Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig

ja, det där är ett väldigt intressant tema just vad små intressemotsättningarna och makt kan göra med en grupp personer. Prestige och stolthet t.ex. tror jag kan vara två faktorer som gör det just superfarligt på en arbetsplats och som kan leda till just ohövliga beteenden, och som riskerar övergår i ren skär mobbing? Tycker det är klokt det du säger om att ett första steg är att väcka medvetenhet och motverka härskartekniker <3

[Green Gohyte]

Ja, det är intressant men det går aldrig att komma ifrån. Ibland blir man  konkurrent med sin kollega, eller blir rädd att någon annan får den chans till något man själv ville ha haft.

Men i den situationen jag beskrev hade det ju varit väldigt enkelt för arbetsgivaren att åtminstone se till att samtliga blev intervjuade. Troligen hade det inte gjort så stor skillnad, jag hade blivit hatobjekt om blotta misstanken fanns att jag pratat om arbetsgruppen. Men ändå, det borde ju varit självklart.

Den här enorma naiviteten att alla nog menar väl och alltid talar sanning..

<3 Tyvärr kan jag till viss del tillhöra den naiva skaran att utgå från att alla vill väl och sedan bli superförvånad när det visar sig annorlunda =) Minns att en kollega som valde att just inte hjälpa mig när jag var svårt utsatt beskriva det som att hon förväntade sig överlag det absolut värsta av folk och sedan blev hon positivt överraskad om det var på ett annat sätt. Minns då att jag reagerade och blev lite perplex över den människosynen också, så kanske finns det två lika farliga kategorier/motpoler här? De som kroniskt underskattar andra och sedan de som snarare överskattar sin omgivning?

Är det inte lite sånt med självinsikt man får lära sig mycket om i terapi? Att upptäcka och hantera avundsjuka och besvikelser i livet? Tänker på om ens kollega bli befordrad eller lovordad att man behöver vara professionell och mogen där att stå tillbaka? Det kanske behöver ingå i workshopen också =)

[Yellow Ricoce]

HR, företag som gör utredningar, gör ofta saken värre, tror jag. Jag ställde till med ett “jävla liv”. Blev dyrt för alla.

Vissa är sadistiska, och vill bara främja sig själv. Min chef hade tydliga schizofrena drag också. Bad om mer ledig tid en gång, som mina kollegor hade med exakt samma tjänst. Han höll fullständigt med…. MEN skulle jag få några timmar extra ledigt, var de andra tvungna att ha mindre, så då var JAG taskig mot de andra. Allt enligt policy, samtidigt som policys konstant bröts, för favoriters fördel, och motarbetande av lägre titulerade. Resonemang som en tvåårings, ca.

Frågade varför han aldrig nånsin bjudit på lunch också. Anledningen var att det var “lättare”.

 

 

Intressant att läsa det du skriver. Jag har ju börjat på ett nytt arbete sedan en tid tillbaka och något som slår mig är just vikten av att knyta nära band med sina kollegor. Har jättesvårt att se hur de skulle kunna börja mobba mig när vi känslomässigt kommit varandra så nära. Redan har jag märkt att de tar min rygg eller hur jag ska uttrycka det. De är lojala med mig. Problemet i mångt och mycket som jag kunde ha på min förra arbetsplats var just att jag var chefen. Den sk. måltavlan för all skit och det som gick snett på arbetsplatsen. Nu får jag ingen kritik övh. Vad skulle det vara liksom? Och skulle det vara något räknar jag med att chefen tar upp det med mig. Känner att jag kan vila i det. Men just detta att satsa mycket på goda relationer till sina kollegor märker jag att jag gör omedvetet och absolut att det är en konsekvens efter de här mobbingerfarenheterna. Jag vågar inte riskera att bli utsatt igen så jag ser till att bli kompis med precis alla på arbetsplatsen. Tänker inte riskera att hamna i blåsväder igen om ni förstår vad jag menar. Satsar mer på det sociala (en försvarsmekanism) än huvudfokus att leverera i arbetsuppgifterna, ganska övertygad om att det handlar om PTSD och skräck att få en grupp emot sig igen. Tonar faktiskt ner vissa sidor (jättesvårt dock) också hos mig själv. Även kring de som jag misstänker har bildningskomplex försöker jag släta över mina studier och öppnar helst inte upp och pratar om akademikervärlden. Försöker med andra ord agera så försiktigt som möjligt för att inte stöta mig med någon. Ganska sorgligt egentligen att behöva vara så enormt uppmärksam på sig själv och läsa av andras respons. Är helt slut efter varje arbetspass. Socialt urholkad.

