Bli sin egen bästa vän

[Olive Cevunu]

Red Simyna skrev:

Måste också tillägga något =) Olive Cevunu, vet att du tidigare nämnt att du ville känna gemenskap och vara en del i det här arbetslaget (om jag minns rätt. jag läser så mycket inlägg på det här forumet så kan ibland glömma bort vissa detaljer). Funderar därför lite på trådämnet ”Bli sin egen bästa vän” och när fokuset kan hamna på hur de var osv. Därför undrar jag objektivt sett om det här är några som du hade valt att umgås med i vanliga fall? Förstår absolut att du är jättebra socialt och kan anpassa dig men uppenbarligen klarade inte dessa nissar av det. Var det förresten bara män? Hur som, angående också att vara avvikande. Alltså detta kanske är en fördom men jättejättemånga män på arbetsplatser kan inte ha en neutral relation med en kvinna, tänker jag. Kanske det också spelar in här? Vissa har också aggressionsproblem (tycker det du tidigare beskrev att du blev utsatt för lät sadistiskt och extremt sjukligt) och blandar ihop en med typ något gammalt ex de är upprörda över. Många har stora problem i sina känsloliv, tycker jag mig kunna se. Vill mest synliggöra att som du säger detta är inga bra människor. Det handlade aldrig om dig, att du vore fel, och vad du gjorde. De är inga bra personer och med uppenbara märkliga värderingar hur man behandlar sina medarbetare. Reagerar också starkt på att den äldsta inte fick vara med på kickoffen. Litegrann kanske man kan tänka också: ”Lika barn, leka bäst”?

Har funderat på om det mycket har handlat om att jag är kvinna i en mansdominerad värld. (har aldrig haft problem med det förut) Men vet inte. Och jo vdn har en del aggressionsproblem. Reagerar från allt mellan passiv aggressiv till sur, spänd eller ruskigt aggressiv om han inte gillar konversationen eller få för sig att man själv är sur eller nåt.. Så backar man ju så klart direkt Ler och nickar å säger allt är bra. Fast det inte är.

Tack för att du också reagerade på kickoffen. Det hjälper mig att känna att jag kanske inte är så fel ändå.

Vet inte riktigt något alls just nu. Känner mig liksom upplöst och får inte riktigt grepp om var mina egna gränser går. Det är ju mina gränser som gäller och inte andras egentligen. Men kanske att jag känner mig som en luddig bomullstuss beror på att jag fått mina gränser förskjutna så många gånger av andra att jag liksom inte vet vad som är normalt, illa behandlat eller en överreaktion från mig. Det där med normaliseringsprocess och sånt. Det är tyvärr så att jag kanske på ren reflex går inåt i mig själv när någon behandlar mig illa. Granskar mig själv, vad jag gjort och sagt istället för att lägga det på mobbaren.

Eller jag vet inte. Det bara snurrar. Jag är så innerligt trött på mig själv just nu och mår inte bra i mitt upplösta luddiga jag. Vet knappt själv längre vad jag tänker och varför jag känner som jag gör i vissa saker. Och det är ju där jag behöver börja Inte leta fel på mig eller dem utan ta form igen. Om någon förstår vad jag menar,

En fin strand i ett tropiskt land några veckor skulle inte vara dumt just nu. Lugn och ro och hitta mina konturer igen.

 

<3 Tror jag förstår precis detta med konturer. Kanske är det just sedd som du behöver bli just nu efter allt det du varit med om? Att en motpart ser din själ och den du är innerst inne? Tänker att mobbing är en sån integritetskränkande handling och att man kan ha blivit svårt förnedrad i sitt innersta (så upplevde jag det iaf). Ett tips är att försöka umgås med personer som ser din själ. Som ser dig.  Efter min arbetsplats var det så läkande att umgås med mina syskonbarn, äntligen var det några som jublande över att umgås med just mig. Det var extremt lättande. Litegrann försvann ptsd-symtomen av bara farten. Eller det lugnade iaf ner sig. Har du några såna irl och som gör att du får tillbaka konturerna?

[Olive Cevunu]

Red Simyna skrev:

<3 Tror jag förstår precis detta med konturer. Kanske är det just sedd som du behöver bli just nu efter allt det du varit med om? Att en motpart ser din själ och den du är innerst inne? Tänker att mobbing är en sån integritetskränkande handling och att man kan ha blivit svårt förnedrad i sitt innersta (så upplevde jag det iaf). Ett tips är att försöka umgås med personer som ser din själ. Som ser dig. Efter min arbetsplats var det så läkande att umgås med mina syskonbarn, äntligen var det några som jublande över att umgås med just mig. Det var extremt lättande. Litegrann försvann ptsd-symtomen av bara farten. Eller det lugnade iaf ner sig. Har du några såna irl och som gör att du får tillbaka konturerna?

Precis så. Att vare sig bli sedd eller hörd. Osynlig. Jag känner mig precis lika osynlig idag.

Har en vän som bott hos mig i några veckor som hjälpt mig komma ur sängen på morgonen Men hon åker hem i nästa vecka och jag får lite panik över det.

Jag tror att bli hörd hade varit väldigt läkande för mig. Funderar på att skriva ett brev till dem om precis hur jag kände och känner än idag. Givetvis utan att skicka det till dem. Det kanske kan hjälpa mig en bit på vägen.