Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig

Ja, det är ofta komplext att vara en visselblåsare. Ofta kan det gå så långt som det gjorde för dig att det resulterade i livet som insats. Jag är glad att jag inte blivit mordhotad. Blev faktiskt uppskrämd och det drevs på rädslor, syftet var att skrämma mig i mellan åt. Förtal var också det vanligaste av det jag utsattes för.

Jaja, nu är det historia. Hoppas dessa mobbare råkar riktigt illa ut själva en vacker dag för att empatin ska väckas och de börjar få ågren över sina egna tidigare fullständigt oacceptabla beteenden.

<3

[Green Gohyte]

Jag har nyligen börjat på en ny arbetsplats nu. Arbetsmiljön känns bra, men en sak slog mig angående situationen man är i som ny på jobbet.

Vår chef är ganska ny på arbetsplatsen och kan inte så mycket om våra arbetsuppgifter så jag får nästan all introduktion av de tre personer jag kommer att jobba ihop med i gruppen.Arbetsuppgifterna är rätt specifika för jobbet, och jag har inte mycket förkunskaper jag har nytta av.

Jag lär mig rätt snabbt och har också bra minne. Kom på häromdagen att, ja det har potential att kunna vara lite hotfullt.

Jag känner mig ju ständigt okunnig och i en situation där jag kommer att bli bedömd (vilket jag ju också är) och upplever  att mina kolleger är väldigt kunniga, har full koll på allt. Men det är ju mitt perspektiv, som helt ny. Jag vet inget om hur säkra de känner sig. Det är inte säkert jag är i “underläge” för dem, annat är rent kunskapsmässigt. Har därför tänkt på att komma ihåg att tacka för hjälpen mer än jag brukat, tacka även för påminnelser som för mig ibland är onödiga upprepningar etc och nämna hur bra introduktion de ger till chefen. Sluta ställa för mycket följdfrågor när jag märker att någon har lite svårt att förklara en viss sak etc.

Detta kanske är självklarheter, men jag har den här beredskapen på att bli attackerad på något sätt i nya miljöer och måste nog tänka på inte hålla uppe något slags försvar där det inte behövs..

 

Superintressant, Green! <3 Då är det kanske lite liknande för dig att du också är rädd för att stöta dig med någon? Att du är observant på vad med dig som kan vara hotfullt för andra osv? Så sorgligt det här är att vi som blivit mobbade har utvecklat någon enorm “radar” för att inte hamna i fasansfulla situationer igen? Också att agera just extra mycket snällt, vet inte riktigt vad jag tycker om det.

[Green Gohyte]

Ja, jag känner mig fortfarande vaksam och kan reagera mycket på tecken på på mobbning. Jag fick diagnosen ptsd  för 10 år sedan, det mesta tycker jag har gått över med tiden men det kan dyka upp just vid förändringar och när jag kommer till nya grupper.

Jag tänkte inte att man behöver vara extra snäll, och jag tror inte alls att det jag skrev passar in på en situation där mobbning förekommer. Jag menar bara situationer där jag inte blir mobbad, men är onödigt vaksam ändå. Vaksamheten gör det svårare för mig att se andras perspektiv, kanske bara för att den tar så mycket energi. Andra kan ju också ha någon slags rädsla,även om jag uppfattar dem som “etablerade” och självklara i gruppen.

Jag tänker att en väg skulle kunna vara att vara sig själv-inte sätta sitt ljus under skäppan alls – och samtidigt försöka lyfta fram andra. Jag har läst någonstans att väldig effektivt sätt att få någon att acceptera eller gilla en på en arbetsplats är att be om hjälp, så att personen får lite känslan av att ha fungerat som en mentor (eller något åt det hållet i allafall.) och visa att man uppskattar hjälpen. Den man själv har hjälpt vill man gärna att det ska gå bra för,då känner man sig ju delaktig.

Just de här grundläggande sakerna i att bygga relationer på arbetsplatser har jag blivit sämre på, eller försummat, och jag tror det har dels med stress att göra men också att jag lätt lägger ett raster där jag är i farozonen för mobbning. Trots att jag inte vill det har “mobbad” eller fd mobbad blivit en liten del av min identitet.

