Hem > Forum > Hopplöshet > Hur bryter jag mig loss?

Hur bryter jag mig loss?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Varje dag tänker jag hur livet hade sett ut om endast jag och min dotter levde ensamma. Om jag varje dag slapp bli besviken, ledsen och nedtryckt. Om jag aldrig mer behövde bli sparkad, slagen eller puttad. Om jag kunde säga vad jag tycker och tänker utan att någon ska skrika på mig och kalla mig elaka saker samt ge mig hatiska blickar. Jag vet att han hatar mig. Men han vet inte att jag hatar honom mer.
    Men hur tar jag mig härifrån? Med en 5 månader gammal dotter? Jag vill inte att hon ska växa upp såhär.
    Kan inte ens räkna på mina fingrar hur många gånger jag sagt att jag inte vill mer, att vi båda kommer må bättre på varsitt håll. Men han kommer aldrig någonsin samarbeta med mig säger han bara, sen ignorerar han allt jag har sagt.
    Jag vet att han aldrig kommer låta mig lämna med vår dotter. Eventuellt att han låter mig lämna själv, men hur ska jag kunna lämna kvar henne med honom? Tillägger att han har lagt över allt ansvar gällande henne på mig och han hjälper mig i princip inte med varken henne eller hemmet.
    Jag är så arg på mig själv. Varför gick jag inte vid första slaget?
    Jag har bilder på blåmärken och sår han gett mig sedan 2020. Han vet dock det eftersom han gick igenom min telefon förut. Men har också röstinspelningar när han skriker på mig o kallat mig elaka saker, dessa vet han inte om. Jag vågar inte gå till polisen med dom då han säger att han har filmat mig vid bråk där jag betett mig olämpligt. Jag vet inte om det stämmer eller om han vill skrämmas men vet med mig att jag inte alltid betett mig rimligt vid en del bråk. Ursäktar inte mig själv men hur ska man kunna agera som en normal människa när man gång på gång blir nedtryckt och förminskad? Ibland har jag blivit så arg att jag kastat sönder ett glas eller till och med sparkat sönder en dörr. (Men självklart inte under tiden vår dotter funnits). Då har han skrattat åt mig eller sagt att jag är ett psykfall. Jag har ju förstått att jag bor tillsammans med en narcissist och vaknade upp dagen vår dotter kom. Innan var jag väl hjärntvättad. Min spontana tanke är väl att stå ut tills jag börjar jobba i höst när inkomsten ser bättre ut. Oavsett kommer det bli oerhört svårt att lämna men ett steg är kanske att berätta för en närastående. Måste bara våga. Är någon mer i samma sits eller har varit? Med småbarn? Om någon har orkat läsa allt vill säga..

    Jag har inget barn, men lever med en periodare av droger/ abuse

    jag tänker också ofta hur det skulle vara om jag inte levde med honom, hur det är att inte ha en konstant klump i magen för vad som ska hända.

    Du har en liten dotter vilket är min mardröm ”tänk om jag skulle ha ett barn att ta hand om också” tänker jag ofta

    du ska absolut inte lägga skuld på dig själv! Jag tänker att det måste finnas hjälp i och med att du har en liten dotter,

    har du provat ringa kvinnofridslinjen? Jag har inte bra erfarenheter av det men du måste ge det ett försök

    styrkekramar

    <3 Fina du, så fruktansvärt. Tänker att det låter så himla klokt det som du är inne på att berätta om det här till en närstående. Att det kan vara a och o i ett första steg också att ha någon trofast och som får reda på vad som sker inom hemmets fyra väggar. Kan du även samla på dig ännu mer bevis genom att spela in samtal som sker mellan er?

    Stor kram

    <3

    Been there done that- Har troligen gått igenom det mesta med 2 små barn  : Lämnat en misshandlare, Flytt till kvinnojour, börjat om med en kasse kläder,. Gått igenom rättegång. Gjort utredning hos sociala myndigheter som resulterade i terapi för honom och barnen samt att de hade bevakat umgänge i många år.

