägga in mig på sjukhuset. Har träffat en del fina människor genom detta som jag aldrig kommer glömma. Affärer är affärer, och konsulter tar betalt för utredningar, av arbetsgivaren. Så, de var helt partiska emot mig. Ensamheten, ovissheten, utsattheten och vanmakten var outhärdlig. Uppbrottet var nödvändigt, och kostade mig nästan livet. Ensam är väldigt svag. Världens sämsta jobb är visselblåsare. Alla hatar en och ingen vill hjälpa. Fick tipset att skriva ner allt i pärm, sen lämna den, och skulle det vara något, är allt dokumenterat.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.