 

<3 Tack för att du delar med dig! Tror till skillnad från dig att jag är lite matt efter de här erfarenheterna. Som att jag inte längre riktigt orkar känslomässigt reagera. Känner nämligen inte igen mig i att vara vaksam eller tänka i termer av “under och överlägen” (makt är nästan det sista jag tänker på under arbetstid?) i relation till andra på den här nya arbetsplatsen som jag är på sedan några månader sedan. Jag kan dock känna igen mig i den reaktionen precis efter mobbingen, då reagerade jag också med vaksamhet på den absolut första arbetsplatsen som jag hade – men på distans. Där uppstod faktiskt en mobbingsituation där jag misstänker att jag var i skottlinjen men som den chefen parerade genom att ge den mobbarkollegan sparken faktiskt, pga. det beteendet. Det gjorde otroligt mycket för mig när det gäller tillit till chefer/ledningar och sånt. Någon som klev in direkt och markerade att det gick emot arbetskulturen (och lagen..). Samtidigt tycker jag det låter klokt att vara på sin vakt när man är runt nya personer och på nya arbetsplatser. Jag tror att jag som sagt är lite så matt och eventuellt lite avstängd så jag orkar inte riktigt – därav det jag tillskrev som “extra trevlighet”. Det är som att inte orka vara komplex medvetet eftersom det kan spåra ur då. Skydda sig genom att inte visa t ex sårbarhet, kanske.

[Olive Cevunu]

Green Gohyte : Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är en bra arbetsplats så att du kan slappna av och vara dig själv så att du kan skina igen <3

Själv kämpar jag vidare. Mår oftast ganska ok. Har ett mantra  som jag tar till så fort mina tankar trycker ner mig i mitt “svarta hål”  (har ju ingen som kastar ner en repstege åt mig så jag får klättra upp själv) Låter säkert jättelöjligt men så fort mina tankar blir dumt negativa så upprepar jag meningen “Hello darkness my old friend. I´ve come to talk to you again” (från låten The sound of silence, Gillar Disturbed´s variant bäst) Den här en meningen far genom mitt huvud flera gånger om dagen för att mota bort mörka tankar.

Dock…blev riktigt triggad igår när arbetsförmedlingen ringde då jag snart varit arbetslös i 6 månader och det är dags för insatser. Men lyckades, trots paniken jag fick, få till en plan med insatser som troligen kommer vara till stor hjälp att ta steget ut i ett arbete igen. Till ett arbete där jag kan och får vara mig själv igen.

Har kommit i den fasen då jag är mer arg och bitter än ledsen på mina forna arbetskamrater. Vet lite om var de är idag efter att träffat på en som har kontakt med dem. De har anställt ytterligare en man (förutom han som tog över efter mig) som INTE förvånansvärt alls är vän till han som var värst mot mig. Hörde att han sökte mitt jobb i somras men fick det inte men är idag anställd med lägre befattning. Frågan är hur länge han (de) egentligen varit ute efter min anställning!?

Nu är de bara män på företaget och det är som det borde varit från början. Tror inte de gillar att arbeta med kvinnor egentligen. Det märktes ju tydligt och det är dessutom en mansdominerad bransch där kvinnor generellt har sämre ställning och alltid har haft.

Som sagt jag är mer arg än ledsen idag och förlåt mig för att jag innerligt hoppas på karma. Jag önskar dem just inget gott alls just nu  vilket är ytterligare en anledning för mig att vara arg för då de förutom allt de utsatte mig för lyckades få mig så här bitter  Borde kanske gå ut och slå och skrika på en trädstam eller något för att få de här jäfla människorna ur systemet och bli mig själv igen. “Hello darkness my old friend”

Dock för att sluta i något positivt Min fysiska hälsa är så mycket bättre idag: Sömnproblem, migrän 3-4 dagar i veckan, konstanta bröstsmärtor mm är som bortblåst. Har dessutom lyckats gå upp i vikt och har bara något enstaka kilo kvar till min normal vikt. För att glädjas åt något i mitt liv 🙂

[Olive Cevunu]

Vådan av att försöka springa ifrån sina känslor och när man inte har någon att ventilera hos.

Har haft min första panikattack på många år idag (senast var när jag gömde mig i badrummet medan min stalker försökte bryta sig in för många många år sedan)

Fick en panikattack triggad av flera saker.

T om sociala mediers algoritm vill slå ner en i skoskafftet och inte lämna dig ifred trots att man rensat upp så mycket man kan. I ett försök att hitta sinnesfrid

Min forna arbetsplats dök upp i mitt flöde vare sig jag ville det eller inte. Och just mina triggerpoints. Ett “problem” jag har som de varit medvetna om eftersom jag varit öppen och ärlig med. Ett problem som är min styrka på rätt plats men min svaghet på helt fel plats.

Nu har de avhandlat  “problemet” i en podd Tänk om jag hört det stödet och förståelsen för några år sedan. Men just jag var tydligen inte värd det. Ytterligare en podd  dyker upp som stör mitt skimära lugn. Ytterligare en grej jag behövt höra när jag var där men aldrig fick men som de NU gör grej av.