    Ska inte ljuga och säga att resan varit lätt. Men den var värd varenda ögonblick

    Du har redan tagit första steg genom att inse att du måste lämna!

    Det viktigaste just nu är att du och din dotter är i trygghet först och främst! Du kommer ha gott om tid till polisanmälan när du och din dotter är i trygghet. Men fortsätt att samla bevis. Även minsta lilla sak är värd att samla på. Skit i vad han säger. Han vet att han gör fel och försöker skrämma dig till tystnad,

    Ett andra steg är att berätta för en närstående om din situation .Kanske de kan vara till ett större stöd än vad du tror om du låter dem?

    Tredje steg är att utverka en plan att lämna så säkert som möjligt. Är det akut fara för ditt liv når du kvinnojouren och socialjouren (då du har barn) via 112. De hjälper dig vidare.

    Allt stöd du behöver kan du få på ;

    Kvinnofridslinjen 020 50 50

    Kriscentrum för kvinnor (se din kommuns hemsida)

    TuvaForum är suveränt att vända sig till Både att läsa på och få stöd av kvinnor som varit i din situation.

    Jag finns också här för dig!

    <3

     

    Usch jag kommer ihåg hurdet var när min pojkvän var som mest ” abusive”

    när jag läser ditt inlägg …det här med puttar ..jag minns bara att jag står i badrummet och han helt oprovocerat puttar mig in i duschen och jag vågar inte göra motstånd för då vet jag att han kan döda mig, det här oprovocerade jävla våldet.  Jag blir så arg. Spelar såklart ingen roll om det är på grund av ”nånting” eller oprovocerat, han ska inte slå ,putta eller sparka dig nånsin.

     

    Ursäkta nu skriver jag mycket men jag minns att när jag var i akuta situationer hur i HELVETE ska man kunna ta upp telefonen och ringa 112???? Jag lyckades lura honom att det var bra ,att jag inte var upprörd efter att han försökt dra av mina byxor och trosor och tänkte våldta mig hemma ,Jag sa att jag skulle gå en promenad och han bad mig köpacigaretter ja visst sa jag och låtsades vara helt ok med det som just hänt men istället låste jag in honom och ringde polisen i trapphuset, när jag DÅ ringer så säger operatören att det inte låter akut. NEJ för HUR SKA JAG kunna RINGA i Akut situation ???!!!! Jag blir bara så jävla förbannad på hur vissa använder hjärnan om dem ens har någon.     Dessa män måste fan bort från universum och operatörer måste fatta bättre

    Ursäkta nu skriver jag mycket men jag minns att när jag var i akuta situationer hur i HELVETE ska man kunna ta upp telefonen och ringa 112???? Jag lyckades lura honom att det var bra ,att jag inte var upprörd efter att han försökt dra av mina byxor och trosor och tänkte våldta mig hemma ,Jag sa att jag skulle gå en promenad och han bad mig köpacigaretter ja visst sa jag och låtsades vara helt ok med det som just hänt men istället låste jag in honom och ringde polisen i trapphuset, när jag DÅ ringer så säger operatören att det inte låter akut. NEJ för HUR SKA JAG kunna RINGA i Akut situation ???!!!! Jag blir bara så jävla förbannad på hur vissa använder hjärnan om dem ens har någon. Dessa män måste fan bort från universum och operatörer måste fatta bättre

    Minns en gång när mitt ex hade slagit sönder i princip allt i vår lägenhet. Inget var helt. Flydde ut på gatan med hans fingeravtryck på min hals och blödande på foten efter en kastad kniv som träffade där. Ringde polisen som kom och plockade in mig i bilen. Mitt ex kom då ut på gatan och jagade efter mig. Rosenrasande. Han sparkade på polisbilen och skrek att han skulle döda mig och poliserna bara skrattade åt honom. Polisen körde iväg mig och i princip dumpade mig några kvarter bort.

    Sista gången vi var i samma rum (förutom på rättegången) flydde jag till grannen som ringde polisen. De kom efter en halvtimme. Den här gången hade jag bättre tur med 2 små barn. Polisen plockade in exet och höll honom häktad fram till rättegången en månad senare. Så jag kunde fly undan med barnen i lite mer lugn och ro.