[Yellow Ricoce]

Det var vanligt på min förra arbetsplats, att makteliten inte skötte sina jobb, och att jag och mina kollegor fick bära skulden för deras misstag, i ryggen, även då vi gjorde mer än vad som möjligen kunde förväntas.

Chefens bestraffningar var mer än dubbelbestraffning. Fel att be om något, och fel om jag skulle fått det, och dumhet att ens försöka.

Att vara vän med alla är förmodligen det bästa om man vill klättra på företaget. Är väldigt riskabelt med att göra en avvikelse. Går aldrig att bevisa något, och särskilt om ingen vittnar och chefer som aldrig nånsin lämnar ifrån sig något skriftligt. Viktigast är att behandla alla sjyst, även städare och lågtitulerade. Min strategi kommer att vara att skilja på privat och arbete. De flesta kollegor jag haft genom åren är inga jag velat umgås med privat. Men i de fall jag gjort det, har det varit ett stort plus.

Resonemanget att det inte går att sparka en chef är enligt mig det sämsta någonsin. Kan man som chef inte bete sig, är det bara för chefens chef att ta kvasten och städa lite. Men i Sverige är det mellanmjölk som dricks ofta. Och i offentliga sektorer, verkar knappt mord vara skäl för avskedande. När personalomsättningen ökar, och andra får gå i terapi, finns ett problem. En kollega beskrev en gång att han hade mardrömmar om chefen, och jag visste inte vad jag skulle svara. Typ starta en stödgrupp, äta glass o gråta.

Har börjat sagt ifrån direkt. Det uppskattas sällan att kritisera arbetsgivaren. Men… tycker man ska lägga skit där det hör hemma.

 

Ja precis, givetvis kan man inte särbehandla chefer – det kan även vara livsfarligt. Säger inte studier att arbetstagares hälsa präglas enormt mycket av hur chefen behandlar dem. Hörde häromdagen någon säga något i stil med att påtalar man ett problem i Sverige, blir man själv oftast sedd som det beskrivna problemet. Tycker det ligger en viss sanning i det.

Som chef måste man ofta kunna ta enorma mängder med kritik och absolut inte vara hämndlysten. Samtidigt också som arbetstagare inte kan behandla chefer som sina typ dysfunktionella föräldrar. Så kunde jag uppleva det som chef att man kunde bli som en projiceringsyta för alla möjliga aggressioner och egenskaper som man kände kanske handlade om en typ grej som hänt i uppväxten mm.

Tänkte på det idag att gud vad man inte visste som barn att arbeta är sällan jobbigt i sig – alltså utföra själva arbetsuppgifterna. Det ansträngande är kollegorna och relationerna på arbetsplatsen! Haha. Arbetsuppgifterna gör knappast en utbränd – åtminstone inte mig.

[Yellow Ricoce]

Ja, mitt jobb var praktiskt. Men den psykosociala miljön var värst. Chefen utsatte mig för livsfarliga situationer otaliga gånger också. Vid kritik (svårt att inte svära med tanke på yrket), skyfflade chefen över problemet direkt.

Fanns det inget alls att göra, på grund av honom – då var det också fel av oss, att inte hålla tider. Tid som bokstavligen slogs ihjäl, vilket är en plåga för själen i sig.

Överdriven kontroll var vanligt också. Vid beviljad semester bads vi att fylla i om vi var upptagna, och gjorde man det var man tvär. Så, tjata för att vara ledig och sen få skuld för det. Ställde alltid upp normalt, men när det övergick till mobbning, bröt jag ihop och skrek rakt ut. Arbetsgivare har inte rätt att beordra övertid hursomhelst. Det var alltid ett argument han hade. Flyttade veckovilor utan tillfrågning, etc… ge, ge, ge, ge, aldrig nånsin få, och sen ta andras skit.