Överanalyserar säkerligen och tänker att det handlar om mig trots att det inte gör alls. Känner mig dum som ens tänker tanken att det handlar om mig. För vem är jag. Ingen alls. ingenting. Försöker andas igen.

 

[Azure Bagafo]

Det låter ju exakt som jag har det.

Detta är min fjärde arbets plats. Jag har fått säga upp mig från två själv.

Det är samma mönster var gång.

Dem kommer på att jag är jämförelsevis trög och inte alls lika tuff och cool som dem andra. Jag rökar inte. Jag är inte tatuerad. Jag tjänar inte miljoner. Jag slåss inte. Jag renoverar inte huset år efter år. Det finns med andra ord inget dem gillar med mig tydligen. Så dem börjar testa mig för att se hur dem ska få mig att ge upp.

Ignorerar mig. Hälsar på alla andra än mig. Glömmer bort att bjuda med mig. Osv.

Men den här arbets platsen tar det till en helt ny nivå. Det är som en hobby för chefen. Han och hans lydiga undersåtar planerar och fixar för att jag ska liksom ska ifrågasätta om jag håller på att tappa förståndet.

Hela dagarna kan 5-6 man ta det lugnt och gå ut och röka var tionde minut. Chefen säger inte ett ljud. När har ifrågasätter det vet han redan om det men vill inte göra något åt det.

Dem planerar så att allt skit jobb får jag göra. Dvs extremt stressigt jobb som ska va klart inom nån dag. Så ofta dem kan gör dem så.

Medan dem tar jobben där man trycker på en knapp sen har man paus på 45 min. Så då jobbar dem ca 16h i sträck och så går chefen ut och berömmer dem så jag ska höra det.

Alla andra nykomlingar som börjat jobba där duger hur bra som helst och ska berömmas så jag hör det. Det är helt overkligt. Dem kan va hur inkompetenta som helst men dem ifrågasätter inte chefen eller kritiserar något så då får dem frikort.

Ställer sig kollegerna precis bredvid mig och planerar saker dem ska göra på fritiden. Det är så uppenbart att dem njuter av att veta att det kanske gör mig ledsen att dem ska ha kul tillsammans.

Det är så utstuderat illvilligt överallt. Släkt och grannar är samma sak. Antingen total uteslutning eller dagliga uttänkta sätt att jävlas på. Råka smälla igen dörren 4.00på morgonen. Sätter upp sensor lampor som lyser rätt in i sovrummet mitt i natten. Grannfester där alla är bjudna. Utom jag. Osv osv osv.

Det är massor av andra saker med men jag vågar inte skriva mer om nån skulle känna igen mig.

Helt, helt fruktansvärt, Azure Bagafo! <3 Folk verkar inte ha något samvete övh. Hur mår du nu då efter alla dessa traumatiska erfarenheter? Hur mår ni alla här i tråden? <3

Tänker att en mogen och sund vuxen person kan förhålla sig till det faktum att vissa gillar man bättre än andra och, trots sympatier och antipatier, kan denne uppträda respektfullt och någorlunda rättvist mot alla parter, på en arbetsplats.

Tänker på narcissism också att människor med ett narcissistiskt personlighetsmönster klarar inte alls av detta med samma bravur, vad det verkar. Anledningen till det är att de ganska ofta betraktar sina känslor som just fakta. Deras känslor är oftast så intensiva att vad de tycker om en person, eller en situation, kan anta högre prioritet än vad de faktiskt v-e-t.. Detta kan leda till en snedvriden förståelse av fakta i syfte att rationalisera bort eller rättfärdiga det som de känner. Låter som att det är vad som händer flera här i tråden?

Den här uppdelningen i ond, respektive god, (alternativt bäst eller usel) kan (omedvetet) fylla flera funktioner för de här mobbarna, tänker jag. Dels kan mobbaren på ett primitivt sätt höja sin egen status i gruppen genom att sänka statusen hos någon annan. De kan göra sig av med egna obehagliga känslor som exempelvis skam, skuld,  aggressioner och känslor av utanförskap genom att anklaga och bestraffa syndabocken. Kvar hos mobbaren, efter att han bestraffat syndabocken, blir en narcissistisk självgodhet, en känsla av att vara god och perfekt eftersom han ju inte är likadan, inte ond eller usel, som han just anklagat syndabocken för att vara.

[Olive Cevunu]

Tack för att du delar med dig Azure Bagafo.

