Hem > Forum > Depression > Hur motiverar ni er själva att leva?

Hur motiverar ni er själva att leva?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • (Hoppa över detta om ni inte orkar läsa)
    +
    (Om ni är känsliga kring självmords-diskussioner, läs inte)

    Jag har mått dåligt väldigt länge. Depression, ångest och barndoms trauma. Jag har hemskt självförtroende och har lätt vid att övertyga mig själv att ta mitt liv. Jag försöker må bättre och tvingar mig själv att leva. Men när min familj kritiserar mitt beteende och jämför mig med ”bättre” människor så tappar jag all anledning att fortsätta kämpa. Vet att det låter barnsligt, men det är så det är tyvärr.

    Jag har experimenterat på olika sätt för att försöka ”övertyga” mig själv att ta mitt liv. Men jag lyckas aldrig. Jag har ”sättet” att ta mitt liv i mitt hem, men jag ångrar mig alltid. Jag är fast mellan att vilja leva och att inte vilja leva. Jag orkar inte mer.

    Jag träffar en väldigt bra psykolog just nu men trots detta så känns det väldigt hopplöst. Jag har ingen i mitt liv just nu som jag kan prata om detta med, förutom min psykolog. Antidepressiva medel har inte funkat för mig.

    Hur tänker ni? Ni som fortfarande lever, vad gör ni för att få slut/bekämpa dessa tankar? Aktiviteter/tankar/övningar/vad som helst

    <3 Ett ärligt svar är att empatin gör att det tar emot. Föreställer mig hur mina närmaste skulle reagera – att deras liv skulle förstöras. Hade mina syskon begått självmord har jag aldrig rest mig igen. De tänker det om mig, jag tänker det om dem. Det är en tyst överenskommelse vi har. Kan även känna att jag inte vill vara en mes, utan om gud gett mig ett tufft liv, vill jag kämpa till jag dör av ålderdom eller på andra oförutsägbara händelser. Att ta sitt liv vore så lätt. Men jag vill inte svika mig själv så. Därför skjuter jag undan de tankarna och kämpar lite till.

    Det här är en hemsk verklighet och den vill jag inte komma tillbaka till igen. Det motiverar mig till att följa min livsväg och leva färdigt mitt liv som det är meningen. Att lära känna mig själv och den här verkligheten så att jag faktiskt är färdig och redo för att dö. Annars får jag bara komma tillbaka och göra om skiten igen. Jag vill tillbaka till det jag var innan jag var innan jag fastnade i den här dumma kroppen.

    Vet att ingen kan relatera till detta dock.

    Det enda som håller mig vid liv och motiverar mig att inte dö är min familj och min katt. Jag har haft dåliga tankar i 30 år. Jag känner att jag inte var värd ett liv och önskar att jag kunde ge det till någon annan som förtjänar att leva. Jag lever inte ens. Jag existerar bara. Ibland vore det så skönt att bli påkörd av en buss. Något som jag inte kan beskyllas för efter att jag är död.

    Ingenting, har i princip inga närstående. Men jag är mest rädd för att må sämre om jag tar livet av mig eftersom jag tänker att jag säkert inte kan komma ifrån det här livet smärtfritt. Kommer säkert må ännu sämre bara.

    2 personer i mitt liv som jag inte kan tänka mig göra så illa som jag skulle göra om jag tog mitt liv.

    Och tänk om det är någon av dem som hittar mig 🙁

    Min familj håller mig kvar, i vanliga fall mina hundar men sist när jag försökte la livet av mig fanns dom inte ens i huvudet fast att dom är det bästa jag har och älskar så mycket man bara kan älska någon. Men ja, dom jag har i mitt liv. Tänker på hur dom skulle känna om jag försvann.

    Är övertygad om att det finns andra sätt att motivera än anhöriga om man inte har några. Tror det är individuellt.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.