Den där chefen du hade låter horribel. Känns som om det precis är en sådan chef man verkligen ska se upp med framöver så man inte hamnar i en kafkaliknande värld igen. Låter som att oavsett vad ni gjorde så var det fel i henoms ögon?

Om jag minns rätt verkar det vara så att vi som skrivit här i tråden kanske till och med verkligen gillade och hade just fallenhet för arbetsuppgifterna i respektive tjänst? Tycker det är lite intressant. Vi som blivit mobbade.

[Olive Cevunu]

Yellow Ricoce skrev:

HR, företag som gör utredningar, gör ofta saken värre, tror jag. Jag ställde till med ett ”jävla liv”. Blev dyrt för alla. Vissa är sadistiska, och vill bara främja sig själv. Min chef hade tydliga schizofrena drag också. Bad om mer ledig tid en gång, som mina kollegor hade med exakt samma tjänst. Han höll fullständigt med…. MEN skulle jag få några timmar extra ledigt, var de andra tvungna att ha mindre, så då var JAG taskig mot de andra. Allt enligt policy, samtidigt som policys konstant bröts, för favoriters fördel, och motarbetande av lägre titulerade. Resonemang som en tvåårings, ca. Frågade varför han aldrig nånsin bjudit på lunch också. Anledningen var att det var ”lättare”.

Tror också att det bara gör saken värre att säga ifrån eller “ställa till det”

Med risk att låta cynisk (vilket jag iof är) så för mig hör det till sakens natur att assholes inte gillar att ställas mot väggen. De reagerar som vilken misshandlare som helst som “avslöjas” (ja mobbing ÄR misshandel) förneka förneka och lägga skulden på offret. Man kommer ingen vart utan förvärrar bara situationen.

Fast vad ska man göra…jag tror att det bara är att gå ifrån en dysfunktionell arbetsplats och leta sig till en bättre. För de finns.

 

[Olive Cevunu]

Yellow Ricoce skrev:

Det var vanligt på min förra arbetsplats, att makteliten inte skötte sina jobb, och att jag och mina kollegor fick bära skulden för deras misstag, i ryggen, även då vi gjorde mer än vad som möjligen kunde förväntas.

Precis det var problemet på min arbetsplats! Chef(er) som inte hade en aning om vad att driva ett successful företag egentligen innebar. Vd:n suckade ofta över att han var överhopad av arbete för att “släcka bränder” . Vet inte hur många gånger jag ville säga rakt ut att “sluta tänd eldarna då”

Minns ett tillfälle under min uppsägningstid då vd:n sa att deras varumärke tagit stor skada under senaste året. Ville jag säga rakt ut varför det blivit så… Japp….men sa bara att -jo ni har haft väldig otur.

Själv slapp jag skäll för chefernas misstag. Det finns en fördel med en arbetsplats där ingen egentligen vill pratar med en 🙂

Samtidigt fick jag ju heller aldrig kred för alla de gånger då jag fixade så att branden aldrig startades med att till skillnad från dem tänka ett litet steg längre.

 

Är kluven till vad jag tycker om att gå till HR. Vi hade ingen sådan men tror inte jag hade vågat pga. risken ni beskriver att förvärra situationen eller där ens förövare skulle spårat ut ännu mer – huu. Min storasyster var riktigt modig och gick till facket. De hade fått in tidigare anmälningar på den chefen under ett par år så när det kom en ytterligare agerade de rejält och med krafttag. Kanske i det hänseendet att man kan gynnas av att anmäla eller gå till exempelvis HR. För att framtida arbetsgivare inte ska råka ut för liknande mobbing. Lite som att anmäla en våldtäkt men inse att loppet att få gärningsmannen fälld är minimal. Men fler blir kanske inte utsatta för samma sak eller slipper åtminstone stå ensamma – någon har också ögonen på dem.