Det är hemskt att läsa hur du har det/haft det. Ingen ska behöva känna så där någonstans, med någon.

Att uppträda vänligt mot sin omgivning är enkelt och “kostar” ingenting men ger så mycket tillbaka. Ändå är det så många som inte fattar att det som vi ger till vår omgivning, positivt som negativt, sällan stannar hos “mottagaren” utan sprids som ringar på vattnet vidare till andra. Att säga Hej och fråga om allt är ok  kan göra en människas dag. Eller bara att ge någon ett leende och en liten nick. Små enkla saker. Som sagt hur vi bemöter vår omgivning har en tendens att sprida sig vidare. Fick man det där leende eller lite bekräftelse som fick en att må bra så är det lätt att le mot kassörskan i affären. Hon som såg så trött och ledsen ut. Har vi mött kritik eller annat tufft under dagen så kanske man inte riktigt orkar att le mot någon som kanske skulle behöva det där leendet lika mycket som en själv.

Något som man ändå kanske kan försöka ha i sinnet. (Och jag vet hur svårt det är)är att det mobbarna utsätter en för aldrig handlar om en själv utan är deras inre sår och demoner som talar. Saker inom dem som de av någon anledning inte kan eller orkar skåda och läka utan tyvärr väljer att rikta mot andra istället. Men med att försöka att tänka “Det här handlar inte om mig” kanske man kan hålla det ifrån sig lite bättre.

Har du någon du kan prata med Azure Bagafo? För man behöver ventilera vad man upplever Annars skriv av dig här för här finns många som bryr sig om dig 🙂

Själv går jag terapi, men nyligen börjat, med förhoppning om att hitta mig själv igen med tiden.

Något jag lyckades med idag var att ta ett jobbigt minne från den där arbetsplatsen (när min chef blev så arg att han var nära att slå till mig). Det här har triggat min tidigare ptsd lite grann. Men jag tog fram det där jobbiga minnet och vred omkring det en stund tills jag såg det från en vinkel jag inte kunnat se tidigare. Alltså, Jag påpekar för min chef att man faktiskt måste tänka till ibland och inte bara klampa på och göra folk illa. Han blev så rosenrasande på mig och står och skriker typ 2 cm ifrån mig att “Jag bryr mig väldigt mycket om människor”  Så nu ser jag det bisarra och lite komiska i situationen när han hotfullt står och skriker på mig att han bryr sig jätte jätte jätte mycket om människor.

Liksom hmmm Sure

 

<3 Så sinnessjukt alltså att han stod och gormade det där samtidigt som han var fullt upptagen med att psykiskt misshandla dig. Ett skolexempel på när ord och handling inte alls går ihop.

Tycker det låter så himla fint att du kan möta dessa minnen i terapin! Se det från en annan vinkel. Känner igen det sjukt mycket från EMDR jag gick på att det var exakt så man gjorde för att läka.

Kram!

[Azure Bagafo]

Va trevligt med lite sympati som omväxling. Oftast får jag höra att det nog är jag som missförstår eller är överkänslig.

Jag söker febrilt efter ett nytt jobb just nu. Igår stod en kille på jobb helt röd i ansiktet och hånskratta åt mig för han såg jag blev tjurig för en sak. Jag måste byta bransch.

Jag har provat terapi ett par gånger. Tycker det är rena skämtet. Dem säger i princip att om jag inte tycker om att bli sparkad på så utveckla dig själv till en mer kraftfull människa på alla sätt du kan. Jag är riktigt dålig på att utveckla mig själv verkar det som. Kan ha att göra med att man sover 4h per natt.

Att bara göra sitt jobb och sen åka hem och göra vad man vill går inte.

Man måste imponera både på chefer och viktiga kollegor på jobb. Sen måste man hem och fortsätta jobba på något som imponerar. Träna renovera ordna enorma fester osv. Det blir bara värre och värre. Folk håller på som om det är cirkus.

Jag tycker det har blivit betydligt värre sen jordan peterson börja predika sin förvirrade dyrkan med. Det är så många som håller med honom. Man måste bli ett monster och sen kontrollera det monstret. Han säger ju rätt ut att folk som bara klagar och försöker dra ner dig ska du hålla dig ifrån. Jag tror den mannen bidragit enormt till att folk är ensamma och borde ha en hel del självmord på sitt samvete. Det enda dem bidrar till är en upptrappning till fanatism som för att man ska känna tillhörighet.

Nog svamlat. Det var iallafall skönt att läsa om någon som var lika “överkänslig” som mig själv på jobb. Hoppas det blir bättre för dig.