    När jag levde som farligast sa en polis (på riktigt) till mig att beväpna mig med typ en tuffare sak än pepparspray. Visserligen skulle jag kunna åka dit för olaga vapeninnehav men jag skulle leva (det var på en tid jag levde ytterst  farligt men vägrade skyddat id)

    Är läget akut fara för ditt liv och du kommer åt att ringa.  Ljug till larmcentralen om så behövs.

    Och det viktigaste av allt: GÅ INNAN DET ÄR FÖRSENT.

    Minns en gång när mitt ex hade slagit sönder i princip allt i vår lägenhet. Inget var helt. Flydde ut på gatan med hans fingeravtryck på min hals och blödande på foten efter en kastad kniv som träffade där. Ringde polisen som kom och plockade in mig i bilen. Mitt ex kom då ut på gatan och jagade efter mig. Rosenrasande. Han sparkade på polisbilen och skrek att han skulle döda mig och poliserna bara skrattade åt honom. Polisen körde iväg mig och i princip dumpade mig några kvarter bort. Sista gången vi var i samma rum (förutom på rättegången) flydde jag till grannen som ringde polisen. De kom efter en halvtimme. Den här gången hade jag bättre tur med 2 små barn. Polisen plockade in exet och höll honom häktad fram till rättegången en månad senare. Så jag kunde fly undan med barnen i lite mer lugn och ro. När jag levde som farligast sa en polis (på riktigt) till mig att beväpna mig med typ en tuffare sak än pepparspray. Visserligen skulle jag kunna åka dit för olaga vapeninnehav men jag skulle leva (det var på en tid jag levde ytterst farligt men vägrade skyddat id) Är läget akut fara för ditt liv och du kommer åt att ringa. Ljug till larmcentralen om så behövs. Och det viktigaste av allt: GÅ INNAN DET ÄR FÖRSENT.

    fy fan…. alltså vissa poliser…skrattar? Liksom ööööh de borde få en fet smäll i ansiktet med bakbundna händer.        Nej jag får spel

    ja man får ta mig fan ljuga i såna lägen typ -”jag håller att på bli mördad här och nu kom fort till min adress”

    det som stör mig mest var när jag satte dit min pojkvän för våldtäkt (han hade försökt strypa mig och  sen fick han sig ett skjut eftersom jag inte vågade göra motstånd och jag fick nog och anmälde honom via 112)han blånekade såklart och var hur trevlig som helst på förhören så de trodde att jag hittade på,  liksom vaaaaa? Hur jävla korkad polis/utredare får man vara ???bara man blånekar och är trevlig och verkar oskyldig så är det sanningen??? Kriminella brukar ljuga liksom VAKNA. När jag pratade med den polisen som hade hand om fallet så frågade hon hur det var med mig och då sa jag jag har just fått veta att jag är gravid…. – jaha grattis sa hon då med ett skratt.

    JAg .finner .inga .ord

     

     

    fy fan…. alltså vissa poliser…skrattar? Liksom ööööh de borde få en fet smäll i ansiktet med bakbundna händer. Nej jag får spel ja man får ta mig fan ljuga i såna lägen typ -”jag håller att på bli mördad här och nu kom fort till min adress” det som stör mig mest var när jag satte dit min pojkvän för våldtäkt (han hade försökt strypa mig och sen fick han sig ett skjut eftersom jag inte vågade göra motstånd och jag fick nog och anmälde honom via 112)han blånekade såklart och var hur trevlig som helst på förhören så de trodde att jag hittade på, liksom vaaaaa? Hur jävla korkad polis/utredare får man vara ???bara man blånekar och är trevlig och verkar oskyldig så är det sanningen??? Kriminella brukar ljuga liksom VAKNA. När jag pratade med den polisen som hade hand om fallet så frågade hon hur det var med mig och då sa jag jag har just fått veta att jag är gravid…. – jaha grattis sa hon då med ett skratt. JAg .finner .inga .ord

    Helt klart skulle det behövas bättre kunskaper hos en hel del i att bemöta brottsoffer.

    Det är därför jag tycker att man ska ta så mycket stöd man kan från t ex kvinnojour, brottsofferjour (för att nämna något av allt stöd man kan få om man vet att det finns)

    Trådstartaren

    Tack för svar från er! Det känns så skönt att få någon slags uppmärksamhet kring det jag skrivit och få lätta på hjärtat en aning! Av nån anledning så kan jag inte svara på kommentarer, lite märkligt.

    Vill tillägga att han är inte alltid hemsk, han sprider värme mellan dessa hemska bråk och elakheter. Han är lite av en periodare. Han är fantastisk kring barn och är väldigt mån om mig och dottern när andra är omkring. Men det ändras oftast när vi kommer hem. Inte mot vår dotter, men mot mig. Finns liksom ingen empati?
    Förut kunde han ångra sig och till o med gråta efter att ha gjort mig illa, men nu säger han oftast att jag får skylla mig själv och inte provocera honom så mycket sen plåstrar han om en. Han har helt uteslutit sex och all annan närhet sedan dottern kom. Förut var det sällan men nu aldrig. Tror inte han har någon annan på sidan, kan inte riktigt se att tiden finns till det, men å andra sidan så Ja kanske?
    Upplever nästan att Han vill ha en familj för syns skull, men inte sköta det jobbiga som tillkommer. Han vill styra helt enkelt. Jag är så trött.

    Hur som helst så måste jag kunna stå på egna ben när det väl är dags, så spar av pengar kommer påbörjas så snart jag kommer tillbaka till jobbet. Hjälp av mina nära och kära och om jag lyckas, ett prat med familjerätten så vi kan komma överrens om vårdnaden. I en drömvärld alltså.

    Tack för svar från er! Det känns så skönt att få någon slags uppmärksamhet kring det jag skrivit och få lätta på hjärtat en aning! Av nån anledning så kan jag inte svara på kommentarer, lite märkligt. Vill tillägga att han är inte alltid hemsk, han sprider värme mellan dessa hemska bråk och elakheter. Han är lite av en periodare. Han är fantastisk kring barn och är väldigt mån om mig och dottern när andra är omkring. Men det ändras oftast när vi kommer hem. Inte mot vår dotter, men mot mig. Finns liksom ingen empati? Förut kunde han ångra sig och till o med gråta efter att ha gjort mig illa, men nu säger han oftast att jag får skylla mig själv och inte provocera honom så mycket sen plåstrar han om en. Han har helt uteslutit sex och all annan närhet sedan dottern kom. Förut var det sällan men nu aldrig. Tror inte han har någon annan på sidan, kan inte riktigt se att tiden finns till det, men å andra sidan så Ja kanske? Upplever nästan att Han vill ha en familj för syns skull, men inte sköta det jobbiga som tillkommer. Han vill styra helt enkelt. Jag är så trött. Hur som helst så måste jag kunna stå på egna ben när det väl är dags, så spar av pengar kommer påbörjas så snart jag kommer tillbaka till jobbet. Hjälp av mina nära och kära och om jag lyckas, ett prat med familjerätten så vi kan komma överrens om vårdnaden. I en drömvärld alltså.

    De är inte alltid hemska så klart!  Ytterst få av dessa män är hemska hela tiden och det är just det som gör att man stannar alldeles för länge. För de där bra stunderna man hoppas en dag ska bli beständiga. Tills hoppet om ett beständigt bra tar slut och man inser att hans hemska sida är en del av honom som aldrig kommer att försvinna.

    Det är ingen drömvärld att finna frid och frihet för dig och din dotter. Det är görbart. Och du kan nå dit 🙂

    Det låter som att han allt mer normaliserat sitt beteende även inför sig själv? Tänker på det du skriver om att han tidigare kunde gråta och be om ursäkt när han gjorde illa men nu istället tillskriver det som att det handlar dig. Otäckt det också om att han kanske bara vill ha en familj för syns skull/fasaden. Blir orolig å dina vägnar att han beter sig såhär och att det verkar eskalera ju mer tiden går <3

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.